- Blå Skåpet – På De Mörkaste Vatten
Under senhösten 2012 släppte Alingsåsbandet Blå Skåpet sin andra platta, När Dagen Är Över. I samband med detta släpp valde gruppens gitarrist Kristian Pettersson att lämna. Krasst sett, och utan insikt i bakomliggande orsaker, så var detta djupt olyckligt då man inte kunde följa upp släppet på det sätt som det var planerat. Man kunde förvisso se och höra Blå Skåpet live ändå, men utan Kristians klart Dire Straits-inspirerade ton. Nya plattan På De Mörkaste Vatten är, alstrets namn till trots, en mycket välproducerad, lättlyssnad och trevlig platta. Och nu med en ny gitarrist i Markus Karlsson. Borta är imitationen av Mark Knopfler och istället en härligt ren, självklar och säker blueston. Allt från enkla komp till finurliga soloslingor. För mig känns det som att Markus inträde blivit ett klart lyft för Blå Skåpet! På nya plattan är, utöver nyss nämnda byte av gitarrist, även klaviaturerna bortskalade, då även Mathias Widman lämnat, och låtmaterialet är mycket mer fokuserat på ren blues. Detta ger, i mitt tycke, ett mycket mer homogent och mindre spretigt intryck. Ändå lyckas man skapa stor variation i låtarna med omväxlande tempo och infallsvinklar. Låtarna bärs som vanligt upp av ett mycket följsamt komp av Daniel Nilsson på bas och Mattias Sandstedt på trummor och Klas Lings sång är nu mycket mer Klas själv och mindre av Roffe Wikström som det var på När Dagen Är Över. Kort sagt, Klas sjunger oerhört bra och jag tycker det känns härligt avspänt, självklart och bekvämt. Samt, det kan inte nog understrykas, plattans riktiga krydda står Markus Karlsson för. En kanske enkel, men fantastiskt go´ ton och känsla i gitarren. Finess, fantasi och i mina öron, grymt tonsäkert.
Gott bluesgung alltså, och det från första spåret där även tonen i låtarnas textinnehåll sätts. Här berättas, som det brukar vara i blues, (och inte minst i Klas Lings låtskrivande), om komplicerade relationer mellan kvinna och man. Beskrivningen av kvinnan i första spåret, Hon Slår Där Det Gör Ont, får mig att förvånat fundera över vad som kan vara upprinnelsen till texten…? Titelspåret På De Mörkaste Vatten följer, en lugnare låt med djup känsla. En ensam vandring med tänkvärda betraktelser över livet och hur det kan kännas. Stark text. Efter detta blir det mer lättsamt där man lite klurigt konstaterar att Magra Kvinnor Sticks. Tja, också en tanke… Fjärde spåret på skivan är i mitt tycke plattans absolut bästa låt, Ingen Frågar Mig Något Mer. En ballad som verkligen berör. Det är både vackert och vemodigt, och låten avslutas med en gitarr som mycket väl kunnat få hålla på en god stund till! Jag Har Fått Nog, för övrigt den enda låt på plattan där Klas Ling ånyo förvandlas till att låta spökligt lik Roffe Wikström i sin sång, är en mans uppgörelse med sin situation i ett destruktivt förhållande. Man har inte svårt att förstå varför han vill därifrån. Motsats Blues. Tung, långsam, nästan lite suggestiv blues där man helt enkelt konstaterar att det är så det är, ”det är motsatserna som gör det”. Näst sista låten är Komma Hem Igen, en vädjan att få en ny chans. Något man verkligen känner att man skulle vilja ge när man hör texten. Med Själen Svart Som Sot avslutar plattans ordinarie spår, och det är sannerligen en värdig avslutning. Vacker ton, och på nytt lite sorglig känsla kring en vilsen själs vandring på vägar som kanske inte alltid leder till det man skulle önska i livet.
Plattan klockar in på dryga 44 minuter, bonuslåten Lucifers Hus inkluderad. För övrigt en finurlig låt om frestelserna i livet, uppmålad som en vandring i ett fiktivt hus i sällskap av Hin Håle själv. Jag kan på något sätt förstå att den ligger med som just bonus, för jag upplever låten som en lite udda fågel i jämförelse med de övriga åtta spåren. Det man lite nördigt kan drömma om, och som jag antydde ovan gällande Ingen Frågar Mig Något Mer, är att man i många av låtarna skulle ha kunnat ge ytterligare utrymme för Markus Karlsson att briljera och dra ut på sina ljuvliga gitarrslingor. Kanske att någon låt kunnat få bli snudd på lite episkt lång… Även om det kanske inte är så vanligt när man pratar blues. Det känns alltså som att det finns mycket mer att plocka av och om inte annat hoppas och tror jag att Blå Skåpet, som redan nu är en riktig höjdare att se live på scen, kan släppa handbromsen, inövade arrangemang och ta tillfället att än mer ta ut svängarna och improvisera, ja ”leva ut” när man framträder. Och jag tycker bandet håller en mycket hög klass – både på platta och scen – och hoppas att de därför kan nå ut till en större publik; om inte annat nationellt. Det förtjänar de verkligen!
Jag ser i alla fall verkligen fram mot att få se killarna live och även mot kommande alster! Om du inte upptäckt detta gäng bluesrockande Alingsåsare ännu – GÖR DET!
Blå Skåpet – På De Mörkaste Vatten
Egenproducerad
1. Hon Slår Där Det Gör Ont
2. På De Mörkaste Vatten
3. Magra Kvinnor Sticks
4. Ingen Frågar Mig Något Mer
5. Jag Har Fått Nog
6. Motsats Blues
7. Komma Hem Igen
8. Med Själen Svart Som Sot
9. Lucifers Hus (bonusspår)
Betyg 8/10
Niklas Kindahl