Den femte plattan från polske Mariusz Duda’s soloprojekt Lunatic Soul har nu släppts under titeln ”Fractured”. Mariusz, som annars i huvudsak ägnar sig åt bandet Riverside har med sitt sidoprojekt Lunatic skaffat sig en liten men fanatisk skara fans (där undertecknad ingår) som uppskattat den experimentella stilen och de ofta mycket emotionellt engagerande låtarna. Lunatic Soul antyder en personlig avvikelse från det normala (på svenska har vi ju det närbesläktade uttrycket ”mångalen”). Låtarnas texter handlar mycket riktigt ofta om svåra personliga kval, drömmar och hemskheter och detta speglas ofta det drömska och ibland kusliga landskapen som byggs upp i musiken.
Men, även om vi känner igen en del av detta även här så är denna platta faktiskt rätt så annorlunda. Den känns mer som en mer traditionell soloplatta av sångaren och basgitarristen Mariusz Duda än en experimentell avantgarde skapelse (som i alla fall flera av det tidigare plattorna nog kan kallas). Fast det kanske har sin förklaring i den tragedi som drabbade honom och bandet Riverside förra året då deras inflytelserika gitarrist Piotr Grudzinski hastigt dog under turnen. Jag får intrycket att Mariusz denna gång använt Lunatic Soul-konceptet för en sorts personlig terapi. Flera av låtarna har texter som helt klart handlar om hur man skall kunna hantera sorgen och gå vidare. Exempelvis den underbara låten ”A thousand shards of heaven” har textrader som ”I want to feel what it’s like when sorrow turns into strength” plus en massa andra liknande strofer.
Vi har ju sett tidigare hur personliga tragedier ibland lett till fantastisk musikalisk kreativitet och det mest närliggande här är ju den senaste plattan från Pain of Salvation. Men riktigt samma sensationella kreativa boom kan vi inte finna här även om det finns ett flertal mycket fina låtar på plattan. I mitt tycke finns inte riktigt samma upptäckarglädje och mysticism som präglat tidigare verk. Det känns lite avskalat och ibland lite naket med enbart sång, bas och någon sorts rätt enkelt elektroniskt komp.
Bästa låt är utan tvivel den nämnda ”A thousand shards of heaven” där både det melodiska och texten är oerhört fint. Här har Mariusz också lagt på komp med stråkar som ger en extra stadga åt kompositionen. Men skönt är också hans enkla och sköna spel på akustisk gitarr. Efter drygt 4 minuter ändrar låten karaktär med lite mer rytm och trummor. Efterhand får vi höra fina harmonier med falsettsång, gitarrkomp och stråkar och till och med lite blås. Jag gillar verkligen när Mariusz går upp i falsett. Det är få förunnat att kunna behärska detta så bra som han.
Lite oväntat får vi höra lite Opeth-tongångar på denna platta i låten ”Crumbling Teeth and The Owl Eyes”! Flera gånger under denna låt blir jag förvånad att det faktiskt inte är Mikael Åkerfelt som sjunger utan Mariusz. Ofta säger artister att de inte lyssnar på så mycket annan musik och att de inte har några särskilda influenser. Men det är helt omöjligt att inte få känslan av en stark Opeth-inspiration här. Ackordsgångarna är så typiska så det finns ingen tvekan. Men det spelar ingen roll – den första delen av låten här är oerhört vacker. Efterhand kommer sen ett parti med ostämda gitarrtoner och märkliga röstljud från Mariusz (det hör man på flera ställen – inte minst under allra första sekunderna av plattan i inledningslåten).
Den sista låten som jag speciellt vill lyfta fram är slutlåten ”Moving On”. En härlig gungande låt med en mystisk känsla (skapad av fina keyboards och fint basspel). Känns som en låt som skulle kunna gå hem lite mer än hos bara fantasterna. Texten låter betryggande, Mariusz börjar se framåt (hoppas jag vi kan tolka det som).
En fin platta för alla som älskar Mariusz röst och basspel men kanske inte så nydanande och experimentell som föregångarna.
Lunatic Soul – Fractured
Kscope Music
1 Blood on The Tightrope
2 Anymore
3 Crumbling Teeth and the Owl Eyes
4 Red Light Escape
5 Fractured
6 A Thousands Shards of Heaven
7 Battlefield
8 Moving On
Betyg: 7.5/10
Karl-Göran Karlsson