Det blev ju ett sorgset slut på året med allas vår Lemmys bortgång men något dygn efter de dystra nyheterna så är det nu dags att istället se positivt på livet igen. Vad är då inte bättre än att ge sig på att lista årets bästa musikalbum? Jag vill poängtera att denna lista var spikad innan Lemmys frånfälle. Mitt val av årets bästa skiva har alltså inte påverkats av denna händelse. Inför att jag behöver försvara mitt val då Motörheads Bad Magic är ett stenhårt rockalbum utan mest för att förekomma eventuella kommentarer.
Med det sagt så kan man ju lätt konstatera att skivåret 2015 var ett hyfsat starkt men framförallt jämnstarkt år. Jag hade nog säkert femton olika album på förstaplatsen under året. Ser man sen till vilka skivor som hamnade utanför så hittar namn som Bonafide, Imperial State Electric, UFO, Thunder, The Quireboys, Graveyard, Horisont och Scorpions som i vanliga fall slåss om platserna på mina topp-tio-listor. Sen finns det pigga nykomlingar som varit aktuella för en topplacering på grund av ren entusiasm från deras sida.
Nej jag skall inte dra ut på lidandet. Istället kommer här nu listan med årets tio bästa skivor samt några andra små kategorier.
ÅRETS ALBUM 2015:
1. Motörhead – Bad Magic
Lemmys vacklande hälsa och bortgång gör att senaste skivan har kommit i skymundan lite grann. Helt naturligt så klart men också lite synd för det är återigen ett urstarkt album de släpper ifrån sig även om det tog ett antal lyssningar utöver det normala för att den skulle sätta sig. Men när väl bitarna fallit på plats så satt man med det där fåniga leendet som man bara får när man lyssnar på ett nytt Motörhead-album. Ja till och med covern på The Rolling Stones Sympathy for the Devil får tummen upp! Hårdaste skivan sedan Inferno (2004) och när det nu visade sig bli bandets svanesång så kan man konstatera att de avslutade på bästa sätt.
Bästa låt: Electricity
2. Glowsun – Beyond the Wall of Time
Tre franska grabbar som tagna direkt ur den kaliforniska öknen är med i toppen på min lista i år och det var aldrig något snack om saken. Deras torra och varma ökenrock svepte in och tog med mig på en omvälvande och småpsykedelisk resa som fortfarande visar mig nya vyer för var lyssning beroende på mitt sinneslag vid tillfället. Den småprogressiva och i stort sett instrumentala stonerrocken på bandets tredje album målar upp ett landskap fyllt med kaktusar, sanddynor, tunga rifforgier och melodier som både skänker hopp och kalla kårar längs med ryggraden. Det var länge sedan jag upplevde ett sådant här album. Detta är artrock för mig.
Bästa låt: Arrow of Time
3. Luna Sol – Blood Moon
Kaliforniens karga öken möter klippiga bergen storslagna natur och mystik när David Angstrom (Hermano) nu har omlokaliserat sig till Denver, Colorado. Detta har gett blytunga riff, ett massivt groove, snygga sångharmonier och en mörk olycksbådande ljudbild. Ett debutalbum som bjuder på det mesta för den som uppskattar lite hårdare och rakare stonerrock men ändå vill ha något utöver det vanliga.
Bästa låt: December
4. Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission
Den gode Schenker behövde ett riktigt stabilt och varaktigt band för att hitta tillbaka till storformen. Nu är det i och för sig inte vilket band som helst han plockat ihop men det är ändå den lynniga gitarristen som glänser mest på ett löjligt rejält album. Inte bara riffen sitter där de ska utan även solona och alla hans små egenheter glöder. Glöm heller inte att låtarna svänger och att det där bandet han spelar ihop med som leverera högklassig heavy rock!
Bästa låt: Vigilante Man
5. Def Leppard – Def Leppard
Ett av årets mest emotsedda album för min del och britterna gör mig inte besviken. Här finns något för alla fans av bandet, speciellt de låtarna som lika gärna kunde ha skrivits under storhetstiden, men även en del för oss som uppskattar det mesta bandet skapat. Man skulle kunna säga att detta är en bra blandning på det de har skapat genom åren med allt från den hårda rocken till AOR och pop. Ja, till och med när de ger sig på funk så kommer de undan med äran i behåll! Def Leppards starkaste album på många år.
Bästa låt: Dangerous
6. Saxon – Battering Ram
Biff och kompani överraskar med att fullständigt köra över mig redan i inledningsspåret med benhård heavy metal. Precis vad jag vill ha. Det lite rockigare soundet de återupptäckt på de senare skivorna har fått stå tillbaka lite för de mer skarpa metalriffen vilket här skapar ett mer varierat album. Trots en något anonymare andra halva på albumet så är detta återigen ett styrkebesked från New Wave of British Heavy Metals absolut bästa band.
