Årsbästalistan 2016
Jag har brottats ovanligt mycket med min lista över årets bästa album denna gång. Som den listnörd jag är så lider jag alltid samvetskval när jag tvingas välja mellan mina favoriter men i år känns det ovanligt jobbigt. En stor del i mitt problem ligger ju i att jag har väldigt bred musiksmak. Det är ju inget fel i alla gilla många olika genres men hur fasen avgör man till exempel om Sodom’s eller Joe Bonamassa’s album är bäst? Det hänger ju helt på dagsform och sinnestillstånd just där och då. Så det är nog därför min lista känns väldigt hård i år. Inte för att jag har haft ett ovanligt kargt liv de senaste tolv månaderna utan mest för att mitt inre musikaliska roder tycks föredra just det lite hårdare och tyngre just nu. Fast när polletten väl trillade ner så kändes förstaplatsen väldigt given som tur var. Men nog om mig, det är ju listan som är det intressanta så utan att dra ut på det för länge; de tio bästa albumen 2016 (plus lite till):
1. Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Cyco Miko och hans mannar levererar ett varierat och thrashigt punk/hardcorealbum i gammal god anda. Utan tvekan deras bästa sedan The Art of Rebellion (1992) och ett knippe av låtarna lär bli nya livefavoriter. Vem hade kunnat tro att Suicidal Tendencies 33 år in i karriären skulle slå till med ett av sina bästa album? Ett styrkebesked som heter duga och utan tvekan årets bästa album!
Bästa spår: The New Degeneration
2. Testament – Brotherhood of the Snake
Chuck ”Fuckin’” Billy! Mannen besitter en sådan mäktig och kraftfull stämma så mina högtalare nästan springer och gömmer sig av rädsla. Lägg där till ett benhårt låtmaterial som utan problem krossar de övriga i den stora fyrklövern med amerikanska thrashband. Testament har aldrig gjort mig besviken men detta är lätt deras starkaste giv sedan mästerverket The Gathering. Metallica sitter åter igen på avbytarbänken och undrar varför inte de också kan vara så här bra.
Bästa spår: Brotherhood of the Snake
3. Sodom – Decision Day
Tyskarna gör en sällan besviken och deras nya album Decision Day är thrashondska av bästa snitt. Tom Angelripper låter som Hin håle själv och riffen de levererar är ren djävulskap. De mer inbitna fansen lär nog inte hålla med mig men jag anser att Sodom är bättre nu än när det begav sig på åttiotalet.
Bästa spår: Caligula
4. Airbourne – Breakin’ Outta Hell
Mina favoriter i Airbourne fortsätter att leverera energisk och hård rock’n’roll utan pardon. De försöker inte uppfinna någon ny genre och de skiter i om folk jämför dem med massa andra band för de själva är bara ute efter tre saker – att ha kul, dricka bira och lira rock’n’roll. Inga konstigheter alltså trots att de nu har försökt sig på att variera sina låtar lite. Bland annat en ganska tydlig ”stöld” från inga mindre än Audioslave. Men alla som lånar från Audioslave får tummen upp i min bok.
Bästa spår: Rivalry
5. Joe Bonamassa – Blues of Desperation
Bluesens superstjärna och en av musikbranschens med produktiva snubbar håller en löjligt hög nivå på allt han släpper ifrån sig. Nya studiogiven är inget undantag men den gode Bonamassa borde börja lära sig hur han skall presentera låtordningen på sina album. B-sidan är nämligen oftast svagare och varför avsluta med en ballad? Oavsett så är Blues of Desperation ett hejdundrande album och den där bergsklättrarlåten, ojojoj.
Bästa spår: Mountain Climbing
6. Jeff Healey – Heal My Soul
Att populära artisters arv mjölkas efter deras bortgång är inget ovanligt men att det blir så här lyckat är oerhört sällsynt. De som har satt i ihop detta varma album med den salige Jeff Healey kan enbart ha drivits av kärlek för hela utgåvan andas genuinitet. Att en av den moderna bluesens största namn dessutom har lämnat efter sig ett knippe fantastiska låtar är ju naturligtvis den viktigaste komponenten. Här finner vi nämligen några av gitarristens starkaste stunder i karriären och det är som om att han aldrig har lämnat oss.
Bästa spår: Temptation
7. Brant Bjork – Tao of the Devil
Den coolaste katten i öknen heter Brant Bjork och även om hans nya giv inte är hans starkaste så är det ändå förbannat bra. Det är inte många som kan skapa så här fuzzigt go, svängigt gungande och härligt småflummig ökenrock. Bara att öppna en kall, luta sig tillbaka, sluta ögonen och drömma sig iväg till torrare breddgrader.
Bästa spår: The Gree Heen
8. Drive-By Truckers – American Band
Dessa sydstatsrockveteraners album har alltid varit politiskt laddade men så här i Trump-tider så har de tagit i än mer. Det gör att musikens aura känns lite mörkare än vanligt men det är fortfarande jordnära och svängigt med starka melodier. Nu väntar vi med spänning på bandets spelning på Pustervik i början på Mars.
Bästa spår: Surrender Under Protest
9. Vokonis – Olde One Ascending
Det är inte var dag man kan peta in ett band från hemstaden Borås på årsbästalistan. Men albumdebuterande Vokonis mullrar rakt in på listan med blytung doom/stoner som har gett eko även ute i den stora fuzzvärlden. Att de tillber Sleep och prisar Iommi hörs tydligt då det är tungt, malande, gungande och benhårt men samtidigt omvälvande och omfångsrikt. Med en förkrossande ljudbild och starka låtar så har Vokonis presenterat sig med avtryck och deras framtid känns oerhört spännande att få följa.
Bästa spår: King Vokonis Plague
10. Svvamp – Svvamp
Tillhör du de som sörjer att Graveyard gått i graven (häpp!)? Hav förtröstan för i Sverige ploppar de så kallade retrorockbanden upp som svampar ur jorden (häpp igen!) och albumdebuterande Svvamp kan kanske lindra din saknad. Med jordnära sjuttiotalsrock, rätt ljudbild, en härlig närvarokänsla och god variation så gungar de sig in på topp-tio i år.
Bästa spår: Blue in the Face
Årets Jäv:
Det är några år sedan det delades ut pris i denna kategori men nu är det dags och det blev en delad förstaplats (som alltid så klart)! Priset går till det eller de band som har släppt ett album under året men som inte får vara med på topplistan av den enkla anledningen att de är vänner till undertecknad. Efter många år som hobbyjournalist så har jag lärt mig att det är svårt att vara objektiv när det är ens vänner man skall tycka till om. Så därför har de fått en egen kategori och årets vinnare är:
Assassin’s Blade – Agents of Mystification – Heavy/speed metal av klassiskt snitt
Void Moon – Deathwatch – Episk, tung och melankolisk doom metal med goa riff
Årets konsert: Dia Psalma, Asta Kask & De Lyckliga Kompisarna på Pustervik
I slutet på året så bjöd Close-Up Magazine upp till punkdans runt om i landet med för mig gamla ungdomshjältar i form av Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. En kulen torsdagskväll i November nådde turnépaketet ett slutsålt Pustervik i Göteborg och en något överförfriskad, men lycklig, undertecknad åkte efteråt hem i den snökaotiska natten med ett brett leende. Det var trångt, det var svettigt och det var tre intensiva konserter på en och samma kväll. Jag hade aldrig sett varken Asta Kask eller DLK live tidigare så det var stor lycka när man äntligen fick skråla med i låtar som Ringhals Brinner, Dom Får Aldrig Mej, Egon och Ishockeyfrisyr. Att Dia Psalma, ett av de viktigaste banden under min uppväxt, sedan avslutade lika övertygande som alltid var som grädde på moset. Utan tvekan årets bästa konsertupplevelse!
/Ulf Classon