Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”. Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.
En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat. Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.
Suede – The Blue Hour
Universal
1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping
https://www.facebook.com/suede/
Daniel Reichberg