Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.
Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.
Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.
Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.
Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic
1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves
Betyg: 8/10
Karl-Göran Karlsson