Jag hade till stora delar spikat listan med årets bästa skivor och ingressen till sagda lista var skriven. Jag hade orerat om hur en del gamla hjältar inte infriat förväntningarna på grund av för lång speltid på albumen. Samma utlåtande fick även den del andra artister. Sedan satte jag mig ned i soffan med dessa skivor samt ett gäng kalla kompisar från kylskåpet och helt plötsligt ställdes allt på ända! Bitarna föll på plats! Tidigare utfyllnadsspår visade sig behövas för helheten och topplistan ritades om, kanske inte drastiskt, men en del album fick byta platser. Jag var inte helt tillfreds med listans utseende innan men insåg att hjärnan ändå hade fungerat någorlunda normalt men nu helt plötsligt kände jag mig väldigt nöjd! Det visade sig att det var ett riktigt heavy metal-år och vinnaren har väl varit ganska given hela året. Däremot gick det inte att begränsa sig till tio album. Det fick bli tjugo. För under året har det strömmat in fantastiska bra skivor, båda väntande och oväntade, som har förgyllt tillvaron och här nedan ser ni vilka det är plus lite annat smått och gott:
ÅRETS ALBUM 2018
1. Bullet – Dust to Gold
Efter några rockigare, och aningen svagare, album så är nu Sveriges heavy metal-kungar tillbaka! Klassisk åttiotals heavy metal utan krusiduller där Accept-riff trängs med Judas Priest-gitarrer och ackompanjeras av Hell Hofers riviga stämma. Bandets kanske starkaste album så här långt!
Bästa spår: Highway Love
2. Saxon – Thunderbolt
Britterna i Saxon levererar än en gång! På sitt tjugoandra (!) studioalbum så bjuder Biff och hans grabbar på träffsäker heavy metal som bara de kan. Det är allsång, det rycker i öltarmen och det är risk för nackskador. Dessutom får vi den kanske bästa hyllningen till Motörhead som har spelats in, bara en sådan sak.
Bästa spår: They Played Rock and Roll
3. U.D.O. – Steelfactory
Jag har längtat efter denna comeback och det är en imponerande sådan av den lilla tysken. Det låter mer U.D.O. nu än det gjort på många år vilket betyder klassisk tysk heavy metal med allsångsrefränger och medryckande melodier. Kräver dock ett antal lyssningar innan det lossnar.
Bästa spår: One Heart One Soul
4. Billy F Gibbons – Big Bad Blues
När världens i särklass coolaste gitarrist lirar blues då svänger det! På ZZ Top-gitarristens blott andra soloalbum så bjuder han på både egna som andras kompositioner men alltihop låter som just Billy Gibbons och innan annan låter som honom. Det är mustig blues med rötterna i Texas och det gungar, det kränger och det värmer.
Bästa spår: Rollin’ and Tumblin’
5. City of Thieves – Beast Reality
Först singeln imponerade och väckte mitt intresse. Den andra tog ned mig på jorden och jag tvivlade. Första hela genomlyssningen och jag var splittrad. Hade dock svårt att slita mig och albumet är nu ett av de mest spelade under året hos mig. Britternas egen version av ”Airbourne-rock” passar mig ypperligt och jag blir glad i själen.
Bästa spår: Buzzed Up City
6. Seasick Steve – Can U Cook?
Efter ett par lite svagare (överambitiösa?) album så är nu Seasick Steve tillbaka på banan igen. Riviga bluesriff avlöser mer avskalat gitarrplock om vartannat men hela tiden är den känsliga nerv som Seasick är så duktig att få till närvarande.
Bästa spår: Shady Tree
7. DeWolff – Thrust
Denna vibrerande powertrio har i år slagit till med sitt bästa album i karriären och jag bara älskar deras tunga psykedeliska bluesrock som går i klinch med den amerikanska södern. Detta är musik för bakåtsträvare med ett öppet sinne för det går inte att säga om det låter 1978 eller 2018 om den utmanande riffrocken.
Bästa spår: California Burning
8. Corrosion of Conformity – No Cross No Crown
Pepper Keenans återintåg i Corrosion of Conformity var efterlängtad och resultatet lysande! En psykedelisk riffkavalkad från de sydligaste och träskrikaste delarna av USA där skit under naglarna är givet och Black Sabbath är den klarast lysande ledstjärnan.
Bästa spår: Cast the First Stone
9. John Hiatt – The Eclipse Sessions
Av med hatten för Hiatt som fortfarande levererar högklassig americana rock med lagom svärta och en stor dos känsla. På nya albumet har han gått tillbaka till rötterna en aning men tvekar inte att rocka till det. Detta är ett snyggt album med god variation, många höjdarlåtar och utan tvekan ett av hans starkaste album i karriären.
