Möjligen har jag för höga förväntningar på amerikanskan Beth Harts nya album. Fire on the floor lämnar mig nämligen lite kluven och vad som får mig att hålla igen med mina sedvanliga hyllningar av denna makalösa sångerska är att det den här gången endast är balladerna som verkligen imponerar. Inte för att hon inte försöker. Varitéjazzen i ”Jazz man”, den uppsluppna soulpoppen i ”Let´s get together” och latinogunget i ”Baby shot me down” är underhållande. Men samtidigt är de inte mer än en lätt bris mellan de allvarsamma och dramatiska balladerna. Den bluesiga ”Love is a lie” talar sitt tydliga språk liksom den sakrala ”Good day to cry” medan titelspåret och ”Picture in a frame” bearbetar saknaden av tidigare relationer. Det är i dessa spår Beth är oefterhärmlig. Hon våndas, vädjar och sörjer med ett passionerat uttryck som få sångerskor i sin generation. Därför gör hon rätt i att lägga tyngdpunkten på balladerna, men för balansens skull vill jag höra starkare uptempospår nästa gång.
Beth Hart – Fire on the Floor
Mascot/Provogue
1. Jazz Man
2. Love Gangster
3. Coca Cola
4. Let’s Get Together
5. Love Is A Lie
6. Fat Man
7. Fire On The Floor
8. Woman You’ve Been Dreaming Of
9. Baby Shot Me Down
10. Good Day To Cry
11. Picture In A Frame
12. No Place Like Home
Betyg: 7/10
Jukka Paananen