- Frost – Falling Satellites
Så var det då till slut dags för uppföljaren till de kritikerrosade plattorna ”Milliontown” (2006) och ”Experiments in Mass Appeal ”(2008) från Frost – bandet som startades av keyboardspecialisten Jem Godfrey för mer än tio år sedan. Övriga bandmedlemmar är John Mitchell på sång och gitarr (som vi känner från Lonely Robot/It bites) , basisten Nathan King och trummisen Craig Blundell (som spelat med Steven Wilson på sistone). Som väntat hör vi på plattan i huvudsak keyboardbaserade låtar men med utomordentligt fina sånginsatser från både Jem och John. Stilen är överraskande modern, får jag säga, med rappa och dansanta tongångar men också med omisskännliga typiska prog-influenser (t ex den långa 32-minuterssviten med de sista sex låtarna på plattan). Man skulle kanske kunna våga karakterisera musiken som Elektro-Prog-Funk! Smaka på det – progressive rock som funkar på dansgolvet! Det är vi inte riktigt så vana vid.
Vi har 11 låtar på plattan som det tar tid att ta sig igenom men som då samtidigt ger en lyssnarupplevelse utöver det vanliga, måste jag säga. Det var i början lite ovana tongångar för den prog-frälste men för varje genomlyssning så blev det mer och mer spännande. Därmed kan jag redan nu avslöja att jag tror att den kommer att hamna högt på favoritlistorna för detta år – så bra är den!
Den dansanta och fartfyllda stilen inleds redan på låt nummer två ”Numbers”. Den här låten känns som King Crimson (åtminstone Robert Fripps gitarr) hamnat på dansgolvet! Mycket snygga sångpartier måste jag säga med harmonier och stämsång perfekt inlagt i harmoni med det höga tempot.
Låten följs sedan av plattans märkligaste låt, ”Towerblock”. Den handlar om ett kvarter med höga hus (”Towerblock”) som rivs och där sångaren uppenbarligen (fiktivt) har växt upp. Temat känns bekant. Ni minns väl gamla klassikern ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren? Nävisst nä, det gör väl bara vi gamlingar! Men vad är det här för låt egentligen? Kompet till sången består i huvudsak inledningsvis av tegel- och glaskrossning och byggkranljud (antagligen med rivningskula)! Mycket speciellt. En bit in får man också höra ett mycket spektakulärt ljud när (förmodligen) några stålbalkar ramlar ner på marken eller något liknande. Det spektakulära är stereoeffekten – balkarna upplevs mycket tydligt ramla ner snett bakom till höger! När jag hörde det första gången var jag säker på att det hände i verkligheten och inte tillhörde plattan. Jag vände mig om för att titta vad som hade hänt. Så verkligt var det (fast jag kände mig rätt dum när jag insåg att jag var lurad). Ni med en bra stereoanläggning och särskilt ni med bra hörlurar kommer att kunna göra samma erfarenhet. Det är ganska otroligt vad man kan göra med inspelningsteknik numera. I mitten av låten ändrar den så karaktär fullständigt. Nu kommer Elektro-Funken! Värre än någonsin Michael Jackson gjorde det! Inte direkt vackert men intressant. Avslutningen är sedan mer traditionell rock med ett tungt sound dominerad av keyboards. Fast slutet verkar bildligen också rivas sönder av maskinerna då ljudbilden trasas sönder för att till slut helt tystna. En mycket speciell låt, faktiskt bland det märkligaste jag hört.
Därefter kommer kanske min favoritlåt på plattan, ”Signs”. Nu sjunger istället John Mitchell och som vanligt alldeles lysande med sin härliga något hesa röst. Den här låten har en helt annan karaktär, inte alls så hetsig som de inledande låtarna. Fast andra hälften av låten trycker man på lite tyngre rock igen och man får vibbar av tidigare tunga Porcupine Tree-låtar där gitarr och trummor tillåts ta plats rejält.
Bland favoritlåtarna måste man naturligtvis också nämna låten ”Heartstrings” som är den låt som legat ute ett tag som aptitretare. Det här är ännu en högtempolåt med ett underbart progtema i inledningen (och som återanvänds igen på slutet av skivan, bland annat i en långsam superambient ”Hypoventilate”). Snacka om svängig låt! Ännu en partyhöjdare kan jag tänka mig. Avslutningen är dock mycket harmonisk och njutbar – jag älskar när låtar tonar ut så där snyggt!
Har man nämnt ordet ”partyhöjdare” får man väl också nämna den efterföljande låten ”Closer to the sun” som kanske rent av har en chans att nå ut i en lite bredare lyssnarskara. Den här låten har tydlig hitkaraktär men jag smälter faktiskt totalt för den! Oerhört snyggt arrangerad. Dessutom som gjord för ett gympapass på Friskis! J
Avslutningsvis kan jag bara starkt rekommendera er som gillar modern keyboarddominerad svängig rock med tydliga progressiva inslag att lägga vantarna på denna platta. Jag tror till och med att en och annan av er kommer att betrakta plattan som årets höjdare. För egen del avvaktar jag nog ett tag innan jag uttalar mig om det. Men förutom de fantastiska arrangemangen och det rent makalösa svänget i låtarna bitvis så måste jag återigen lyfta fram sången av Jem. Överraskande bra.
Frost – Falling Satellites
InsideOut Music
01. First Day (01:37)
02. Numbers (04:22)
03. Towerblock (06:14)
04. Signs (06:37)
05. Lights Out (03:52)
06. Heartstrings (06:21)
07. Closer To The Sun (07:21)
08. The Raging Against The Dying Of The Light Blues In 7/8 (07:50)
09. Nice Day For It… (06:38)
10. Hypoventilate (02:01)
11. Last Day (03:02)
Betyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson