Den nederländske kompositören och multiinstrumentalisten Arjen Lucassen är ständigt aktuell. I våras släppte hans hjärtebarn Ayreon sitt senaste album ”The Source”, vilken fungerar som prequel till projektets tidigare album, och i september ska Ayreon framträda live för första gången. Här berättar Arjen om detta och mycket mer. Och så konstaterar han att..
- Det är i duschen det händer!
Jag har förstått att Ayreons senaste album “The Source” är en sorts prequel till tidigare album, så hur passar konceptet in i Ayreons universum?
- Skivan är starten på alltihop. Mänsklighetens uppkomst, Ayreons uppkomst. Albumet förklarar många saker som tidigare inte har förklarats. Efter ”The Source” kommer skivan ”01011001” [2008].
Och ”01011001” är förhistorien till…ja, till vaddå?
- På något vis hänger alla Ayreon-skivor utom ”The Theory of Everything” samman. Jag visste inte det när jag började med ”The Final Experiment” 1995, men vid tredje albumet ”Into the Electric Castle” [1998] förstod jag att jag var något på spåren. Dessutom – när man pysslar med tidsresor är det aldrig helt tydligt vad som är prequel och vad som är sequel.
Kan du förstå att många har svårt att begripa Ayreons universum?
- Hahaha, det är ofta för komplicerat för mig! Så visst förstår jag. Det var därför som jag slutade skriva om temat efter ”01011001”.
Jag kan se paralleller till Star Wars del tre, ”Revenge of the Sith”, där alla redan från början vet att ondskan kommer att segra.
- Skillnaden är att jag inte har utpräglat goda eller onda personer i mina berättelser. Ayreon är på det sättet mer som Star Trek än som Star Wars.
Låten “Deathcry of a Race” har väldigt österländska förtecken. Vad finns att berätta om den?
- Jag ville absolut ha med Myraths sångare Zaher Zorgati på skivan. Med honom kom ett riktigt coolt orientaliskt mässande, som jag tycker passar så bra ihop med Simone Simons [Epica] operasång.
Och vad är det han sjunger?
- Det är ”varde ljus” etcetera på arabiska, så där har vi en biblisk referens.
En låt bär titeln ”The Human Compulsion”. Är det en vink till Ayreonskivan ”The Human Equation” (2004)?
- Haha, definitivt ja! Du är faktiskt den förste som frågat. Inför “The Human Equation” hade jag flera titlar på gång, varav ”The Human Compulsion” var en. Jag snodde båda från Star Trek! Kolla på den här bilden…
Det är rollfiguren Data…
- Jag tror han kläckte båda titlarna.
Låtarna “Aquatic Race” och “Journey to Forever” får mig att tänka på Queen och Styx, med alla majestätiska körer.
- Faktiskt är de snarare influerade av Kansas. Låtar som ”Carry on Wayward Son”. Men jag älskar Styx, och Queens influens hörs snarare i låten “Everybody dies”.
I sistnämnda låt finns en rad som säger “The world goes boom”. Är detta influerat av Krokus-låten ”Long Stick Goes Boom”?
- Haha! [Arjen börjar sjunga på Krokuslåten] En riktigt stygg låt! Jag älskar den låten, men nej, den är ingen influens.
Det är märkligt med en svängig, nästan glad låt som heter ”Everybody dies”.
- Jag älskar kontraster. Det är som i en skräckfilm där det dyker upp en clown. Då fattar man att nu blir det trubbel! Clownen gör att skräcken blir ännu värre. Eller i Monty Pythons film ”Life of Brian”, där Brian hänger uppspikad på korset och sjunger ”Always look on the bright side of life”. Snacka om kontrast!
Jag har läst att låten ”Into the Ocean” är influerad av Rainbow och Deep Purple.
- Ritchie Blackmore är min favoritgitarrist nummer ett. Jag gillar allt han nånsin släppt, vare sig det är med Ronnie James Dio, Graham Bonnet eller någon av de andra sångarna. På 70- och 80-talen såg jag Rainbow varje gång de spelade i trakten.
Vad tycker du om Ritchies nya Rainbow?
- Det är inte min grej. Det är inte alls som när Ritchie spelade med Ronnie och Cozy Powell. Den heliga treenigheten. Du vet, man behöver personligheter, och de finns inte i dagens Rainbow.
Albumets apokalyptiska tema – är det en metafor för Moder Jord?
