Efter att ha hört så mycket positivt om Marillion Weekend under en längre tid från Marillion-fans tog jag i år chansen att åka med på den sjunde upplagan i Port Zeeland i Nederländerna som hölls 22-24 mars. Port Zeeland är en liten inhägnad semesterby med små radhus av olika storlekar intill en oändlig sandstrand och jättestor båthamn och den är belägen några mil sydväst om Rotterdam. Normalt sett en öde semesterby så här års men just därför väldigt lämplig för evenemang av den här typen. Efter tre inledande weekends i England 2001-2003-2005 tyckte Marillion att Port Zeeland i Nederländerna borde vara ett bra ställe att fortsätta på och det får man verkligen säga var ett lyckat drag. Det här är alltså sjunde gången sen starten 2007 och man har alltså sedan dess kört vartannat år på den här platsen.
Vad är då en Marillion Weekend? Ja, man kan nog se det som ett gigantiskt s k crowd-funding party. De som deltar får se Marillion spela tre kvällar i rad i ett jättestort tält som rymmer cirka 3000 personer. Förutom det ordnas en massa andra aktiviteter dagtid som t ex prog- och 80-talsdisko, Marillion Quiz (med helt omöjliga frågor som bara de mest inbitna nördfansen klarade) och diverse jippon. Till det sistnämnda hörde exempelvis ett FunRun i omgivningarna med Mark Kelly som nu alltså återhämtat sig från sin ödesdigra träningstur för ett tag sen då han blev påkörd av en lastbil. Sen är det naturligtvis ett suveränt tillfälle att köpa på sig en massa Marillion-prylar för den som vill. Här fanns mängder med T-shirts, underlag för vinylspelare, muggar, teddybjörnar, badrockar, med mera (inte minst CD, Vinyl och DVD). Sen skall man komma ihåg att detta evenemang (med exakt samma setlist) inte längre hålls enbart i Port Zeeland utan det har även spridit sig till fler ställen. I år hålls det senare i Polen (Lodz), England (Leicester), Kanada (Montreal) och Portugal (Lissabon). Möjligen blir det också en sjätte upplaga i Chile men det är i nuläget osäkert. Som ni förstår är dessa evenemang väldigt viktiga för bandet. Steve Hogarth medgav i en intervju för BBC förra året att dessa weekends ger bandet en ekonomisk grundtrygghet som gör att de kan fortsätta utan att ta alltför mycket ekonomiska risker och inkomsterna är därmed självfallet mycket viktiga grundplåtar till kommande inspelade album. Vem kunde tro på den här makalösa utvecklingen när bandet som pionjärer på 80-talet lanserade crowd-funding konceptet för att finansiera sina nya plattor?
Årets spelningar innebar att man fick se hela tio timmar live med Marillion. Utan att en enda låt repeterades! Varje kväll bjöd på en helt ny spelning med ett nytt tema eller urval. Så kan ett band göra när man lutar sig mot det imponerande totala antalet av hela 18 fullängdsalbum sen starten 1982. Verkligen imponerande! Alla kvällarna bjöd på ett Marillion i toppform och de flesta kända klassiker under Hogarth-eran spelades med undantag från den senaste plattan. Ni kan själva se setlists för de tre kvällarna här: https://www.setlist.fm/festival/2019/marillion-weekend-convention-nl-2019-6bd7c6e2.html.
Själv tyckte jag att lördagskvällen lyfte sig högre än de andra två kvällarna. Det var framförallt den suveräna versionen av den 20 minuter långa låten ”Ocean Cloud” från Marbles-plattan som imponerande. En fantastisk visuell upplevelse där Steve Hogarth verkade sitta mitt i ett gungande hav med en jättestor måne i bakgrunden och allt gungade så att man fick känslan att faktiskt vara med ombord på båten. Ljudet var perfekt och framförandet magiskt. Även versionerna av ”This Strange Engine”, ”When I meet God”, ”Accidental man” och ”One fine day” var suveräna. Men det som fick rysningarna att överträffa allt var extranumret ”Estonia”, hyllningen till de döda och efterlevande från Estonia-katastrofen. Allt till ackompanjemang av en lasershow dominerad av de blå-gula svenska färgerna. Fullständigt magiskt! Som ni förstår finns här ett måste-köp framöver för mig när DVDn från denna Marillion Weekend så småningom släpps.
Några kanske undrar över ifall det blev någonting spelat från Fish-eran? Jodå, men det handlade denna gång enbart om den nu permanenta aktiviteten ”Swap the band” där duktiga ’amatörer’ hade chansen att spela med bandet istället för ordinarie medlemmar. I år handlade det alltså enbart om låtar från Fish-eran och även detta var jättebra (enligt de som varit med många gånger var det här den bästa Swap-the-band som hållits hittills). Sen får man säga att det även fanns förband som kryddade hela anrättningen. Bäst här var nog Gleb Kolyadin och hans band på fredagskvällen men tyvärr var ljudet alldeles för dåligt för att göra anrättningen så bra som den verkligen var. Sen fick vi även höra legendariska Focus spela på söndagen både före och efter Marillions spelning av hela skivan ”Happiness is the road” (där framförallt titellåten framfördes suveränt av bandet). Den gamla Thijs van Leer kan än och vi fick naturligtvis höra den klassiska låten ”Hocus Pocus” med joddling och allt. I extranumret med Marillion var det faktiskt Steve Hogarth som stod för joddlingen!
Som ni förstår finns det stor risk att jag dras med i denna rörelse och åker på fler tillställningar framöver. Faktum är att vi träffade flera där som varit med på alla 10 tidigare tillfällen sen starten! Och de flesta hade varit där minst två gånger tidigare. Jag var alltså själv i klar minoritet. Men det är också helt klart så att du inte alls behöver vara Marillion-nörd för att uppskatta detta arrangemang. Miljön är helt underbar med en centralanläggning med restauranger, kaféer, affärer och tropiskt bad under samma tak och i en märklig djungelliknande miljö med dammar fulla av karpar, sköldpaddor och till och med Flamingos! Jag satt själv och njöt flera gånger i denna café-miljö där det ständigt strömmande Marillion- och annan Progmusik ur högtalarna. Det kändes fantastiskt fint och stämningen mellan alla människor där var mycket harmonisk. Boendet var också suveränt. Jag bodde själv i en 8-bäddslägenhet med en kärntrupp från Dalarna men även med flera deltagare från Stockholm och från Landskrona. Ett härligt gäng som också hade trevligt med grannarna på balkongen från Skottland och Nederländerna. Och överallt såg man dessa flaggor från olika länder över hela världen. Rena OS-stämningen! Det mest exotiska var väl deltagare från Nya Zeeland och Kajman-öarna. Annars var där mest holländare förstås men även mycket engelsmän och skandinaver.
En mycket trevlig upplevelse som verkligen kan rekommenderas. Förvisso kostar det en del (man får räkna med cirka 10 tunga lakan) men det är en verkligt fin upplevelse. Till sist – tack för sällskapet i lägenhet 279!
Karl-Göran Karlsson
Jag tackar dig ännu en gång att du följde med 😀 Det var en fantastisk tripp…
Jag har lagt till ännu en bild i texten om Marillion Weekend PZ 2019 från den omtalade spelningen av låten ”Ocean Cloud”. Det ger i alla fall en liten glimt av de alldeles makalösa bakgrundsbilderna. Sen glömde jag att nämna att den lilla frågestunden Questions & Answers med bandet den sista dagen utvecklade sig till en massiv Anti-Brexit manifestation. Steve Hogarth gav uttryck för den stora besvikelse som han och bandet känner över Brexit. Det är ett svek mot det internationella samarbetet och utbytet, inte minst manifesterad av arrangemang som just denna Marillion Weekend.