Årsbästalista 2021 av Ulf Classon

Musikåret som gått har känts föga spännande. Visst har det kommit ett gäng väldigt bra skivor men den där riktiga smällkaramellen har undvikit mina hörselgångar. Det skall även sägas att jag både har inhandlat, samt lyssnat på, klart färre nya skivor än vanligt. En av anledningarna är att priset på vinylutgåvorna har klivit över min smärtgräns. Jag föredrar det större formatet men med dagens priser så måste det vara något utöver det vanliga för att jag skall slanta upp mina surt intjänade kulor. Det skall också läggas till att vinylboomen har nått orimliga proportioner. Det massproduceras utan att lägga fokus på kvalité och virussituationen i världen samt dålig tillgång till råmaterial har gjort att väntetiderna på nypressade skivor är löjligt lång. Lägg där till ytterligare att transport och frakt av det mesta i världen även det blivit dyrare och gett längre väntetider på till exempel CD-utgåvor. Det har å andra sidan gjort att jag börjat streama mer musik men jösses vad opersonligt det är. Det funkar för att kolla upp band/musik men i längden är det inget kul enligt mig. På grund av allt detta som jag svamlat om här ovanför så är det flera väldigt bra och intressanta album som inte tar plats på min topp-10 lista i år. Jag har som princip att bara ta med album på listan som jag äger ett fysiskt exemplar av. Som nya Gin Lady-plattan till exempel som nyligen har släppts men jag inte haft råd att inhandla ännu men som jag vet är galet bra. Ett annat exempel är Jerry Cantrells nya soloskiva som faktiskt nosar på förstaplatsen. Men för det första vet jag inte hur man skall få tag på ett fysiskt exemplar och för det andra så misstänker jag att skivan har en underbar dynamik i soundet som helt försvinner i det platta streamade ljudet. Men nog med gnäll. Det har ju som sagt kommit en hel del riktigt bra album i år och en rejäl hög med bubblare hade chans på topp-10 så det har varit ett starkt mellanår. Sen har det ju kommit både underhållande liveskivor samt coveralbum och minsann hann man inte med att gå på några konserter den korta stund samhället öppnade upp i höstas? Lika bra att kasta oss över listorna och se hur det såg ut…

ÅRETS ALBUM 2021:

1. Christone ”Kingfish” Ingram – 662
Unge herr Kungsfisk följer upp sin hyllade debut med ett mognare och mer varierat album. Den blott 22-årige amerikanen har full koll på bluesens alla regler men vågar nu ta ut lite egna svängar. Eller som han själv besjunger sitt förhållande till bluesen; ”Too young to remember, but old enough to know”. En ny stjärna är tänd på blueshimlen.
Favoritspår: Long Distance Woman

2. U.D.O. – Game Over
Allas vår favorittysk har jobbat hårt under pandemin och har bland annat lyckat prångla ihop ett galet stabilt studioalbum. Klassisk U.D.O.-heavy metal med tunga riff och allsångsvänliga refränger. Skivan kan dock kännas som lite för lång då bonusspåren är inbakad men samtidigt är det få, om inget, spår som hamnar utanför ramen. Förmodligen det album som snurrat mest hos mig i år och det utan att jag tröttnat. Ett gott tecken på en skiva som håller i längden.
Favoritspår: Midnight Stranger

3. Billy F Gibbons – Hardware
Världens coolaste snubbe ger oss ökenblues med en twist. Som vanligt är det de übercoola riffen som står i centrum och huvudpersonens lika coola sångröst som knyter samman alltihopa. Herr Gibbons har knåpat ihop ett bluesalbum som utmanar genrens alla regler och riktlinjer. Precis som vanligt alltså.
Favoritspår: My Lucky Card

4. The Offspring – Let the Bad Times Roll
Punkrockveteranerna har egentligen aldrig gjort mig besviken men här har de lyckats ta sina trallvänliga, och ibland svärtade låtar, till en nivå som det var länge sedan de var på. Inte ens Bob Rocks ibland horribla mixning (var han full?) kan förstöra detta album för mig.
Favoritspår: Behind Your Walls

5. Neil Young & Crazy Horse – Barn
Neil och Hästen ensamma i en lada ödsligt belägen i Klippiga Bergen under fullmånens sken. Resultatet en avslappnad och eftertänksam skiva som bjuder på både finstämt som distorsion. Inget nyskapande för den initierade Neil Young-lyssnaren direkt men ändå stabilt nog för att ta en plast på topp-5 i år.
Favoritspår: Human Race

6. Accept – Too Mean to Die
Bara en originalmedlem kvar i bandet nu men attans vad det låter Accept ändå. Kanske inte som de klassiska skivorna men efter Mark Tornillo intåg på sång så har bandet starke man Wolf Hoffmann levererat fem benhårda heavy metal-plattor av finaste snitt. Senaste given är inget undantag.
Favoritspår: Overnight Sensation

7. John Hiatt & The Jerry Douglas Band – Leftover Feelings
En av de stora historieberättarna från USA kan aldrig misslyckas känns det som. Här får han dessutom draghjälp av legendaren Jerry Douglas med band och tillsammans har de skapat ett varmt och inspirerat americana album. Att det helt sankas trummor på skivan är dessutom svårt att tro då det gungar härligt.
Favoritspår: All the lilacs in Ohio

