Isildurs Bane kan räknas in bland pionjärerna inom svensk progressiv rock. Redan 1976 grundades bandet i Halmstad och fram till i dag har de släppt ett drygt 10-tal plattor varav de mest kända kanske är de 5 volymerna med det gemensamma namnet ”Mind” som släpptes under åren 1997–2005. Bakom musiken har mestadels stått Mats Nilsson (en av grundarna som tragiskt nog dog 2014 och som särskilt nämns in memorandum för detta album) och Mats Johansson som anslöt sig till bandet 1977. Under de senaste åren har dock bandet gjort sig mer känt för sina årligen återkommande musik-workshops under namnet IB-Expo än genom sina skivsläpp. Till dessa workshops bjuds kända musiker in och de avslutas med en konsert som brukar äga rum i slutet av november och som i regel är mycket uppskattade och drar fulla hus. Under senare år har dessa evenemang gästats av såna världsartister som exempelvis Pat Mastellotto, Trey Gunn, Phil Manzanera, Percy Jones, Adrian Belew, Julia Slick, Tony Levin, Marco Minnemann och Richard Barbieri (för att bara nämna ett fåtal).
Vad är det då som är så speciellt med detta band? Ja, bara det faktum att man vid något tillfälle kallat sig en kammarrock-ensemble snarare än ett rockband ger väl en antydan till det hela. Man spelar rock men med mycket ymniga inslag av klassisk musik (främst stråkar och blås) och jazz. Man kvalificerar sig därmed verkligen solklart inom kategorin Artrock enligt min uppfattning. Fenomenet Isildurs Bane rör sig också om en sorts dynamiskt musikerkollektiv där många musiker fått sin fostran och sedan gått vidare. Ett bra exempel på detta är ju Mariette Hansson som de senaste åren fått ett genombrott inom populär- och schlagermusiken. Mariette gjorde tidigare mycket fina insatser på IB-plattan med namnet ”Mind. Vol. 4”. Bandet har också dragit till sig två italienska toppmusiker, nämligen Luca Calabrese (trumpet) och Christian Saggese (klassisk gitarr) som medverkat på många av de senaste årens IB-expon där de bidragit med sina alldeles speciella färdigheter.
Men hur kom då Steve Hogarth in i sammanhanget? Jo, det var hans ”kompis” Richard Barbieri (som Steve tidigare samarbetat med i det underbara albumet ”Not The Weapon but The Hand” från 2012) som bjöd in Steve som hans egen gäst då han medverkade i IB-Expo 2013. Det här inhoppet fick till följd att Mats Johansson föreslog Steve att medverka i ett nytt projekt med låtar skrivna för Isildurs Bane och Steve Hogarth. Tanken var kanske i första hand (?) att uppföra dessa verk vid ett kommande IB-Expo men projektet svällde uppenbarligen ut ytterligare p g a att Steve lade till väsentliga bidrag (både musik- och textmässigt) vilket därmed även resulterade i detta nya album. Undertecknad var på plats i Halmstad under uruppförandet av verket på IB Expo 2016 och det gjorde ett mycket starkt intryck. Man kan lugnt säga att jag väntat otåligt på den nya plattan.
För Steve var låtskrivandet och framförandet i Halmstad en stor utmaning då det inträffade mitt under Marillion-turnén efter senaste albumet med namnet ”FEAR”. Under turnén före IB-Expo hade han jobbat hårt på diverse hotellrum i Europa och USA med texterna och sånginslagen och i ständigt kontakt med Mats Johansson. Steve tyckte själv att detta projekt var särskilt spännande och att han därför fann den extra energi som krävdes för att ro det i land. För Mats var detta också en utmaning. Som han själv uttryckte det: ”Efter en så lång paus i låtkomponerandet med Isildurs Bane var det verkligen en utmaning att se om det fortfarande gick att skriva ny musik”.
Jag kan utan vidare säga att den oro som Mats gav uttryck för ovan är fullständigt obefogad. Det här är en imponerande samling låtar som verkligen låter både som Isildurs Bane och som Steve Hogarth. De kompletterar varandra mycket bra. Sex sinsemellan rätt så olika låtar men alla mycket njutbara. Här följer några korta beskrivningar och intryck om varje låt:
- Ice Pop
Inledningsspåret är en rätt så komplicerad låt med flera delar. Här verkar det som om hela musikerkollektivet är inblandat för soundet är tätt och mycket mångfacetterat. Mycket stråkar, blås, gitarr och några härliga partier där marimba driver på farten lite extra. En mycket svängig låt som dock i slutet bryts av lite lugnare tongångar, framfört med mycket känsla.
- The Random Fires
Den andra låten bjuder sedan på närmast Beatles-aktiga tongångar med partier som får en att tänka på låtar som exempelvis ”I am the Walrus”. En härlig låt som bjuder på mycket av både Isildurs Bane och Steve Hogarth. Något jag funderar på när jag lyssnar på de båda inledande låtarna är hur det kan komma sig att Steve, med en allt annat än perfekt röst och sångansats, ändå kan få sången att låta så infernaliskt bra. Jag inbillar mig också att Steve haft lite större inflytande på låtskrivandet i denna låt med tanke på att Marillion ofta kör med liknande Beatles-inspirerade låtar.
