Efter flera år med många fantastiska nyutgivna plattor inom genren Progressive Rock blev 2016 något av en besvikelse för mig. Tidigare år har jag haft svårt att plocka bort plattor från årsbästalistan (för att inte få för många) men i år fann jag det plötsligt rätt svårt att samla ihop det antal som jag brukar ha på min lista. Dessutom var det inte ens självklart att peka ut fem-i-topp vilket oftast brukar gå rätt fort. Kan inte påstå att jag lyssnat mindre än vanligt så jag kan knappast skylla på det. Snarare tycker jag att flera av tidigare års favoriter faktiskt har underpresterat när de släppt nytt. I tillägg har det dessutom inte kommit så många nya klart lysande stjärnskott på prog-himmelen vilket är lite underligt och kanske också lite oroande. Alltså, jag sitter med en lista med många bra album men faktiskt få som ligger nära toppbetyg. Hoppas 2017 blir bättre. Nåväl, så här blev det till slut:
- Marillion: ”F.E.A.R.” Sällan har jag ändrat uppfattning så mycket om en platta som när det gäller den här. Jag kände stor besvikelse vid första genomlyssningen men så här vid årets slut kan jag bara konstatera att det här utan tvivel är den platta som jag återvänt till i lyssnandet allra flest gånger under året. Därmed får den en välförtjänt första plats. Kanske inte i första hand för musiken (de har gjort bättre plattor med mera action) men främst för den lugna eftertänksamhet och harmoni som dominerar, både i musiken och i texterna. Exempelvis den måleriska beskrivningen i den långa ”El Dorado” av hur överrumplande vi i västvärlden blev av den syriska flyktingkatastrofen som symboliskt liknas vid ett kraftigt oväder som plötsligt drar in över den paradisiska engelska trädgården. Låten innehåller också många funderingar och reflektioner kring detta som jag själv haft. Exempelvis, hur kan vi fördöma att människor i kris söker sig till väst där det finns så mycket som lockar (måleriskt beskrivet som guldet i El Dorado). Även låten ”The Leavers” presenterar liknande funderingar. Sen överraskar Marillion med sin starkaste anti-kapitalistiska låt någonsin – ”The New Kings”. Synnerligen tänkvärd men, som sagt, så politiskt röd så att man nästan häpnar. På plattan finns även den mer personliga ”White Paper” som är minst sagt sentimental och sorglig. Den enda låt som jag fortfarande inte gillar på plattan är ”Living in Fear” som känns rätt onödig. Förutom Steve Hogarth som ju med sin sång som vanligt sätter prägel på deras musik måste jag denna gång lyfta fram Mark Kelly på keyboards som jag tycker har lyckats fantastiskt med att skapa sköna stämningar på plattan. Alltså, på det hela taget, en synnerligen genomtänkt och väldigt bra platta från Marillion.
- Anderson/Stolt: ”Invention of Knowledge” Samarbetet mellan Jon Anderson och Roine Stolt är förmodligen årets skräll inom den Progressiva rocken. För mig som älskar Jons röst och imponeras av Roines spel och produktion av denna platta är det helt klart något som måste applåderas. Kan vi hoppas på mer?
- Steven Wilson: ”4 ½” Jag har haft Steven Wilson tronande allra högst på toppen på flera årsbästa-listor de senaste åren men i år blir det inte så. Men trots att han i år bara har givit ut en sorts rest-platta från hans förra storverk ”Hand. Cannot. Erase” så är denna långa EP fortfarande så bra att jag helt enkelt måste sätta den högt på listan. Inte minst för den fantastiska versionen av den gamla låten ”Don’t Hate Me”.
- Airbag: ”Disconnected” I år var det då dags för en riktigt fullträff för norska bandet Airbag. En helgjuten platta med härliga Floydianska vibbar. Missa inte det underbara titelspåret!
- Southern Empire: ”Southern Empire”
Det är tungt att mista gamla favoritband inom progrocken. För ett par år sedan lade australiensiska Unitopia av till stor förstämning bland fansen. Men ur spillrorna reser sig ofta något nytt och spännande. Förra året såg vi Unitopia-sångaren Mark Trueuck bilda den spännande konstellationen United Progressive Fraternity och i år bildades så ett nytt band med namnet Southern Empire av gamle Unitopia-keybordisten Sean Timm. Sean var kanske ännu viktigare för Unitopia än Mark eftersom han komponerade de flesta av Unitopias låtar. Nya plattan med självbetitlat namn innehåller ett antal spännande låtar. Det som sätter sig mest är låten ”Forest Fire” och en alldeles fantastisk version av gamla Unitopia-låten ”How Long”.
- Karmakanic: ”Dot” Efter nära 5 års väntan kom så äntligen en ny platta från Karmakanic. Det bestående intrycket från denna är den fantastiska långa låten ”God, the Universe and everything else no one really cares about – Part I”. Här hör man alldeles lysande musikaliska insatser från bl a Lalle Larsson och Morgan Ågren.
- Frost: ”Falling Satellites” Tredje plattan från Frost är minst lika bra som tidigare plattor och bjuder på en väldigt varierad samling låtar med mycket fart och fläkt. Missa inte låtarna ”Towerblock” (oerhört spännande mixning) och ”Signs” där John Mitchell sjunger så där sanslöst bra och där man till och med bitvis kan få lite tunga vibbar av Porcupine Tree.
- The Pineapple Thief: ”Your Wilderness” För er som saknar Porcupine Tree rekommenderar jag att lyssna på denna platta som i varje fall tidvis påminner om nämnda bands tidiga och mestadels lugna alster. Dessutom finns en mer direkt koppling i och med att Gavin Harrison sitter bakom trummorna här.