Bästa spår: Nothing in My Heart
10. Judas Priest – Firepower
Det är ett imponerande kraftpaket med klara tyska anslag de legendariska britterna har lyckats prångla ur sig! Tyckte inledningsvis att skivan var för lång och ett par spår mindre hade placerat skivan högre. Men ändå, detta är nästan lika bra som deras klassiker Paikiller och det är inget dåligt betyg.
Bästa spår: No Surrender
11. Lance Lopez – Tell the Truth
Upplyftande bluesrock från Texas som svänger! Lance Lopez har på sjätte soloalbumet hittat både sin stil och sitt sound och skivan kan vara en av de mest spelade under sommaren hos mig. Varför? Jo jag blir glad och på gott humör när jag hör den. Bra egenskaper enligt mig.
Bästa spår: Back on the Highway
12. Metal Church – Damned If You Do
På andra albumet sedan Mike Howes återkomst är melodierna starkare, variationen tydligare och aggressiviteten mer välriktad. Kan bli årets listraket då den anslöt sent till årets skivskörd och den har verkligen slagit an hos mig.
Bästa spår: By the Numbers
13. Nekromant – The Nekromant Lives
Klassisk heavy metal, traditionell doom, eller lite stonerrock? Varför inte alla på en gång! Vänersborgsönerna fortsätter att utveckla sin ”raggardoom” och börjar nu hitta en bra balans mellan tyngd, fart, melodier och fuzzriff. Ett av Sveriges just nu mest intressanta band.
Bästa spår: Blood for Walpurgis
14. Abramis Brama – Tusen År
Med sin tunga, bluesiga och småproggiga sjuttiotalsrock så imponerar braxen än en gång. Styrkan sitter i deras melodier och goda variation men bästa är nog att de lagt sig till med lite munspel! Passar dem perfekt!
Bästa spår: Hav Av Lögner
15. Earthless – Black Heaven
Ökenvarma och fuzziga jamsessioner med gott om psykedeliska färger får vi på San Diegos-trions femte studioalbum. De långa låtarna förför mig, sveper en varm filt om mig och tar med mig till en annan dimension.
Bästa spår: Gifted by the Wind
16. Brant Bjork – Mankind Woman
Ökenräven nummer ett ger oss återigen superfuzzigt ökengung som ingen annan. Han är definitionen av ”cool” förkroppsligad och även om Mankind Woman inte når hans tidigare höga höjder så är det ändå en härlig tripp.
Bästa spår: Chocolatize
17. Clutch – Book of Bad Decisions
Världens tyngsta bluesrockband imponerar men har för lång speltid vilket sänker albumet lite. Men det är svårt ändå att värja sig från låtar om krabbkaka och bestyckad funk så skivan kommer nog växa med åren skulle jag tro.
Bästa spår: In Walks Barbarella
18. Fu Manchu – Clone of the Universe
Stonerrockens kungar levererar tungt supergung varje gång och detta album är inget undantag. Fuzziga ökengitarriff, starka melodier, Black Sabbath-partier och gästspel av Alex Lifson (!). Vad mer kan man begära?
Bästa spår: Il Mostro Atomico
19. Sleep – The Sciences
Helt plötsligt från ingenstans släppte legendarerna Sleep sin nya skiva och en hel fanskara gick bananas. De ger oss än en gång vibrerande stoner/doom i världsklass och om du undrar vad ”fuzz” och ”tunga riff” är så kolla in detta.
Bästa spår: Marijuanaut’s Theme
20. Shooter Jennings – Shooter
Shooter utmanar återigen countrys regler på ett sätt som hade gjort pappa Waylon stolt som en tupp. Ett något spretigt album till trots så finns här en uppsjö sköna låtar inom country, rock och pop som höjer stämningen.
Bästa spår: D.R.U.N.K.
ÅRETS BUBBLARE:
Anvil – Pounding the Pavement
The Apocalypse Blues Revue – The Shape of Blues to Come
Black Stone Cherry – Family Tree
Blackberry Smoke – Find a Light
Burning Saviours – Death
Full Tone Generator – Valley of the Universe
Graveyard – Peace
Greenleaf – Hear the Rivers
High on Fire – Electric Messiah
Jawbone – Jawbone
Joe Bonamassa – Redemption
Lik – Carnage
The Magpie Salute – High Water I
Monster Magnet – Mindfucker
P.O.D. – Circles
Soulfly – Ritual
Svartanatt – Starry Eagle Eye
Svvamp – Svvamp 2
Uriah Heep – Living the Dream
We Hunt Buffalo – Head Smashed In
ÅRETS EP: Peace Conspiracy – Peace Conspiracy
Debut-EP av ett projekt (?) bestående bland annat av sångerskan Meja och gitarristen Conny Bloom. Under sommaren har det spridit ”peace, love and understanding” genom att spela covers från 60- och 70-talets rockscen och detta har resulterat i en EP med fyra låtar. Det svänger, det är lite hippekänsla och det är värme. Jag har fallit hårt för detta band trots att de inte spelar egna låtar. Men det kanske kommer?