- I princip, ja. Det är något otroligt, hur världen har förändrats de senaste tjugo åren, i och med datorernas intåg i allas våra liv. Hur fort det har gått för oss att göra oss beroende av teknologin. Men jag är inte någon fiende till teknologi och utveckling. Det kan mycket väl hända att dagens ungar har lika kul med sina smartphones som jag hade när jag spelade fotboll på gatan eller gick i skivaffärer.
Sjunger du något på skivan?
- En del hemlig bakgrundssång. När man har de bästa sångarna i världen – en riktig drömlista – känns det överflödigt att jag också skulle sjunga.
Men du har en fin röst…
- Tack ska du ha, men med folk som Tommy Karevik [Seventh Wonder, Kamelot], Hansi Kursch [Blind Guardian] och Floor Jansen [Nightwish, After Forever] kände jag inget behov av att sjunga själv. Min egen röst sparar jag till en eventuell soloplatta. Min förra soloskiva ”Lost in the New Real” [2012] är faktiskt min favorit av alla album jag har gjort.
Somliga säger att “The Source” är en så tung platta, att den lika gärna kunde ha utgivits som ditt metalprojekt Star One.
- Skivan är helt klart Ayreons tyngsta, vid sidan om ”Flight of the Migrator”. Men den hade aldrig kunnat vara Star One, för i Star One förekommer inga fioler eller flöjter; inga folkmusiktoner.
Bland gästmusikerna finner man bland andra gitarristerna Paul Gilbert (Mr Big, Racer X) och Guthrie Govan (Steven Wilson, The Aristocrats, ex-Asia) samt Marillions keyboardist Mark Kelly. I vilka låtar spelar respektive musiker?
- Jag var helkorkad som glömde nämna det på omslaget! Riktigt hemskt, faktiskt. Men Paul gör solot i ”Star of Sirrah”, Guthrie spelar i ”Planet Y is Alive” och Mark är med på ”The Dream Dissolves”. Paul Gilbert var en gitarrist som jag såg upp till under 80-talet. Så snabb och så bra. Guthrie är nog världens bästa gitarrist för tillfället. Det har jag tyckt sedan jag hörde honom i Steven Wilsons ”Drive Home”. Herregud – vem var DET?? Men han är inte bara snabb, utan har en himla massa känsla också. Mark Kellys solo är underbart. Det är inte virtuost, utan liknar snarare Richard Wright i Pink Floyd. Mark spelar på en analog synt, vilket är precis vad jag vill ha.
Då det gäller sångarna undrar jag – var det lätt eller svårt att veta vem som skulle sjunga vad?
- Jag jobbar i helt motsatt riktning. Först anställer jag sångarna, och sedan skriver jag texter och melodier som passar just dem. Ta till exempel Tobias Sammet [Edguy, Avantasia] – han är ju en typisk alfahanne, så då skrev jag rollen som kaptenen kring hans personlighet.
I fjol släpptes Ayrens första två album (“The Final Experiment” 1995, “Actual Fantasy” 1996) på vinyl. Vad tycker du om släppen?
- Jag tycker skivbolaget Mascot gjorde ett toppjobb. Väldigt snygg paketering och jag var involverad i alla detaljer.
Kommer flera Ayreon-album att släppas på vinyl?
- Allihop kronologiskt, men just nu har vi fullt upp med ”The Source”, sedan i september ska vi spela ”The Ayreon Universe” live, och därefter ska jag jobba med en liveplatta, DVD och Bluray, vilket kommer att ta månader. Så nästa vinylskiva kommer nog inte förrän 2018.
Hur känns det inför att Ayreon efter så många år ska livedebutera?
- Nervöst! Läskigt och häftigt på samma gång. Katalysatorn var “The Live Equation”-showerna där jag såg att min musik fick folk att både skratta och gråta. Jag tänkte att jag MÅSTE göra en hel Ayreon-show. Det blir sexton sångare och tio musiker. Stor ljusshow och två tre låtar från varje album. Så detta ser jag fram emot, trots att jag egentligen hatar att spela live.
Är det hugget i sten att detta blir en engångsföreteelse?
- Säker kan man aldrig vara. Jag var ”helt säker” på att jag skrivit färdigt om planeten Y, och se hur det gick… Om konserterna i september blir framgångsrika och jag överlever, så kanske det kan bli fler gig. Kanske festivaler? Det enda jag vet säkert, är att det inte blir någon turné.
I år skriver vi 2017. Kunde du ha föreställt dig allt du skulle få vara med om, när du började jobba med ”The Final Experiment” för 23 år sedan?
