Powertrion Supersonic Blues Machine, som med tanke på alla gästartister både i studion och på scen, istället borde kallas för kollektiv har gått och blivit med liveskiva. Trion Fabrizio Grossi (bas), Kenny Aronoff (trummor) och Lance Lopez (gitarr/sång) har med de två albumen West of Flushing, South of Frisco (2016) and Californisoul (2017) charmat mig rejält så jag såg fram emot detta album. Men när bandet förra året gjorde en tio dagars rundtur i Europa så var dock Lopez av någon outtalad anledning utbytt mot brittiska stjärnskottet Kris Barras. Oerhört trist enligt mig som anser att Lopez lite personliga röst och gitarrspel har gett bandet en någorlunda egen identitet. Detta faktum gjorde att mina förväntningar sjönk markant då detta livedokument är inspelat under just nämnda turné. Men med facit i hand så skall jag också erkänna att Barras gör ett finfint jobb och passar in som om han varit med från början.
Denna konsert är en tvådelad historia där första halvan är en uppvisning i behagligt gungande blues där både funk och soul får plats. Trots en del spår med lite högre tempo så kan jag inte skaka av mig intrycket av att bandets musik i liveformat med Barras mer gränsar åt somrig salongsblues än vad det gör på studioskiva. Det är och andra sidan oerhört trevligt och låtar som den själfulla Remedy, den stämningshöjande Watchagonnado och den småpsykedeliska Elevate lyfter både bandet och konserten. Lyfter gör det också på den andra halvan. Här får nämligen bandet förstärkning av ingen mindre än gitarristen Billy F Gibbons. Pulsen höjs markant och det blir klart rockigare (och roligare) när de bland annat bränner av en rivig version av ZZ Tops La Grange och en lekfull version av Muddy Waters Got My Mojo Working. Roligast är dock att bandets egna ”hit” Running Whiskey inte alls skäms för sig och passar in finfint bland dessa klassiska bluesstycken. Det märks också att Barras höjer sitt gitarrspel ett snäpp och supertrummisen Aronoffs redan distinkta trumspel blir ännu lite tajtare när de får celebert besök på scenen.
Road Chronicles är alltså en konsertupplevelse med två ansikten och det är ingen nackdel för det är ganska härligt att mysa med i början för att i slutet få lite fart på blodtrycket. Dock uteblir den genuina livekänslan emellanåt och trots bandets uppenbara kvalitéer på respektive instrument så tas vi inte med på några riktigt hissnande utflykter. Men ändock så är detta ett livedokument som väl visar upp vad Supersonic Blues Machine handlar om vilket är modern blues av hög kvalité och jag ser redan nu fram mot nästa giv. Helst med Lance Lopez tillbaka då vill säga.
Supersonic Blues Machine – Road Chronicles: Live!
Provogue Records/Mascot Label Group
- I Am Done Missing You
- I Ain’t Fallin’ Again
- Remedy
- Can’t Take it No More
- Watchagonnado
- Elevate
- Bad Boys
- Let it Be
- La Grange
- Broken Heart
- Dust My Broom
- Running Whiskey
- Got My Mojo Working
- Going Down
http://supersonicblues.com/
https://www.mascotlabelgroup.com/
Betyg: 7/10
Ulf Classon