- Nosound: ”Scintilla” Vill man lyssna på ännu en platta med Porcupine Tree-touch bör man kolla upp denna platta med Giancarlo Erra bakom micken. Den bjuder på tidvis underskön och stämningsfull musik. För er som behöver lite lugn och ro.
- Karmamoi: ”Silence Between Sounds” Italien fortsätter vara en stor producent av progressiv rock. Karmamoi är ännu ett av många kompetenta italienska band och senaste skivan bjuder på en varierad kompott med mycket keyboards och fina insatser från kvinnliga sångröster. Påminner inte så lite om svenska Paatos, tycker jag.
- Tilt: ”Hinterland” En ny bekantskap för mig detta år var brittiska Tilt som har sitt urprung i det band som tidigare backat up Fish på skivor och turnéer. Drivande för bandet är Steve Vantsis och i bakgrunden hittar vi minsann ingen mindre än John Mitchell (It Bites, Lonely Robot, Frost). Nya plattan innehåller flera starka låtar tillsammans med superhiten ”Bloodline”.
- The Mute Gods: ”Do Nothing Till You Hear From Me” En frisk fläkt i Prog-världen är basisten och sångaren Nick Beggs som bl a turnerat flitigt med Stevarna Wilson och Hackett. Men han skriver också eget material och tillsammans med polarna Roger King och Marco Minneman har de i år släppt denna skiva under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller mycket varierad och snygg cross-over prog, skulle jag vilja säga.
- Riverside: ”Eye of the Soundscape” Efter chocken med gitarristen Piotr Grudzińskis död satte Riverside samman denna platta som en sorts sista hyllning till honom. Ett mycket annorlunda verk jämfört med tidigare plattor och den kanske inte riktigt har den lyskraft som tidigare mer typiska verk. Men vi hittar sköna ambient-fyllda låtar och några där vi får lyssna lite mer till Piotr och hans sköna gitarrtoner.
- Kaipa da Capo: ”Dårskapens Monotoni” Roine Stolt har som vanligt jobbat på med flera projekt samtidigt detta år. Ett resultat av detta är en helt ny platta med konstellationen Kaipa da Capo. Lite retro-stuk är det över plattan och det sjungs på svenska (!). Låtarna ”Spår Av Vår Tid” och ”Det Tysta Guldet” är särskilt njutbara.
- Big Big Train: ”Folklore” Ett band som brukar komma högt på min lista är Big Big Train men i år hankade de sig bara med nöd och näppe kvar på min lista. Vet inte riktigt vad det är men jag saknar inspiration och nerv i flera av låtarna. Det lysande undantaget (och det som räddar plattan kvar på listan) är den underbara låten ”The Transit of Venus Across The Sun”.
Som synes saknas några av de senaste årens giganter på listan. Vill främst nämna Opeth och Haken här som båda har gjort bra plattor men ändå inte kommit i närheten av tidigare storverk. Sen saknas här säkert också plattor för att jag helt enkelt inte hunnit lyssna på dem. En av dessa är den senaste från The Neal Morse band. Här hotar jag i så fall med att den kan komma med på nästa års lista (vilket nog är rätt så troligt).
Till sist vill jag precis som förra året tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj!):
- Leap Day: ”In the Shadow of Death”
https://www.youtube.com/watch?v=dLs5LowukBo
Denna underbara låt från holländska Leap Day (från albumet ”Days of Deucalion – chapter 2”) släpptes faktiskt redan i november 2015 men det tog ett tag innan jag upptäckte den. I vilket fall, den förtjänar verkligen att lyftas fram på årsbästalistan. Jag tror man har knyckt något tema från någon klassisk mästare (kommer inte på vad eller vem) i det inledandet temat spelat på något som liknar trumpet. Därefter följer en rätt så avancerad komposition som torde vara en fröjd att lyssna på för varje prog-vän. Själv får jag starka vibbar av Procol Harum i delar av låten där sång och orgelkomp dominerar. Och på tal om orgel – lyssna på det magnifika slutpartit med kyrkorgel!
- Southern Empire: ”How Long”
https://www.youtube.com/watch?v=hNOPBWy_4g0
Southern Empire hamnade på plats 5 på min lista och jag nämnde redan där vilken fantastisk version av den gamla Unitopia-låten ”How Long” de gjort. Kolla in denna fina video när de spelar denna låt. Jag gillar speciellt det underbara kompet på klarinett och det läckra trumkompet. Om du inte fick ståpäls av föregående låt så får det definitivt av denna!
- Frost: ”Signs” https://www.youtube.com/watch?v=96aJBiogMdU Dags för lite tyngre tongångar. Gänget från Frost (nr 7 på min lista) och med John Mitchell vid mikrofonen (som börjar bli något av en favorit för mig). En galen och kul video. Kolla in gitarristen när han börjar spela Candy Crush mitt under spelningen. Kolla gärna in även videon för låten ”Numbers” (jag valde mellan de två) som låter som King Crimson för det moderna dansgolvet!
- Tilt: ”Bloodline”
https://www.youtube.com/watch?v=fJ8ukjzV6-w
En strålande låt från ett bra debutalbum (plats 11 på min lista). Kanske inte i mittfåran vad gäller progressive rock men ändå väldigt bra.
- Airbag: ”Disconnected”
https://www.youtube.com/watch?v=WQV38RG_gIw
Låt oss till slut kyla ner oss med praktlåten ”Disconnected” från senaste skivan med Airbag (plats 4 på min lista). Sätt eller lägg er bekvämt och njut av detta mästerverk.
Till sist, glöm inte att lyssna på den absolut bästa Internetradiostationen för Progressive Rock på nätet: www.morow.com!
Karl-Göran Karlsson