Att få ta del av Wonderlands nya platta Seven Wonders And Four Little Miracles, ja det är som att återse en gammal god vän man inte träffat på åratal. Och att finna att man verkligen saknat sällskapet. Ja det var min omedelbara känsla när jag första gången hörde plattan. Inte så konstigt kanske, detta att igenkänningsgraden var hög, då plattan inleds med en fullständig nyinspelning av de sju spår deras debutplatta Seven Wonders innehöll när den kom för nästan åtta år sedan. Med det sagt och i minnet vill jag absolut trycka på att hela inledande delen verkligen känns ny, fräsch och spännande.
Wonderland, ett band med sitt geografiska säte i Kungälv, Göteborg och Alingsås har levt ett liv i det tysta under dessa åtta år, bara givit en och annan ströspelning, men nu satsar Pelle Andersson, gitarrist, motor och låtskrivare tillsammans med de övriga i bandet på en nystart i och med detta nya album. Bandet som i övrigt består av Patrik Adiels på bas, Joakim Jansson på trummor, Bo Karlsson på keyboards och Klas Ling på sång.
Vad gäller de första låtarna då, mycket mer gitarr från Pelles sida, tight trumljud, fylligare keyboards, ja mer av allt, vilket sammantaget verkligen givit redan bra rocklåtar nytt liv och ny finess. Ett klart lyft! Tight som sagt, variationsrikt, lekfullt och tyngd på samma gång och inte minst medryckande… Grym mixning av Stefan Karlsson och mastring av Dragan Tanaskovic och givetvis även eloge till Mattias Norén för ännu ett läckert skivkonvolut.
Låt för låt i korthet; Man river igång med Hold My Soul, en i mitt tycke grymt bra inledandning. Den sätter lyssnarens förväntan på resten av plattan på en hög nivå. Slagkraftig refräng och ett tema att återkomma till längre fram…
Cant´t Get Too Much är en medryckande historia det också. Tunga riff blandas med softare passager.
Som tredje låt följer lite bluesigare Playing Your Game, en gungande gammal hederlig bluesrocklåt med massor av både Richie Blackmore och Rainbowkänsla som dessutom passar Klas Lings röst ypperligt. Instrumentalt örongodis och vasst gitarrsolo av Pelle kryddar verkligen anrättningen…
Into The Deep, en kortare passage följer som en drömsk musikalisk resa där små klipp från skivans samtliga låtar passerar som i revy, och detta fungerar på ett snyggt sätt som brygga till femte spårets inledning, go gitarr och In Too Deep. En fin låt med stark och tänkvärd text och musikaliskt är det mig inte främmande att tro att man funnit inspiration från tidiga Marillion. Även här ett fantastiskt snyggt instrumentalt mellanparti.
Sjätte spåret, kallat Afraid – lite mer ballad med touch av progmetal, lättsmält, snyggt och smittsam refräng. Mer sologitarr av klass.
Så avslutas det äldre materialet med Devil And The Deep Blue Sea. En riktigt vass låt som för mig personligen är fullkomligt omöjlig att få ur huvudet efter att ha hört den. Riktigt gott ös och som sagt, den fastnar.
Den nyare delen inleds med ett sexton minuter långt instrumentalt stycke kallat ”667” som i sig är uppdelat på tre tydliga avsnitt. Del I heter Youth, piano, klassisk akustisk gitarr, stillsamt trumkomp och klaviaturslingor. Intensiteten ökas allt eftersom och det är väldigt snyggt och vilsamt örongodis.
Del II Falling är ett parti fullt i min smak, ja jag skulle rent av vilja säga att detta är mitt favoritstycke på hela plattan. Härlig insats av samtliga musiker och jag skulle inte bli förvånad om Pelle låtit sig inspireras av Andrew Latimer i Camels sätt att spela. I like!
Avslutningsvis Del III Gammal Fäbodvals; och här är stycket som sticker ut lite då det är det enda som inte är egenproducerat material på plattan. Riktigt snyggt arrangemang.
Övergången till sjögångsgungande och lite vemodiga Abandoned Ship känns emellertid naturlig. Klas röst fyller låten med sitt härliga, berättande djup, lite Thåström och Briggen Blue Bird Of Hull och man känner verkligen hur övergivet och långt från land detta skepp befinner sig. Man skulle faktiskt kunna tro att Klas flirtar lite med Mark Knopfler här i sitt sätt att sjunga… Låten innehåller även ett mycket snyggt jazzigt pianoparti av Bo kryddat med lite saxofonklingande ljud som verkligen förgyller!
The Rush Of Possibilities får oss att börja knyta ihop säcken. Tungt rockriff, och vi närmar oss Wonderland som vi känner dem, och även om låten knappast bryter ny is så är det en rapp och helt ok låt. Klas sjunger med inlevelse och desperation.
Så avslutande In Anticipation som inleds med gungande Wonderlandrytmer och jag kan inte annat säga annat än att den verkligen fulländar detta alster genom att låta plattan avsluta med samma känsla och ton som den inleder, inte minst då man hittar tillbaka till temat från Hold My Soul i inledningen. På nytt ett riktigt bra gitarrsolo av Pelle, och jag förstår nu tanken med att den utgåva som släpptes 2009 med de första sju låtarna inte var ett komplett album utan att tanken hela tiden varit att få knyta ihop säcken som nu gjorts.
Synd att vi behövde vänta i nästan åtta år på det färdiga resultatet, men den som väntar på något gott, väntar som bekant sällan förgäves!
Har man nu inte stött på Wonderland och deras musik tidigare, kan man utan tvekan se fram mot en sprudlande musikalisk upplevelse med många positiva vibbar som absolut leder till rent fysiskt välmående och man nynnar lätt med i refrängerna.
Plattans stora variation gör att den absolut bör kunna vända sig till en bred publik, och det är något jag verkligen unnar både Wonderland och alla ”därute” som inte haft möjlighet att lära känna bandet tidigare – gör det! Må musiken nå ut så många får ta del.
Rekommenderas. Varmt.
Wonderland – Seven Wonders And Four Little Miracles
1. Hold My Soul
2. Can´t Get Too Much
3. Playing Your Game
4. Into The Deep
5. In Too Deep
6. Afraid
7. Devil And The Deep Blue Sea
8. 667 Youth (Part I)
9. 667 Falling (Part II)
10. 667 Gammal Fäbodspsalm (Part III)
11. Abandoned Ship
12. The Rush Of Possibilities
13. Anticipation
Betyg 8/10
Niklas Kindahl