Tim Bowness har gjort sig känd som ena halvan i duon No-Man där den andra halvan är ingen mindre än superprogrockaren Steven Wilson. På sistone har Tim dock ägnat sig mest åt egna soloplattor varav den senaste plattan ”Stupid Things That Mean The World” fick bra gensvar, åtminstone på den brittiska marknaden.
Tims låtar är ofta ganska lågmälda och melankoliska. Jag gillar skarpt hans varma sköna Bowie-inspirerade röst och hans harmoniskt arrangerade låtar med mycket inspiration från Progrockens guldålder 70-talet. Den här inspirationen är kanske ännu mer påtagligt på den nya plattan som känns som ett ganska ambitiöst verk med lite mer påkostade låtar och arrangemang. Man kan säga att det är ett konceptalbum som handlar om en artists uppgång och fall och hur karriären påverkas av bland annat den tekniska utvecklingen. Det är ju tyvärr så att musik konsumeras mest av den yngre generationen och därför hamnar en artist ofta bara kortvarigt i rampljuset i takt med att musiksmaken ändras bland de unga. De blir därför svårt att bygga ett helt livs karriär på musiken för många artister. Ett bra exempel är de artister som helt byggde på album-konceptet på 70- och 80-talen men som nu är hopplöst ute när nästan allt bygger på strömmad musik. Har en känsla av att temat på plattan också är snudd på självupplevt. Låtar som ”You’ll be the silence”, ”You wanted to be seen” och ”Distant summers” beskriver på ett sorgligt sätt hur tiden har sprungit ifrån artisten som Tim sjunger om.
När det gäller personerna bakom plattan förutom Tim hittar vi inte helt oväntat bakom hörnet Steven Wilson som både mixat och producerat plattan. Flera av musikerna på plattan känns också igen från tidigare plattor, bland annat Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). En hel del intressanta gästmusiker möter vi också, bland annat Ian Anderson (Jethro Tull) och David Rhodes (som spelat med Peter Gabriel).
Jag tycker väldigt bra om detta album men jag måste säga att så där väldigt mycket rockmusik är det inte frågan om, snarare väldigt snyggt arrangerande sånger. De inledande två spåren ”Worlds of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” sticker ut som speciellt intressanta då de fullkomligt domineras av alla dessa typiska element som kännetecknade den så kallade symfoniska rocken på 1970-talet. Här är fullt av mellotron-stråkar, mellotron-körer, moog-synt, piano, hammondorgel och 12-strängade gitarrer. Tidvis underbart vackert och jag kommer flera gånger att tänka på influenserna från Tony Banks i Genesis. Jag anar även Steven Wilsons inflytande här vad gäller arrangemangen. Kul också att höra Ian Andersons bidrag på flöjt som dock är ännu mer framträdande i slutlåten ”Distant Summers”. Den sistnämnda låten är också en av favoritlåtarna på plattan och jag tror att den har chans att få en del uppmärksamhet både inom och utanför Artrock-genren. Inledningen på låten är underbart vackert med stråkar och piano och återigen, flöjt-solot från Ian Anderson är mycket vackert.
Jag rekommenderar verkligen detta album till er som föredrar lite lugnare musik med mycket tanke i texterna och med njutbara arrangemang.
Tim Bowness – Lost In The Ghost Light
InsideOut Music
1. Worlds Of Yesterday
2 Moonshot Manchild
3 Kill The Pain That’s KillingYou
4 Nowhere Good To Go
5 You’ll Be The Silence
6 Lost In The Ghost Light
7 You Wanted To Be Seen
8 Distant Summers
http://www.facebook.com/timbowness
Betyg:8/10
Karl-Göran Karlsson