Puhdys är ett av Tysklands allra största band. Nämen det kan väl aldrig stämma, kanske du tänker. Dem har man ju aldrig ens hört talas om! Och just så illa är det för banden från ”det andra Tyskland”, det som mellan 1949 och 1990 kallades DDR. Vi i väst har missat rader av toppakter. Karat, Electra, Stern Combo Meissen, City, och framför allt i mina ögon Puhdys, bandet som bildades hemma hos basisten Harry Jeske i Oranienburg 1969. Hårdrock, prog, pop, ballader, glamrock, new wave, synthpop, ren schlager – inget var oävet för Puhdys under de 47 år bandet existerade.
Den 19:e november firar Puhdys femtioårsjubileum inför ett fullsatt Rostock Stadthalle. Detta gör man med fem av bandets medlemmar samt rader av medmusiker. Fast allt inleds av showorkestern Stamping Feet, bestående av tre hyperenergiska trummisar, som manar på partystämningen med sina after ski-technorytmer. Jovisst blir stämningen god, men det är Puhdys vi väntar på. Och så kommer de ut en efter en och sätter sig i soffan. Peter Meyer (klaviatur), Dieter Hertrampf (gitarr, sång), Peter Rasym (bas), Gunther Wosylus (trummor) och nämnde Jeske. Som inte sätter sig i soffan, rullstolsburen som han är.
Det som följer är en exposé över bandets historia med massor av anekdoter och givetvis musik. Det råder ingen tvekan om att publiken älskar Puhdys. Medlemmarna möts av stående ovationer så fort de visar sig, tillika av en skog av mobilkameror. Man inleder med att utbringa en skål för de två medlemmar som av olika skäl inte deltar, nämligen sångaren/gitarristen Dieter Birr och trummisen Klaus Scharfschwerdt. Därefter är väl min tyska inte den allra bästa, men nog snappar jag upp ett och annat: Till exempel tycker Gunther Wosylus att kvällens publik är lika bra som då bandet spelade in sin klassiska livedubbel på Friedrichstadtpalast i Berlin 1979. Bandets humorist Peter Meyer berättar om den gången då han kom ut på Waldbühne-scenen ridande på en ko, han leder därpå även en ”arbetarkör” som driver med DDR:s politiska paroller. Dieter Hertrampf berättar barndomsminnen, om hur han som liten knodd lekte i Berlins ruiner, och så hoppar han fram till hur han under en av Puhdys turnéer i Sovjetunionen kommer till Tblisi och hittar en damkostym i läder, vilken han sedan syr om och till sist äger den läderklädsel som han så länge drömt om. Publiken tycks känna igen historierna sedan förr, men skratten är många och stämningen hög. Finns det någon dröm som bandet aldrig fått uppfylla? ”Vi har aldrig spelat i Peking med Rolling Stones” replikerar Meyer.
Allt detta blandas ut av musik från flera olika konstellationer. Wosylus inleder med en soloversion av ”Zeiten und Weiten” med sig själv på sång och synthtrumma. Hellre än bra, är väl omdömet här. Bättre går det för den konstellation bestående av Peter Meyer och ungdomar (bland annat hans barnbarn på trummor) som bjuder klassiker som ”TV Show”, ”Melanie”, ”Bis ans ende der Welt” och ”Lebenszeit”. Allra bäst blir det mot slutet, då Dieter Hertrampf med vänner river av ett antal godbitar akustiskt. ”Geh zu ihr”, ”Hiroshima”, ”Es war schön”… Som slutkläm är så samtliga musiker uppe på scenen i vad som är showens självklara final – superhitten ”Alt wie ein Baum”, ett medryckande nummer som låg även på de västtyska listorna 1976. Saknades något? Ja, några personliga favoritlåtar saknades, med den enastående ”Perlenfischer” i högsätet. Men man kanske inte kan få allt. Jag är hur som helst positivt utpumpad efter dessa fyra timmar. Många intryck, innesluten i god stämning. Som sagt begriper jag inte allt som sägs, men skratt, jubel och musik är universella språk.
….und vielen Dank, Jens Kleinschmidt, für die Ticket-Hilfe!
PS. Vill du höra en kanonplatta med Puhdys, rekommenderar jag dig att följa denna länk: Spotify
Daniel Reichberg
