Dagen inleds med strömavbrott och en inställd spelning på grund av sjukdom .Strömavbrottet drabbade Bob Hund som hade den otacksamma uppgiften att inleda torsdagsspelningarna klockan 13. Men det var en tapper skara som mött upp och bandet genomförde en gedigen spelning.
En spelning jag sett fram mycket emot var ”of Mice and Men” som dessvärre tvingades ställa in i sista minuten. Mycket tråkigt och vi hoppas det inte är något allvarligt. Det här är ett band som drabbats av sjukdom tidigare då deras ordinarie sångare Austin Carlile diagnosticerats med den obotliga genetiska sjukdomen Marfans Syndrom. Bandets senaste album handlade mycket om kampen mot sjukdomen. Nu har Carlile slutat i bandet och deras andra vokalist Aaron Pauley skulle ha sjungit istället.
Något senare på dagen gick jag till ett av festivalens två cirkustält och tittade på ”Highly Suspect”. De är en amerikansk trio som började sin karriär som coverband men som tagit steget till att göra något eget. Det är en med tyngd och med medveten närvaro bandet kör över publiken som hittat in i tältet. Spelningen får 3 cirkustält av 5 möjliga av mig. Gediget hantverk framförd till belåtenhet. Bra nog.
$uicideboy$ är en dynamisk duo bestående av två kusiner från New Orleans och de spelar riktigt tung hip hop, s.k. cloud rap. Det här är inte riktigt min väska men det är onekligen tungt och hårt och ja, dynamiskt. Kanske inte ett band jag skulle välja på festival men som möjligen skulle få åka med i lurarna när jag klipper gräsmattan. De får två gräsklippare av tre möjliga.
Det kan mycket väl ha varit dagens absoluta höjdpunkt jag bevittnade när jag gick till Panoramascenen för att se och höra på Gogol Bordello. Detta märkliga band som spelar, vad de kallar det själva, gypsy punk fick på en alldeles för kort timme platsen framför scenen fyllas rejält och alla var med i det som hände. Händer som vinkade och klappade, folk som hoppade över hela fältet och så sången som steg när vi sjöng allsång ihop med bandet.. Det var verkligen romska toner och punkigt så det räckte. Jädrar vilket drag. Jag har hört sägas att de enda folkslag som spelar musik i moll när de är glada är romer, judar och finnar, jag vet inte om det stämmer, men jag är halvfinne och finner verkligen en djup glädje i mollbetonad musik. Det här var en spelning att bli lycklig och glad utav. Sångaren Eugene Hütz for fram och åter på scenen, dompterandes sin publik och sitt band så tempo, svettnivåer och glädje maxades så mycket det gick på speltiden. Mikrofonstativen flög omkring när han ilsket bearbetade mikrofonen. Vinflaskan han hade med sig upp på scen togs det endast några få klunkar ur, resten skvättes ut medan han studsade fram.
Jag tror att var och en som var på den här spelningen, med glädje starts wearing purple for him now.
Jag ger konserten 4 urdrällda vinflaskor av 5. Toppbetyget spar jag till de får dräglig speltid. Mycket kan lyftas fram som extra speciellt. Dragspelssolon hör inte till vanligheterna men här fick vi en liten lagom dos. Energin var enorm hos hela bandet. Mer dragspel åt folket. Mer lila kläder åt folket. Mer gypsy punk åt folket!
Linkin Park blir jag inte klok på. De är ett stort band som drar mycket publik och som är omtalade. De blandar musikstilar på ett snyggt sätt och låter ibland som U2 och ibland som Korn eller varför inte någon hip hop-grupp från L.A. Jag gillar det men det är ändå något som fattas när jag står och lyssnar men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det flyger inte helt enkelt. Det är självklart inte dåligt men det är inte heller så där apbra som det borde kunna vara. Kanske är de helt enkelt lite för loja för att själv tända till riktigt ordentligt. Nä, jag blir inte klok på den här spelningen. Men jag ger ändå 2 stadsparker av 5 möjliga i betyg för det är ju inte dåligt.
Laleh är en fantastisk artist. När hon går på scenen en kvart efter midnatt skapar hon magi. Värme, kärlek och en ljuvlig stämma som smeker publikens öron i sommarnatten. Bekvämt bjuder hon in oss till sin närhet. Hon är en profet och publiken är lärjungar som sänder kärlek i retur. Snacka om att hon har en enorm förmåga att hantera en publik utan att publiken känner sig hanterad. När jag hör henne tänker jag flera gånger på DiLeva faktiskt. Med den stora skillnaden att hon inte på något sätt känns beräknande. Hon har ingen ambition att frälsa. Hon bara råkar göra det ändå. Att hon dessutom hanterar flera instrument gör att min redan stora respekt växer än mer.
Lalehs spelning på Bråvalla får 4 kaftaner av 5.
Skribent: Erik Åman Laakso