Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).
Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.
Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.
Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.
Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.
Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.
Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).
Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.
Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.
Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music
1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)
www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial
Betyg:6/10
Karl-Göran Karlsson