Så var det då dags för ännu en release från ett långkörande band, Spock’s Beard, som ger ut sitt 14:e album sen debuten 1995. Line-upen denna gång är lite spännande då trumvirtuosen Nick d’Virgilio är tillbaka i bandet igen efter ett längre uppehåll. Det är som i gamla tider alltså, med undantag för sången som sköts av Ted Leonard. Det är dessutom fråga om ett dubbelalbum (2CD eller snarare en fullängdare och en EP) med upp emot 70 minuter musik. Man kan ana stor förväntan inför releasen bland alla fans (inklusive undertecknad).
Om bandets utveckling denna gång säger Ted att man satsat lite mer på lätt-tillgängliga melodier än på ’crazy prog’. Och det märks. Tyvärr. Enligt min åsikt har det gjort musiken betydligt mindre intressant denna gång och faktiskt tidvis riktigt tråkig (nu sticker jag absolut ut hakan här då jag vet att fanskaran är stor och hängiven!).
Verket startar hyfsat bra med den långa ”To Breathe Another Day” vars introduktion genast får oss att känna igen Skäggens sound (och Nicks inspirerade trumspel). Den andra hälften av låten tappar tyvärr fart och känns inte lika medryckande. Några rätt taffliga solon och instrumentala partier hörs här innan grundtemat kommer tillbaka.
Men efter detta lite tama slut på inledningslåten tänds hoppet återigen rejält. Inledningen på låten ”What Becomes of Me” är riktigt, riktigt snyggt (älskar de där mellotrontonerna från Ryo Okumoto samt det sköna basspelet från Dave Meros). Sen övergår låten i sång och ändrar karaktär men låter fortfarande bra. För mig är detta plattans absolut bästa låt.
Men efter denna låt går det tyvärr bara utför resten av albumet. Jag finner mig själv att i låt efter låt bara halvdigga och tidvis helt tappa intresset för låtarna. Och fler lyssningar hjälper tyvärr inte. Man undrar vad som har hänt. Jag känner inte riktigt igen det här. För svagt låtmaterial uppenbarligen. Eller är det att jag egentligen inte är så förtjust i Ted som sångare? Det finns något i hans sångstil som jag inte riktigt tänder på. Men det är nog ändå låtmaterialet som jag helt enkelt inte tycker är så pass engagerande som tidigare. Typiskt nog finns undantagen i låtarna som är helt instrumentala, t ex ”Box of Spiders” och ”Armageddon Nervous”. Här kommer också Nick mer till sin rätt och kan blomma ut i härlig intensitet och tempo. I ”Box of Spiders” är det Ryo som får blomma ut ordentligt på sina keyboards. Annars tycker jag hans keyboardsolon för övrigt på denna platta är rätt så intetsägande. Sen måste man ändå älska slutet på denna låt som är så där härligt knasigt och kaotiskt.
Nej, det här var en svårsmält platta för mig även om jag naturligtvis inte kan säga att den är dålig. Vi hör ännu ett band som dras in mot mer populär och lätt-tillgänglig musik. Jag gillar inte den trenden. Kanske är det en kommersiell nödvändighet för att överleva som band. I så fall känns det väldigt trist vad gäller framtiden för progressiv rock. Det här är tyvärr enligt min åsikt den svagaste releasen hittills i Spock’s Beards karriär. Man undrar hur det här skall sluta.
Spock’s Beard – Noise Floor”
InsideOut Music
CD 1 Noise Floor (51:52)
1 To Breathe Another Day (05:38)
2 What Becomes Of Me (06:11)
3 Somebody’s Home (06:32)
4 Have We All Gone Crazy Yet (08:06)
5 So This Is Life (05:35)
6 One So Wise (06:57)
7 Box Of Spiders (05:28)
8 Beginnings (07:25)
CD 2 Cutting Room Floor EP (17:06)
1 Days We’ll Remember (04:14)
2 Bulletproof (04:41)
3 Vault (04:39)
4 Armageddon Nervous (03:32)
http://www.spocksbeard.com
https://www.facebook.com/spocksbeard
https://twitter.com/spocksb
http://www.youtube.com/Spocksbeard
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson