- Astrakhan – Adrenaline Kiss
Tre år har gått sedan förra plattan Retrospective landade på skivdiskarna och förgyllde vår musikaliska vardag. En väldigt speciell platta för mig själv som slog an många av mina egna strängar vad gäller musikaliska preferenser. Mina förväntningar på Adrenalie Kiss var därför, om inte höga, så i alla fall kryddade av stora mått förväntan.
Frågan är då, har de ”tappat stinget”? Absolut inte! Adrenalie Kiss ser jag definitivt inte som ett försök att göra Retrospective en gång till även om de gått tillväga på samma sätt i mångt och mycket. De har verkligen utvecklats utan att, som jag upplever det, tappa sin själ, sitt grymma sound. Ett sound som jag bara inte kan undgå att nämna andas så mycket Deep Purple att jag blir knäsvag.
Jörgen Schelander (keyboard) skriver mycket material tillsammans med bror Per Schelander (bas). Marcus Jidell står både för produktion och för gitarr. Bakom trummorna sitter Martin Larsson med den äran.
Man har stabiliserats och blivit mer ”band” som Jörgen uttrycker det. Många av låtarna är även skrivna av bandet tillsammans och den här gången har sångaren Alex Lycke varit med från början och satt sin prägel på låtarna. Han ges verkligen utrymme för sin vittomspännande röst där han briljerar i allt från lugna till tuffare partier. För är det något som verkligen präglar Adrenaline Kiss så är det just alla tempoväxlingar plattan igenom. Soft sång till enkelt komp, lekfulla och vackra partier som varvas med rockigare avsnitt. Helheten blir på detta sätt mycket varierad, tilltalande och upplyftande även om det ofta finns ett lyrikmässigt djup i låtarna.
Ett tungt ackord, en sugande och oemotståndlig mäktig start på inledande Hear Me Now – en riktigt bra öppningslåt med refräng som sätter sig.
Wisdom Of Massdestruction som följer är en låt med stort allvar i texten. Jörgens klaviaturer växlar elegant med gitarrer, därutöver följsamt lir på trummor och bas som genererar en allt tyngre känsla i avslutningen av låten.
Silver Dreams inleds lite drömskt med fina stämmor. Enkla ackord på gitarr och känslosam sång. Låten växlar dock snart tempo till rockigare tongångar. En traditionell övergång till Astrakhangung. Genomgående väldigt snygg stämsång och bitvis ett sound på gitarr som får tankarna till Pain Of Salvation. Det blir bekanta riff att spela för Per och Johan Hallgren som ju båda har ett förflutet i detta band, då Johan kommer att vara den som spelar gitarr när bandet lirar live.
Alive, den låt som legat ute som ”teaser” är en riktigt grym låt. Lugn inledning, men den eskalerar… Alex använder sin fantastiska röst fullt ut. Ett riktigt gott gitarrsolo kryddar anrättningen.
Titelspåret Adrenaline Kiss ut som plattans femte spår. Här lyser verkligen Purple igenom i gung, riff och känsla och kul att höra Per får utrymme på bas. Jörgen leker i härliga passager på sina tangenter. Grymt goa trummor på slutet!
One More Day – tyngsta inledningen så långt, men vi kastas snabbt över i lugnare tongångar och nya växlingar i ton och tempo. Alex visar åter vilken grym sångare han är. Snyggt och njutbart, plus att de får mycket utrymme att visa vad de kan allihop i instrumentala partier. Alex får dessutom till en nästan pastoral övergång till låtens finaldel. Jag njuter, plattans i mitt tycke absolut bästa spår!
Ballade de Rhodes, som titeln antyder plattans ballad. Smäktande sång. Lite melankolisk känsla i gitarren. Vacker, vemodig och längtande. Synd att den är så kort…
Gravity sätter lite punkt även om det är näst sista låten. Jag kan tycka att de lyckas återkoppla till känslan från Retrospective på något sätt. Rivigt, riffigt gitarrspel och nya nyanser i sången av Alex.
En värdig avslutning – på den delen av plattan. Kan inte hjälpa att det känns så för…
…avslutar gör man med Stockholm – en låt som överraskar, inte minst genom att ha en text som framförs på svenska. En känslosam låt som berör med sin melankoli. Alex sång i kombination med ett lugnare sound ger en känsla som i min värld faktiskt blir en märklig mix av Pugh Rogefeldt, Roger Holegård i Neon Rose och Michael Stolt, sångare i återuppståndna Kaipa Da Capo. Marcus stänger butiken med ännu ett riktigt bra solo.
Totalt spänner plattan över dryga 52 minuter. Tid jag verkligen rekommenderar alla att ta sig för att lära känna Astrakhan – om man inte redan gjort det, för det är en grymt go´ gäng och Adrenaline Kiss är ett riktigt bra album!
Astrakhan – Adrenaline Kiss
Dead End Exit Records
1. Hear Me Now
2. Wisdom Of Massdestruction
3. Siver Dreams
4. Alive
5. Adrenaline Kiss
6. One More Day
7. Ballade de Rhodes
8. Gravity
9. Stockholm
https://www.facebook.com/Astrakhan.band/
Betyg: 8/10
Niklas Kindahl