Bästa låt: Battering Ram
7. Slayer – Repentless
Detta kan vara årets mest omtalade skiva. När Slayer släpper nytt då lyssnar metalvärlden och lyssnar gör vi med glädje! Thrashgiganterna visar inga som helst prov på att tackla av och trots att King tragiskt har mist sin låtskrivarpartner så finns här inga tecken på att han inte skall klara av att axla jobbet själv. A-sidan är förkrossande bra och visar inte någon nåd för lyssnarens psyke och hälsa. B-sidan är inte lika minnesvärd i jämförelse men ändå galet stabil. Inget band kan idag ens försöka sig på att utmana Slayer om platsen på thrashtronen.
Bästa låt: Repentless
8. Clutch – Psychic Warfare
Hur följer man upp en koloss som Earth Rocker (2013)? Jo man inleder med att räkna upp bandmedlemmarnas stjärntecken och levererar sedan ett album i nästan samma klass som föregångaren. De överträffar inte sig själva, de tangerar heller inte formtoppen men de ger oss ett album inte långt därifrån. Jag gillar inte uttrycket metal blues men vad skall man annars kalla det? Det är blytungt, det rullar, det svänger och det kränger som inget annat. Clutch låter som inga andra.
Bästa låt: Our Lady of Electric Light
9. Ponamero Sundown – Veddesta
Stockholmarna tar sakta men säkert klivet mot den absoluta toppen i Sverige när det kommer till fuzzig tungrock. Med en bra blandning av sjuttiotalsrock, stonerrock, doom och groove så levererar de supersvängig fuzz som jag har svårt att värja mig mot. När de nu dessutom även vågar ta ut svängarna lite så man nästan vågar ta till ett ord som progressivt så blir de än bättre. Nu hoppas jag bara på att få se bandet live också, det kan bli grejer det.
Bästa låt: Rhinostodon
10. Bachman – Heavy Blues
Vem hade kunnat tro att gamle Randy Bachman skulle slå till med ett så här svängigt och tungt bluesrockalbum år 2015? Han får i och för sig lite draghjälp från ett gäng prominenta gäster, lyssna bara på Neil Youngs fantastiska gitarrspel i Little Girl Lost, men detta är ändå huvudpersonens uppvisning. Riffigt, bluesigt, rockigt, svängigt. Vad mer behövs?
Bästa låt: Little Girl Lost
…och lite andra kategorier värda att nämna:
ÅRETS BLUES: Walter Trout – Battle Scars
Inget snack om saken, Walter Trout har med Battle Scars gjort årets bästa bluesplatta. Hade jag inte varit inne i en stonerrock och heavy metal-period så kanske den till och med hamnat på en topp-tio-placering. Jag har lyssnat ovanligt lite på ny blues i år men känslan är att Trouts hjärtskärande berättelser och bländade gitarrspel har få övermän detta år.
ÅRETS SOUL: Vintage Trouble – 1 Hopeful Rd.
Nu är kanske inte Vintage Trouble renodlad soul men de är soulrock så det stänker om det. På 1 Hopeful Rd. är det smäktande vackert och rivigt svängigt om vartannat och med en sångare som är James Brown reinkarnerad vid rodret så finns det få som kan konkurrera med bandet i år.
ÅRETS DÖDS: Lik – Mass Funeral Evocation
Jag lyssnar sällan på ny death metal nu för tiden utan jag nöjer mig med de gamla trotjänarna från Stockholms nittiotal när suget faller på. Men ibland så händer det att även jag inte kan stå emot när ett nytt band dyker upp och Lik är ett sådant band. Men det är inte så konstigt heller för på Mass Funeral Evocation så levererar bandet skitig och mullrande death metal som sprungen ur en mix av Stockholm och Göteborg från när det begav sig i genrens linda. Kort och gott: Årets bästa döds!
ÅRETS LATINO: Billy Gibbons And The BFG’s – Perfectamundo
När Billy Gibbons utannonserade att han skulle släppa en soloplatta så förväntade sig nog många något som kunde liknas vid huvudbandet ZZ Top. Ingen hade nog förväntat sig det vi fick men samtidigt så känns kopplingen till ZZ Top helt naturlig i förlängningen. Inte minst Billys sångröst och bländande gitarrspel för ju tankarna till huvudbandet. Men där slutar i och för sig likheterna för detta virrvarr av blues, latinamerikanska rytmer, samplingar och allt där i mellan liknar ingenting annat detta år. Men här finns ändå en del kul att lyssna på. Jag skulle dock använda ord som ”cool” och ”annorlunda” än ”bra” och ”köpvärt” om man säger så.
ÅRETS KONSERT: Foo Fighters – Ullevi, Göteborg
Hade inte Dave Grohl ramlat av scenen, spjälat sitt brutna ben, fortsatt konserten sittandes, gipsat benet och sedan fortsatt konserten igen så hade nog Clutch tagit hem denna kategori. Men nu gjorde Dave Grohl allt det där och vi som var på plats fick ta del av ett magiskt konsertminne. När allt stannade av på scenen i början av konserten så trodde vi att det var över men bandet och Dave fortsatte och de levererade som aldrig förr. Vi som var där känner förmodligen känslan i kroppen fortfarande.
/Ulf Classon