Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.
Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music
01. Reflection (54:00)
Betyg: 7/10
Daniel Reichberg