Årsbästalista 2020
Karl-Göran Karlsson
Dags för en årsbästalista igen. Detta konstiga år var det både lättare och svårare att göra lista. Lättare för att det faktiskt inte släpptes så mycket nytt detta år så urvalet var därmed inte så stort. Svårare för att jag faktiskt inte heller lyssnat på så mycket musik i år vilket är märkligt att konstatera för tid har ju inte saknats i hemmakontorets isolering. Inte förrän i slutet av året tog lyssnandet fart. Så här blev det i alla fall till slut i min lista där jag i år nöjer mig med de 10 bästa plattorna:
1. Gazpacho: ”Fireworker”
Detta norska band har varit igång länge och jag har ofta haft dem högt upp på mina listor. Deras atmosfäriska och känslosamma musik och deras säregne sångare Jan-Erik Ohme med sammetsrösten tilltalar mig oerhört. Som musiker är de inga ekvilibrister men deras arrangemang är helt fantastiska. De gör album som tar lång tid att tränga in i och ju mer man lyssnar desto mer fastnar man. Man vill bara lyssna ännu en gång. Och ännu en gång. Osv. Deras senaste verk är snudd på deras bästa någonsin. Rekommenderar starkt att lyssna till det under promenader. Takten är perfekt för det rakt igenom albumet. Särskilt avslutande låten ”Sapien” är sådär härligt taktfast och kring denna takt gör man fantastiska improvisationer. Påminner inte så lite i sin karaktär om deras stora genombrottslåt ”Dream of Stone” från ”Night”-plattan från 2007 där också den suggestiva takten var själva låtens fundament.
2. Ayreon : ”Transitus”
Nummer två på listan skiljer sig väldigt mycket från musiken på förstaplatsen. Istället för stämningsfull och ganska mjuk prog gäller det nu ProgMetal av högsta klass. Eller hur skall man beskriva detta egentligen? Är det inte en musikal vi får lyssna på? En modern musikal à la ”Jesus Christ Superstar” men i 1800-talskostym och med fantasy, magi och science fiction invävt i temat hullerombuller. På det hela taget mycket av allt det som Arjen Lucassen är kapabel till men den här gången allt upphöjt till två i ett virvlande tempo. Strålande sångarinsatser och en imponerande variation i låtarna. Helt klart Arjens höjdpunkt i karriären.
3. The Flower Kings: ”Islands”
Rekordsnabbt fattade bandet galoppen när pandemin drog in och satsade allt på ett nytt album. Och vilket album det blev! Alltihop inspelat i hemmastudion för varje bandmedlem samt därefter insamlat och mixat av Roine Stolt. Det fungerade hur bra som helst och det går inte att höra att bandet inte spelat in i studio tillsammans som man brukar. 93 minuter högkvalitativ och mycket varierad prog där vi känner igen mycket av soundet men där vi också lär känna nya sidor (inte minst Zach Kamins makalösa orkestreringar).
4. Neal Morse: ”Sola Gratia”
Jag vet inte hur många gånger genom åren jag har sågat Neal Morse soloplattor vid första genomlyssningen, främst på grund av hans tröttsamma extremreligiösa texter. Men så kan jag då ändå inte låta bli att ge plattan en chans till och upptäcker då hur fruktansvärt bra musik han fortfarande komponerar och arrangerar. Och så lyssnar jag vidare. Precis samma sak hände med denna hans senaste platta. Texterna är denna gången nästan ännu värre än tidigare (särskilt när låtarna spelas isolerade från sitt sammanhang, till exempel låten ”Ballyhoo”) men det kompenseras alltså av ännu ett lyft rent musikaliskt. Det beror också på att han fortsätter att omge sig av exceptionella musiker som till exempel Mike Portnoy och Randy George (det här är i princip The Neal Morse Band, bara Eric Gillette saknas). Riktig svängig prog bitvis och rasande bra spel på keyboards av Neal.
5. Lunatic Soul: ”Through Shaded Woods”
Sjunde albumet för Mariusz Dudas soloproject Lunatic Soul som vanligtvis brukar bjuda på akustisk, atmosfärisk och lite melankolisk och lågmäld rock med lite elektroniska inslag. Men den här gången bjuds vi på något helt annat. Låtar med sin bas i polsk och skandinavisk folkmusik och oväntat nog i tämligen positiva och spelglada tongångar spelade på i huvudsak akustiska instrument. Fast på slutet får vi ändå en sån där typiskt oemotståndligt vacker och melankolisk avslutning i låten ”The Fountain”. Mariusz spelar alla instrument på detta album och på slutet får vi exempelvis höra att han är en alldeles utmärkt pianist.
6. Pain of Salvation: ”Panther”
Ännu en gång överraskar Daniel Gildenlöv och hans band i årets nya album. En samling något ojämna låtar men med flera toppnummer som visar att bandet fortfarande tänjer rejält på gränserna. Naturligtvis är det den inledande låten ”Accelerator” som jag i första hand tänker på. Här visar trummisen Leo Margarit imponerande talanger när det gäller takter och fotarbete. Avslutande låten ”Icon” för också stämningsmässigt tankarna till deras föregående mästerverk ”In the passing light of day”.
7. Marillion: “With friends from the orchestra”
Jag tar mig friheten att ta med detta album på min lista trots att plattan släpptes redan i slutet av förra året. Jag hade inte någon rimlig chans att hinna få med den på förra årets lista så därför ger jag plats åt den här. Alltså, Marillion gör här covers på några av sina egna låtar vilket kanske inte låter så nyskapande direkt. Men iden att lägga till komp av en stråkkvartett gav helt klart en helt ny lyster till flera av de utvalda låtarna. Bäst tycker jag man lyckas med klassiker som ”Estonia” och ”This Strange Engine”.
8. Wobbler: “Dwellers of the Deep”
Ännu ett högkvalitativt album från norrmännen som spelar extrem retroprog med bravur. Låten ”Naiad Dreams” ger rysningar.
9. Fish: “Weltschmerz”
Sortin från artisten Fish kunde inte bli värdigare. Här på hans allra sista album plockar han fram flera tunga nummer, inte minst den inledande ”Grace of God”. Denna låts sjukhusinramning blev nästan en lite för symptomatisk och otäck påminnelse av vad som hänt detta dystra år. Tror kanske inte det var avsikten ursprungligen men nu blev det ändå så. I vilket fall, en väldigt stark platta med massor av bra låtar.
10. The Tangent: ”Auto Reconnaissance”
Andy Tillison och hans musiker i The Tangent stretar oförtrutet på och i år fick vi ännu ett skönt och svängigt album att njuta av. Sen är det som vanligt fascinerande med Andys starka berättelser och funderingar om omvärlden, England och inte minst Brexit.
Jag brukar också tipsa om fem särskilt bra låtar av väldigt olika karaktär från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj – annars är de även sökbara på Spotify!) och de kommer här:
1. Ayreon : ”Get Out! Now!”
Den absolut svängigaste låten från Ayreons ”Transitus”-platta. Strålande sånginsatser från Dee Snider och Tommy Karevik samt ett glimrande gitarrsolo från Joe Satriani.
2. Haken: ”Canary Yellow”
Strax utanför min lista finns Haken med det nya albumet med den passande titeln ”Virus”. Ett stort steg tillbaka mot det Haken som jag gillar bäst. Här är albumets klart bästa låt.
3. Pain of Salvation: ”Accelerator”
En av årets mest fascinerande låtar när det gäller takt och ton. Det känns som att Pain of Salvation återigen bryter ny mark, trots den långa karriären. Temat på låten (och hela albumet) är också intressant. Vem är egentligen normal?
4. Gazpacho: ”Hourglass”
Låt oss nu ta ner tempot och lyssna på en otroligt vacker meditativ och stämningsfull låt från våra norska vänner i Gazpacho. Fantastiskt vackert pianospel av Thomas Andersen och smäktande violintoner av Mikael Krömer.
5. Fragment Soul: ”A soul inhabiting two bodies”
Jag spar som vanligt det bästa till sist. Årets låt kommer inte ifrån någon av de tidigare uppräknade albumen. Faktum är att den kommer ifrån ett band som är helt nytt på prog-scenen (OK, bandet startade 2016 men för mig är de helt nya). De är från Grekland men understödda av sångerskan Heike Langhans från svenska bandet Draconian. De har i år släppt denna underbara långa låt som en singel med löfte om ett kommande konceptalbum så småningom där denna låt då ingår. Det finns fler kopplingar till Sverige då EPn har mixats av Fascination Studios i Örebro. Jag blev fast i detta verk vid första genomlyssningen då jag tyckte att ljudbilden var så fantastiskt skön. Varenda ton tycks ha vägts på guldvåg och övergångarna till nya partier är också väldigt snygga. Möjligen trampas det lite vatten i mittenpartiet men så kommer så den magiska vändningen strax efter 7 minuter. Därpå följer en majestätisk avslutning i ett gitarrtema som upprepas ett flertal gånger.
Det är få låtar förunnat att få en att sväva iväg i en helt annan värld. Det här är en sådan låt. Ser verkligen fram emot att få höra mer från detta band.
Karl-Göran Karlsson
Mycket trevlig lista 😀