Besöker för första gången Bråvallafestivalen och är i spänd förväntan på denna megastora festival som på bara några år seglat upp till att bli den största i Sverige. Att funktionärerna inte har en aning om vart mediarepresentanter ska ta vägen kanske är en bagatell men det ska ju inte få ta nästan två timmar innan vi fått våra armband och hittat till campingen. Inga skyltar, inget folk som visste något alls och efter att ha valsat runt utanför festivalområdet länge och väl hittade vi till sist incheckningen, där armbanden var slut och ytterligare en halvtimmes väntan vidtog.
När man kommer till en ny festival är det ju roligt om man hinner se och höra så mycket som möjligt men nu fick vi lyssna på ”Bamse och hans vänner” i kön till incheckningen och vi hörde Sabaton på distans medan vi satte upp tältet. Men jag ska inte gnälla. Senare på kvällen fick jag årets absoluta konsertupplevelse tillsammans med System Of A Down som motsvarade alla förväntningar med råge.
Bråvalla är kanske inte en festival som fokuserar på art- eller prog rock men med S.O.A.D har de ett band som på flera sätt är det mest progressiva branschen har idag. Detta trots att de inte släppt nytt material sedan 2005. Det är alltså 12 år sedan de hade några nya låtar och även om det ryktas om ett nytt studioalbum senare i år så är det väldigt lång tid utan nytt material. Å andra sidan har bandet en hängiven åhörarskara som haft gott om tid på sig att lära sig alla texter utantill. Allsången är, i nästan varje låt, stark och kraftfull. Medan Sabaton några halvtimmar tidigare förstärkt sitt set med bomber, saknar System alla sådana yttre attribut. Men ändå sopar de banan med allt annat jag hört i år, och kanske på flera år.
Serj Tankian som är bandets lead singer har mängder med spännande soloprojekt vid sidan om och den mannens konstnärliga kreativitet fascinerar mig. Lyssna gärna på spelningen från Lowlands festival där han tillsammans med the Metropolitan Orchestra framför några av sina nyare alster. (https://youtu.be/9Igh2zuPC5c) Hans scensiska närvaro är enorm och hans minspel är teatraliskt utan att bli överspel. Tyvärr måste man stå ganska nära för att ta del av det, eller se det på storbildsskärmarna. Men när den gubben ler med ögonen och hela ansiktet så att solens nedgående strålar nästan bleknar, är det magiskt.
Den extremt tajta rytmsektionen med Shavo Odadjian på bas och John Dolmayan på trummor, har ett driv som maler ned allt tänkbart motstånd och ovanpå detta seglar gitarrspelet av Daron Malskian som en skir ängel varvat med hårda riff som sitter perfekt i rocksjälen. Det här är helt sjukt bra. Texterna är väldigt politiska och behandlar dårskapen med krig mot nationer eller droger med samma frenetiska ilska. Det här är inte ett band som knyter näven i fickan. Nävarna ska upp i luften och vi är 15000 saliga åhörare som hoppar upp och ned i 90 minuter. Den här spelningen får 5 tältpinnar av 5 möjliga för bättre än så här blir det inte en kylig onsdagskväll i slutet av juni.
På väg tillbaka till tältet i sommarnatten är jag fylld av lyckokänslor så då bryr jag mig inte om att tältpinnar saknades i den nyköpta påsen från det stora prylvaruhuset, eller att grannarna spelar musik på så hög volym att min luftmadrass vibrerar. Jag somnar med ett lyckligt flin på läpparna. Ett flin som sitter kvar dagen efter när jag vaknar.
Skribent: Erik Åman Laakso