”All things must pass”. Ofta beskrivs George Harrisons 1970-släpp som det allra bästa album någon av medlemmarna i The Beatles fick ur sig efter att gruppen splittrats. Harrison hade under en längre period samlat på sig ratat material (”Isn’t it a pity” stammar enligt uppgift så långt bakifrån som 1966), och så vräkte han på för fullt, med vad som i original var en trippelskiva. En väldigt varierad sådan, från sparsmakade countryballader (”If not for you”) till bombastisk gospelrock (”Awaiting on you all”); den innehöll flera hits (varav ”My sweet Lord” var den ojämförligt största), sista LP:n var en lång och härlig jamsession (kallad ”Apple jam”), och över alltihopa tronade stjärnproducenten Phil Spector med sitt patenterade, stora ljud. Musikeruppsättningen icke att förglömma. Eric Clapton, Billy Preston, Ringo Starr, Alan White, Peter Frampton, Gary Brooker och många fler bidrar väsentligen till albumets framgång. Tydligen ska en tonårig Phil Collins ha varit i studion också, men inte kommit med på plattan.
Nu kommer ett år försenat en 50-årsjubileumsmix av ”All things must pass”. Den huvudsakliga skillnaden är att Harrisons röst lyfts fram. Till exempel hörs det tydligare att sången är dubblerad i ”Run of the mill”. Även basen och blåset hävdar sig bättre än förr, vilket hörs tydligt i exempelvis den maffiga ”Let it down”. Överlag bjuds vi ett mer kompakt sound i jämförelse med den stora rymden på originalskivan. Ibland är denna skillnad hårfin, men den visar sig desto tydligare i mer expansiva låtar som ”Beware of darkness” och nämnda ”Awaiting on you all”. Reservation dock för att detta kan bero på den PlayMPE-länk som skivbolaget skickat mig. Måhända är denna vissa nedmontering av Spectorsoundet eliminerad när mixen hamnar på skivtallriken. Bättre eller sämre än förr? Det lät förträffligt då, och det låter förträffligt nu!
Det mest lockande är väl snarast det tidigare outgivna materialet, däribland en rad akustiska, tidiga tagningar av låtar som sedermera hamnade på skivan. Bland annat utmärker sig ”Awaiting on you all”, nedstrippad till sång, bas, trummor och gitarr. Samma gäller episka ”Art of dying”. Jag gungar med, och det torde vara en ren fröjd för less is more-folket, som till skillnad från undertecknad aldrig tålt det rejält påpälsade Phil Spector-soundet. Vi hör en extra groovy ”My sweet Lord”; vi upplever ”Let it down” med en ensam George på sång och akustisk gitarr. Och framför allt hör vi låtar som tidigare endast återfunnits på bootlegs. Här gillar jag särskilt ”Goin’ down to Golder’s Green” (rockabilly à la tidiga Elvis Presley) och den akustiska boogien ”Cosmic empire”. Ljudet här är av en sort som om sutte George Harrison inne i dina hörlurar.
George Harrison – All things must pass ”50th- anniversary”
Capitol
Betyg 9/10
Daniel Reichberg