Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).
Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.
Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.
Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.
Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.
Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.
Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music
Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson