With weapons drawn we claim the future…
Så inleder Rob Halford nya albumet av Judas Priest. Ett kaxigt krav, men om man bortser från att “Firepower” – såväl låten som albumet – snarast låter som en tillbakablick, får man väl säga att det ligger stor tyngd bakom. Det här är ju genomklassisk heavy metal, framförd av några av genrens bästa. Så kommer ”Lightning Strikes”, vilken via sina härligt melodiösa bryggor får mig att tänka på all den musik som sedan Accepts dagar klassats som tysk metal. Helloween, Masterplan… Men saken är ju den att Judas Priest faktiskt är originalet! Så i ett pikant fall av rundsnack är det väl Judas Priest jag tänker på när jag hör Judas Priest. ”Evil Never Dies”, så. En sorts skräckblues. Suggestiv, men ingen av skivans höjdare. ”Never The Heroes” (antikrigslåt, om jag förstår saken rätt) går sin gilla gång och påminner om Saxon. Samt låter öronen vila till en mer tillbakalutad Halford. Men så kommer ”Necromancer”. Ond och diabolisk. Hör dubblerade Rob i refrängen. Så djävulsk han är! Snygg soloduell dessutom mellan Glenn Tipton (som på grund av Parkinsons sjukdom efter detta album avlägsnar sig) och den desto yngre Richie Faulkner.
Men kanske är det nu det börjar på riktigt. ”Children of the Sun” kan vara skivans bästa stund. Stycket pumpar frenetiskt, som vore det hämtat från Tony Martin-erans Black Sabbath. Är det månne något med Birmingham-luften? Halford sjunger ljuvligt i mellanregister. Vilken emotion! Och så en dansbandshöjning på det. ”Guardians” kommer näst: ett pianointro till ”Rising from Ruins”, ännu ett fint exempel på bra retro-metal. Slutet av instrumentalpartiet är så pompöst att det skulle kunna gå som symfrock. “Flame Thrower” är väl inte helspännande, men äger bryggor som låter pop och en refräng som på något vis för mina tankar till Iron Maiden och ”Tailgunner”. Fast går saktare. Låten är märkligt heavy-bluesig, vilket smittar av sig på gitarrsolona. Sedan har vi ”Spectre”, en sorts skräckfilm satt i musik, följd av härligt ”tyskt” pompösa ”Traitors Gate”, vilken kan vara bästa låten. Påföljande ”No Surrender” är mer anonym.
Och så kommer vi till finalen. Först ”Lone Wolf” som återknyter till industri-bluesandet från Birmingham, med vissa vinkar till black album-erans Metallica. En grovhuggen Halford kräver din uppmärksamhet. Härnäst slutet med ”Sea of Red”. Den börjar försiktigt och akustiskt, tillsammans med Halfords största sångstund på plattan. Lägerelden ersätts snart nog av konsertarenan, men styckets kärvt episka karaktär bevaras, tacknämligt nog, och Halford överlappar sig själv i lurarna. Ljuvt melodiösa gitarrsolon också, och diverse körer som doftar Uriah Heep. Högst tänkbart bästa låten. There’s stories to be told. Verkligen!
Vad är negativt? Ja, dels går det mesta i samma tonart. Dels går det mesta i mellantempo. Skivan hade kunnat bli ännu bättre med någon ballad och ett eller annat hastighetsvidunder. Men med detta i bakskallen, är det ändå ett starkt album som Judas Priest skramlat samman, 44 år efter att Halford, Tipton och basisten Ian Hill började lira ihop (nykomlingen Scott Travis på trummor räknar snart trettio år i bandet). Jag lyfter på hatten för ett överlag utmärkt låtmaterial, fyllt med glöd och melodi, och framför allt för en ljuvlig Rob Halford. Han vet att inte ens försöka uppnå forna tiders mistlurtoner, utan excellerar istället i sitt mer naturliga mellanregister.
Judas Priest – Firepower
Sony Music
Firepower
Lightning Strike
Evil Never Dies
Never The Heroes
Necromancer
Children Of The Sun
Guardians
Rising From Ruins
Flame Thrower
Spectre
Traitors Gate
No Surrender
Lone Wolf
Sea Of Red
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg