Tack för alla minnen Mr. Kilmister.
Jag nås idag av beskedet att Lemmy har gått ur tiden. Mannen som inte kan dö. Mannen som skulle vara den enda överlevaren tillsammans med kackerlackorna när mänskligheten gått under. Men ingen lever för evigt. Inte ens Lemmy. Visst, han har inte varit i toppform de senaste åren och vi har alla sett hur han har tynat bort. Men ändå, Lemmy har ju alltid funnits där och någonstans inbillade jag nog mig själv att han alltid skulle vara där till den dagen då jag själv kastar in handduken. Framförallt har jag aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan ett konstant flöde av ny musik från Motörhead. Bandet som jag lyssnat på, festat till och avgudat i snart trettio års tid. Det är ett rikt musikaliskt arv Lemmy lämnar efter sig men några nya skivor lär vi inte få mer. Samma sak gäller att få besöka Motörhead-konserter. Jag missade vad som nu kom att bli min sista chans att få se Motörhead live på scen. Jag fick lämna återbud på grund av magsjuka och detta tog ganska hårt på mig. Inte själva sjukdomen utan det faktum att jag missade konserten. För någonstans insåg jag att detta nog var den sista chansen jag hade att få se Lemmy och Motörhead live. Ganska talande är det ju dock att jag missade konserten på grund av sjukdom. Men jag fick ändå se bandet hela sjutton gånger och varje gång var det förkrossande bra. Visst Lemmy var inte alltid nyktrast men han och bandet levererade alltid benhård rock’n’roll och gjorde så in i det sista. Så jag väljer att se tillbaka på alla de gånger jag har bevittnat ett av världens bästa liveband istället för att gräma mig över en enda missad konsert. Jag väljer också att se tillbaka på alla de minnen jag har som är sammankopplade med Motörhead och Lemmy. För visst skall vi sörja hans bortgång men låt oss inte göra det för länge. Låt oss istället hylla ett liv, ett livsverk och en legend. The great gig in the sky har onekligen blivit avsevärt mycket coolare. Tack för allt Lemmy. Tack för alla minnen.
/Ulf Classon