Bästa spår: Whole Lotta Love
ÅRETS LIVEALBUM: Neil Young – Roxy (Tonight’s the Night Live)
Neil Youngs grävande i sitt digra arkive fortsätter och i år hittade ha en riktig pärla. Några kvällar under 1973 så intog Neil och hans band scenen på Roxy i Los Angeles som allra första artist någonsin och framförde låtar de hade jobbat på i studion. Studioalbumet kom 1975 och hette Tonight’s the Night och på detta livealbum får vi ta del av dessa låtar innan de alltså gavs ut. Om det suveräna studioalbumet var mörkt och knivskarpt så är dessa liveversioner varmare och mer levande. Neil är i högform och är så där härligt syrlig som bara han kan vara i sitt mellansnack med publiken. Ett oumbärligt livealbum om du är ett inbitet Neil-fan!
Bästa spår: Tonight’s the Night Part II
ÅRETS DVD/BLURAY: Accept – Symphonic Terror: Live at Wacken 2017
Det var mycket spännande som släpptes på visuell media under 2018 med bland annat Ayreon och Overkill som några favoriter men inget slår Accept! Deras spelning på Wacken förra året ihop med bland annat en symfoniorkester var en fullträff redan när jag såg den via livestream på nätet och den blir inte sämre nu på bluray. Faktum är att orkestern har en biroll i denna heavy metal-fest som är uppdelad i tre akter och innehåller allt från gamla klassiker till Wolf Hoffmans senaste soloalbum. Så här storlaget bra var nog bandet inte ens under sin storhetstid. Eller är det kanske nu de har den?
Häftigast: Allsången från det stora publikhavet
ÅRETS JÄV: Atraptor, Cult of the Fox, Svarta Sanningar och Void Moon
Kategorin där jag inte bara kan skryta med att jag har vänner utan även vänner som spelar i band! Av förklarliga skäl kan jag inte betygsätta dessa men de måste ändå lyftas fram (i bokstavsordning så klart) för att de är grymt bra! Atraptor gav i år ut sin debut Morbid Isolation EP på kassett innehållandes elak och skitig jävla death/thrash, Cult of the Fox bjöd på ännu ett stabilt stycke klassisk heavy metal med sin By the Styx, Svarta Sanningar gav oss mörka konspirationer, rysande ritualer och ockult rock/metal i ont samspel med sin debut EP Kapitel 1 och Void Moon bjöd på klassisk doom och lite folkmusik på EP’n Ars Moriendi. Fyra grymt trevliga släpp som alla borde kolla in!
ÅRETS SOUNDTRACK: Neil Young & Promise of the Real – Paradox
Filmen är rent ut sagt usel. Inte ens en B-rulle. Men jag tror inte att de siktad på en Oscarstatyett heller för den delen. Detta var nog mer en ursäkt för Neil Young och hans blivande fru Daryl Hannah skulle ha en ursäkt att jobba ihop. Men helt bortkastad tid är det inte för Neil och bandet Promise of the Real bjuder på en trevlig stunds musik där bland annat Cowgirl in the Sand-jammet är en riktig höjdare. Samma musikstycke är också höjdpunkten i filmen och hade det gjort en konsertfilm i samma utformning så hade detta kunnat bli en riktig fullträff.
Bästa spår: Cowgirl Jam
ÅRETS COVERPLATTA: Beth Hart & Joe Bonamassa – Black Coffee
Coveralbum tar jag aldrig med på listan med årets bästa album. Jag är heller inte speciellt förtjust i hela album med covers. Men det händer dock att vissa lyckas och supergitarristen Joe Bonamassa och den fantastiska sångerskan Beth Hart har verkligen lyckats denna gång. Tidigare album med duon har också bestått av covers och varit klart godkända men på Black Coffee träffar de huvudet på spiken och levererar en smällkaramell! Det är en genuin, varm och matig blues/soulgryta de vevar ihop och det spelar ingen roll om de gör låtar av Edgar Winter eller Ella Fitzgerald så låter det som deras egna. En av årets bästa skivor!
Bästa spår: Give it Everything You Got
ÅRETS SAMLING: Tankard – Hymns for the Drunk
Precis som med coveralbum så är jag inte så mycket för bands samlingar. Jag tycker ofta det blir spretigt och jag får ingen riktigt bra bild av bandet i fråga. Men ibland händer det som det heter i reklamen och Tankards Hymns for the Drunk med det bästa från bandets tid på AFM Records (2002-2010) är en sprängfylld kagge laddad med ölhävarthrash! De fem albumen som gavs ut under denna tid är grymt bra, precis som bandets tidiga katalog, men när vi nu får enbart topparna så blir detta istället ett av bandets bästa album i karriären! En bättre överblick över bandets år på just AFM Records går knappast att göra och gillar du Tankard men har tappat kontakten de senare åren så finns här inget att tveka på.
