T – Fragmentropy
Bakom artistnamnet T döljer sig en klart egensinnig och extremt duglig multiinstrumentalist vid namn Thomas Thielen. Han var under ett par år frontman i Tyska artrockbandet Scythe där man hann släppa plattorna: Each other -1999 och Divorced land -2001 innan bandet gick i graven. Thielen har därefter arbetat helt som soloartist och har under pseudonymen T hunnit med att ge ut fyra soloplattor: Naive -2001, Voices -2006, Anti-matter poetry -2010 och Psychoanorexia -2012.
Nu har det blivit dags för nya utgåvan: Fragmentropy, och precis som på tidigare alster har Thomas Thielen hanterat alla instrument och vokala inslag helt själv. T är en stor musiker, låtskrivare, arrangör, producent och samtidigt ett stort kontrollfreak som därför gör precis allt själv på sina egna alster, och han gör det dessutom jäkligt bra. T – Fragmentropy visade sig snabbt vara en kul ny bekantskap, men som det tog ganska lång tid att komma underfund med. Plattan är mycket varierad och komplex i sin karaktär och beskrivs i promobladet som ett musikaliskt poem där flera historier vävs samman till en. Här varvas atmosfäriskt vackra och välspelade ljudlandskap med lugnare instrumentala utsvävningar à là Mike Oldfield, somutvecklas till betydligt mer tekniska avsnitt med tyngd och kraft i centrum.
Efter att ha lyssnat på plattan ett otal gånger känns det som om jag nu börjat få grepp om den, och inser att Fragmentropy är en platta som definitivt växer för varje lyssning. T är som tidigare nämnts, en enormt skicklig musiker, sångare, kompositör, arrangör och producent vilket gör nya alstret till en mycket njutbar ljudupplevelse. Kombinationen av de vackra och finstämda partierna och de betydligt mörkare dystopiskt kraftfulla avsnitten ger en skön variation åt helheten. Även om jag uppskattar den tyngd och komplexitet som framgår i flera spår, och visst bränner det då till ordentligt, så tycker jag ändå att T funkar absolut bäst i de lugnare partierna. Hans sköna stämma och de vokala arrangemangen påminner då mycket om Marillion och deras sångare Steve Hogarth, både till röstlikhet/frasering. Släktskapet till senare års Marillion framkommer ofta i T:s intrikata musik och då inte enbart genom sången, utan även i hur han hanterar övriga instrument, där hans gitarrspel många gånger ger sköna Steve Rothery-vibbar. T hanterar samtliga instrument så skickligt att det känns som att han skulle platsa i nämnda band om de fick en plats ledig, oavsett instrument! Låt er dock inte luras av ovanstående band/röstliknelser, för T:s musik innehåller mycket mer än så, och känns ganska så unik med ett betydligt mörkare tonspråk än vad britterna besitter. Plattan är ändå ett givet köp för fans av ovan nämnda band.
T är en klart säregen musiker som helt på egen hand har lyckats koka ihop en klart lyssningsvärd soppa som ger klar mersmak!
T – Fragmentropy
Progressive Promotion Records
1. CHAPTER ONE: ANISOTROPIC DANCES
A sky-high pile of anarchy
Brand new mornings.
2. CHAPTER TWO: THE POLITICS OF ENTROPY
Uncertainty
Entanglement
Eigenstates.
3. CHAPTER THREE: THE ART OF DOUBLE BINDING
The black of white
Shades of silver.
Betyg 8 / 10
Staffan Vässmar