- Periferal Vision
Nästa låt är mer perfekt anpassad till Steves röst. En lågmäld sång som egentligen helt saknar rockkänsla om man undantar den absolut sista delen. Här är det bara en stråkensemble och ett piano som kompar Steve och man får nästan en känsla av att ha förflyttats ett par hundra år tillbaka i tiden till en sorts kammarkonsert på något slott. Mycket speciellt och mycket vackert. På slutet får vi lite mer komp, till exempel från en lågmäld bastrumma och lite gitarr. Allra sist mycket vackra toner från vibrafon.
- The Love and The Affair
Som låt nummer fyra kommer så denna skivas längsta spår (drygt 10 minuter) vilken också är den absoluta favoritlåten hos mig. Redan vid uruppförandet minns jag att jag fick rysningar över hela kroppen då jag hörde denna låt. De inledande stämningarna är rent magiska med en blandning av gitarr och moderna keyboards samt Steves lågmält känslofyllda röst. En väldigt sorglig låt som ställer trofast och trygg kärlek mot förbjuden kärlek och resonerar kring det svåra i att hantera allt detta. Inte minst hur riskfyllt det kan vara med den förbjudna kärleken och hur man faktiskt i slutändan kan förlora allt, både den trofasta och den förbjudna. En utomordentligt fin och tankeväckande text av Steve Hogarth till en alldeles underbart musikaliskt genomförd låt. Det här måste vara en av de vackraste låtar som både Steve och Isildurs Bane gjort i deras karriärer. Min enda invändning är kanske att låtens avslutande del har lite för många upprepningar av temat på stråkar (som annars är mycket vackert) och att man kanske även kan ana lite falska toner här och där. Å andra sidan ger detta plats för några fina insatser av Luca Calabrese och hans trumpet.
- Diamonds and Amnesia
Återigen kastas vi in i en helt annan musikalisk stil som snarast liknar någon sorts liturgiskt eller kyrkligt musikstycke eller psalm. Textmässigt liknar det någon sorts historia hämtad från Bibeln även om det framgår att detta är historia från en dröm. Även här firar Steve stora triumfer genom sitt mycket personliga och teatraliska sätt att sjunga och berätta. Jag kan, när jag lyssnar, inte undgå att tänka på några textrader ifrån Genesis praktverk ”Supper’s Ready” som lyder:
”Six saintly shrouded men move across the lawn slowly.
The seventh walks in front with a cross held high in hand.”
I det närmaste samma scen spelas upp i denna låt förutom att det fortsätter med att Gud uppenbarar sig inför alla människor i nöd och lovar evigt liv och att slippa alla plågor under en förutsättning: Att man lovar att leva sitt liv i fattigdom. Naturligtvis vägrar människorna till Guds besvikelse.
Musikaliskt är låten kompad helt utan trummor. Bara stråkar, marimba och blås i sköna harmonier. Mycket vackert.
- Incandescent
Den avslutande låten inleds med lugna och nästan viskande recitationer av Steve på ett sätt som liknar det som vi fick höra mycket av på plattan tillsammans med Richard Barbieri. Kompet från vibrafon, gitarr, blås och piano är återigen mycket vackert. Efterhand övergår Steves ord i något som i det närmaste låter som det man brukar höra från dansledaren i en Square Dance grupp! Fortsättningen rockar på betydligt mer än tidigare och vi får även höra lite sköna demonröster tillsammans med Steves sång.
Jag hoppas min beskrivning lockar er att ta en närmare titt på detta verk för det är det verkligen värt. Enda felet med plattan är att den är alldeles för kort! Jag hade verkligen velat höra ännu mer av detta sensationellt lyckade samarbete mellan en sångartist och ett musikerkollektiv i yppersta världsklass! Låt oss hoppas på en fortsättning. Till sist måste man också gratulera till Matti Engdahls fantastiska elefant-grafik på omslaget och i det medföljande häftet. För er som väljer vinylvarianten är det säkert en extra bonus att få se detta i lite större format.
Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature
Ataraxia
1. Ice Pop
2. The Random Fires
3. Peripheral Vision
4. The Love and The Affair
5. Diamonds and Amnesia
6. Incandescent
http://www.facebook.com/ibexpo
Betyg: 9/10
Karl-Göran Karlsson
En fantastiskt välskriven recension av en riktigt bra skiva. Det är bara att hålla med, för detta är progressiv eller art musik när den är som bäst, det finns en glöd och nyfikenhet på denna platta som man skulle önska fans på fler plattor i den gren!
Lite överraskande så kunde jag läsa att den ska finnas i vinylformat, vilket jag har missat, och då börjar jakten igen 😀
Tack Jan-Erik för värmande ord! När det gäller uppgiften att albumet finns i vinylformat så får jag nog erkänna att jag var lite för snabb i mina antaganden. Jag menar, ett album med ett sånt fantastisk omslag bara måste ju släppas som vinyl, eller hur? Men det verkar faktiskt inte vara fallet. I alla fall inte ännu. Vi får vänta och se.