Bästa spår: Slipping from Reality
ÅRETS BOX: Buffalo Springfield – What’s That Sound?
Som Neil Young-fan är det svårt att inte utse denna utgåva som vinnare av årets box. Neils första riktiga band Buffalo Springfield släppte fantastiska album under sextiotalets andra halva och är idag galet svåra att få tag på om man som jag vill ha dem i vinylformatet. Denna vinylbox är inte heller den speciellt billig men är för mig värd varenda krona! Här finns både stereo- och monoversioner av bandet tre studioalbum och de låter fantastisk bra! Det enda jag kan klaga på är att det är lite fattigt med bonusmaterial med tanke på priset. Kunde vi inte fått med en bok med bilder från denna tid eller låtit samtliga medlemmar skriva några rader om varje album? Jaja, det är småsaker i sammanhanget då jag ändå värderar denna box som en av mina käraste ägodelar.
Bästa med boxen: Att kunna komplettera Neil Young-samlingen!
ÅRETS BESVIKELSE: Ted Nugent – The Music Made Me Do It
Farbror Ted är en stor favorit hos mig så när det börjades ryktas om ny musik så blev jag smått exalterad för den nu fyra år gamla Shutup & Jam! var ju kalasbra. Detta album börjar också kalasbra vilket gjorde min ännu gladare men det avtog ganska snart tyvärr. Andra halvan av skivan är ständiga frågetecken för mig. Varför spela in en ny och alternativ version (som dessutom är sämre) på superklassikern Cat Scratch Fever? Varför ta med flera låtar (om än ganska bra låtar) som vi redan fått ta del av på andra utgåvor och varför ta med samma låt två gånger men där den andra versionen endast spelas på bas? Nej detta album väcker fler frågor än de svarar för mig. Jag tar med mig halva plattan och går vidare men kan inte annat än att känna en stor besvikelse.
Största frågetecknet: Backstrap Fever. Varför?
ÅRETS KONSERT: Walter Trout på Pustervik
Jag har svårt att sätta ord på den upplevelse som blueslegenden Walter Trout bjöd på den 13 november på Pustervik i Göteborg. Allting var liksom perfekt. Gubben låg ju för döden och behövde en ny lever för bara ett par år sedan! Vid 67 års ålder så spelar han gitarr bättre än någonsin och det riktigt glöder om honom. Tillsammans med ett galet tajt band så får han sin blues(rock) att svänga något hejdlöst och i de lugnare stunderna så känner man varenda ton i kroppen. Känsla, närvaro och livsglädje är tre ord som beskriver konserten på ett bra sätt. Det var länge sedan jag fick en sådan energikick av en konsert. Bland det bästa jag upplevt i livesammanhang. Utan tvekan.
Största intrycket: Walters gripande berättelser mellan låtarna.
FÖRHOPPNINGAR INFÖR 2019:
Kan det verkligen vara så att vi får ännu ett AC/DC-album? Och med Malcolm Youngs medverkan dessutom? Vad vi vet är i alla fall att bandet har jobbat i studion i Vancouver och det skall enligt ryktet finnas ett hundratal inspelade (demo?)låtar sedan tidigare. Jag är mest lycklig över att Brian Johnson verkar vara tillbaka i bandet och att de inte använder sig av kråkan Axel Rose på en eventuell studioskiva. Och blir en eventuell ny skiva minst lika bra som senaste Rock of Bust så är det enbart glada dagar.
Sen kom ju nyheten om att hjälten Neil Young skall släppa mästerverket Ragge Glory på nytt! Med nästan fyrtio minuter extra musik av outgivna låtar från samma inspelningsperiod! Och enligt nyhetsutskicket från Neil Young Archives så är de ”nya” låtarna minsta lika bra om inte bättre än de som hamnade på skivan! Det där sista får vi väl kanske ta med en nypa salt men faktum är att Ragged Glory är ett av tidernas bästa album alla kategorier och kan vi då få ännu mer så är det ju fantastiskt.
Annars känns 2019 som ett år där allt kan hända. Jag har inte supermånga skivor att se fram mot på förhand och det ser tunt ut med konserter för min del än så länge. Bra det för då kanske jag kan hitta lite extra tid åt att lyssna på de cirka femtio albumen från 2018 som jag är nyfiken på men ännu inte hunnit kolla upp. Fråga mig om tio år hur denna lista ser ut och jag misstänker att det hänt en hel del. Gott nytt hårdrocksår på er allihopa!
Ulf Classon