När de gamla hjältarna dör tar nya vid, hur svårt det än är att förstå att någon kommer att axla BB Kings mantel. Den som, i min värld, gjorde det är Buddy Guy.
Quinn Sullivan är 17 år gammal och Midnight Highway är hans tredje platta. Alla hans skivor är producerade av Tom Hambridge som ju också är Buddy Guys studiobollplank. Och som av en händelse är Sullivan Guys protegé sedan åtta års ålder. Så vad kan gå fel i Sullivans karriär? Han spelar gitarr som ett fullblodsproffs, håller på att utveckla såväl sångröst som låtskrivande under Hambridges överinseende och verkar under blueskungens vingars beskydd.
Midnight Highway är en bra platta. Men inte mer än bra. För det första saknas autenticitet. Att Hambridge använder auto-tuning för att få Sullivans sång att bli radiovänlig är ett laxermedel. Vidare sölar man med låtmaterialet. Om man nu ska göra andras låtar kan man väl välja riktigt starka sådana? Och för det tredje måste det till ett fokus. Ska han lanseras som bluesartist så måste majoriteten av framförandet vara blues, inte bara bluesigt i fransarna. Att jag ändå tycker att det här är bra baserar jag på det tunga inledningsspåret ”Something for me” – en riktig Bonamassapjäs! Vidare är det mjuka titelspåret visserligen väldigt strömlinjeformat, men likväl starkt bluesigt i framförande och andemening. Sedan finns här några instrumentala spår i vilka Sullivan excellerar som bluesgitarrist. Om man nu skulle behöva ytterligare argument framför han en briljant version av George Harrisons Beatlespärla ”While my guitar gently weeps”.
Quinn Sullivan – Midnight Highway
Mascot/Provogue
1. Something For Me
2. Tell Me I’m Not Dreaming
3. Midnight Highway
4. Crazy Into You
5. Eyes For You
6. Lifting Off
7. She Gets Me
8. Rocks (bonus track)
9. Going
10. Graveyard Stone (bonus track)
11. Big Sky (bonus track)
12. While My Guitar Gently Weeps
13. Buffalo Nickel
http://quinnsullivanmusic.com/
Betyg: 6/10
Jukka Paananen