- Absolut inte! ”The Final Experiment” hette inte ”The Final Experiment” för inte. Skivan var verkligen mitt slutliga experiment. Mitt band Vengeance hade splittrats, mitt försök att vara kommersiell [soloalbumet ”Pools of Sorrow, Waves of Joy” 1994] hade floppat fullständigt, och jag hade blivit dumpad av min flickvän. Så jag tänkte att nu gör jag en sista platta, som jag skulle kunna visa för barnbarnen i framtiden. ”Titta vad farfar gillade!”. Rock, prog, metal, opera, folkmusik…alltihop på samma skiva. Jag var helt säker på att skivan skulle bli ett misslyckande, och jag hade rätt. Skivbolagen vägrade befatta mig med den. Flera bolag svarade att de visserligen tyckte albumet var jättebra, men att progressiv rock var förbi.
Hur har Ayreon utvecklats sedan den tiden?
- Hehe…”The Final Experiment” är rätt så fumlig, på sina ställen. Jag hade ingen egen studio och tvingades använda digitala syntar, vilket jag hatar. Ingen kände till mig, så jag kunde inte få de sångare jag ville. Idag lever jag rena lyxlivet.
Har du fortfarande drömmar kring Ayreons framtid?
- Jag skulle vilja göra en film, men för en bra science fiction-film krävs mycket pengar.
Vilka sångare skulle du vilja jobba med?
- De sångare som jag växte upp med. Ian Gillan, David Gilmour, Robert Plant, Kate Bush…men de är nog inte tillgängliga. Men ibland går drömmar i uppfyllelse, som när jag fick med Bruce Dickinson [Iron Maidensångaren sjunger låten ”Into the Black Hole” på Ayreonalbumet ”Flight of the Migrator”, 2000].
Vad mer finns i Arjen Lucassens rockärm?
- Jag har en del musikidéer i huvudet. Vad det blir av det har jag inte en aning om.
Jag läste nånstans att du ibland måste rusa ut ur duschen, för att spela in idéer som dykt upp.
- Det är i duschen som det händer! Där får jag alla mina musikidéer. Det kanske beror på att man står där, helt utan distraktioner. Jag brukar vanligtvis duscha mellan 20 och 30 minuter.
Ayreon, Star One, Stream of Passion, Guilt Machine, Gentle Storm – vilka av dessa Arjen Lucassen-projekt är det mest respektive minst troligt att vi får se en fortsättning av?
- Ayreon kommer aldrig att ta slut. Jag skulle mer än gärna göra en till soloskiva. Guilt Machine? Där är musikerna inte tillgängliga längre. Men jag älskar den skivan jättemycket. Star One kanske inte behövs längre. Jag visar ju på “The Source” att den tunga musiken passer bra även hos Ayreon. Gentle Storm har förvandlats till Anneke Von Giersbergens band Vuur, och Stream of Passion har lagt av.
Om du skulle möta någon som aldrig hade hört din musik, vilken låt skulle du då välja för att visa upp vem du är?
- Det beror på vem det är jag pratar med. Är det ett metalfreak tar jag ”The Day the World Breaks Down” från ”The Source”. Är det en person som varken är särskilt hårdrockig eller proggig, blir det sololåten “Lost in the New Real”. Den är tio minuter hundra procent jag.
Kommer coverplattan ”Strange Hobby” (1996) att få en uppföljare?
- Det skulle vara kul, även om den förra floppade rejält. Jag vet att du gillar den! Gör jag en fortsättning, så blir det 70-talslåtar. Förra plattan var ju 60-tal.
Slutligen: Är det helt och hållet sant att du aldrig har läst en bok i hela ditt liv?
- Det är sant och hemskt! I skolan var man tvungen att läsa 30 böcker på vart och ett av språken man läste, men min bror var lärare och hade sammanfattningar av alla böckerna, så jag läste sammanfattningarna istället. Ingen upptäckte någonsin mitt fusk. Min mamma var bekymrad av att jag aldrig läste, så hon tvingade mig att läsa skönlitteratur en halvtimme varje dag. Men jag tappade koncentrationen hela tiden. Jag hade inte alls tålamodet för att läsa. Tyckte mest att bokstäverna dansade omkring på sidorna. Det hela är väldigt synd, för folk säger hela tiden vilken stor upplevelse det är att läsa romaner. Själv har jag på sin höjd läst noveller, typ Edgar Allen Poe.
Lite otippat att en person som skapat sitt eget musiklitterära universum aldrig har läst en roman.
- Jag vet. Däremot tittar jag på hur mycket film och TV-serier som helst. Varje kväll ser jag på film minst två timmar. Måste ha sett tusentals filmer, vid det här laget.
Daniel Reichberg