8. Joshua Ray Walker – See You Next Time
På sitt tredje album avslutar Joshua sin albumtrilogi på en stökig vägkrog med honky-tonk i främsta rummet. Hans humoristiska texter med väldigt svarta undertoner passar perfekt in i hans stökiga country och speciella sångröst. Men visst var det bättre då han på första delen av berättelsen befann sig tappandes på en gitarr på en sunkig och deprimerande bar?
Favoritspår: Dallas Lights

9. Black Label Society – Doom Crew Inc.
Den gode Zakk har i mitt tycke kört fast i sitt eget musikskapande och inte gjort något roligt på många år. Man kan inte beskylla honom för att förnya sig på detta album heller men skapandet är skarpare, huvudpersonen seriösare och helheten starkare än på länge. Att allt osar Ozzy Osbourne och Black Sabbath kommer liksom på köpet.
Favoritspår: Gospel of Lies

10. Robert Jon & The Wreck ‎– Shine a Light On Me Brother
Slog sig in sent på listan då jag även upptäckte bandet och skivan sent. Dessa amerikaners blues- och soulindränkta sydstatsrock svepte undan fötterna på mig och tog mig med storm för bara några veckor sedan. Hur kan jag ha missat detta? Varning för spontandans! Listraket?
Favoritspår: Shine a Light on Me Brother


BUBBLARE (i bokstavsordning)

Alice Cooper – Detroit Stories
-Ett svängigt styrkebesked från vår favoritrockfarbror.

Danko Jones – Power Trio
-Slagkraftig kanadensisk rock med uppkäftig attityd.

Gin Lady – Camping with Bodhi
-Sveriges bäst bevarade rockhemlighet. Blivande listraket.

Greenleaf – Echoes From a Mass
-Årets varmaste ökenrock kommer från Sverige.

Jerry Cantrell – Brighten
-Ökengrunge med mörka som ljusa tongångar.

Monolord – Your Time to Shine
-Det svenska doomstålet biter hårt, och snyggt!

Space Chaser – Give Us Life
-Skojfrisk tysk thrash som låter nackmusklerna jobba.

Styx – Crash of the Crown
-Tillbaka till 70-talet utan att låta förlegat.

Transport League – Kaiserschnitt
-Tungt sluggande metal ifrån götet som svänger fint.

Troublemakers – En Sista Skål
-Bandet firade 40år i år men rocken är fortfarande hård.


ÅRETS KONSERT: The Haunted på Klubb Undergrunden
Det blev inte så många konserter i år men med facit i hand så räckte det gott med att se Sveriges bästa band en gång i alla fall. The Haunted intog den lilla scenen på Klubb Undergrunden i Borås den 15 oktober och alla 200 personer i publiken gick bärsärk. Nåja, inte alla kanske, men undertecknad gjorde sitt för att kompensera för de som inte gav sig hän i moshpiten. Bandet bjöd inte på något nytt utan var bara så där förbannat bra som de alltid är. Bandets tajta och stenhård thrash tillsammans med sångare Marco Aros lika benhårda uppsyn och gastande fick oss alla att glömma den bittra vardagen för en stund. En urladdning som hette duga.


ÅRETS LIVEDOKUMENT: Neil Young & Crazy Horse – Way Down in the Rust
Bucket
Det kom flera trevliga liveutgåvor i år varav bara Neil Young stod för tre eminenta verk själv och hans Way Down in the Rust Bucket satt som en smäck! Inspelade 1990 i Santa Cruz, Kalifornien när Neil och Crazy Horse värmde upp inför Ragged Glory-turnén. Med en speltid på en bra bit över två timmar så får man det mesta och det bästa från denna period i bandets historia. Kanske den bästa perioden i Neils karriär till och med. Man kan argumentera om att livedubbeln Weld från samma turné är ett starkare kort att välja från denna era men detta är inte långt efter. Väljer man dessutom den visuella utgåvan så blir intrycket dessutom ännu starkare.


ÅRETS COVER ALBUM: Deep Purple – Turning to Crime
Jag brukar sällan eller aldrig bry mig om band som släpper coveralbum. Jag har heller aldrig uppskattat covers i någon större utsträckning (även om undantag finns) men i år, förmodligen på grund av pandemin, så har det kommit en hel del roliga utgåvor att ta del av. Allra roligast är Deep Purples Turning to Crime som både estetiskt och låtmässigt underhåller. Jag var först tveksam efter deras urvattnade och tråkiga version av The Doors klassiker Roadhouse Blues på Infinite-plattan men här så lever bandet upp ordentligt. Dels är det roliga låtar de valt, dels så kan man höra att bandets medlemmar har roligt också. Ett skojfriskt band och ett skojfriskt album.


FÖRHOPPNINGAR INFÖR 2022:
Vad kan man hoppas på inför nästa år då? Vad vågar man hoppas på? Vågar man hoppas att man får användning av sin Rose Tattoo-biljett? Får man se Robert Cray uppträda med sin salongsblues? Kommer festivalsäsongen ställas in ytterligare en gång? En sak är säker, man kan aldrig ta något för givet i den virusvärld vi lever i nu. Vad man kan hoppas på är att skivåret blir ett starkt sådant med redan utannonserade album med bland annat ökenallstarbandet Big Scenic Nowhere, alltid lika starke John Mellencamp samt blytunga Crowbar. Häftigast skall dock bli att ta del av ny skiva med Saxon som alltid levererar kandidater till årets album och har återuppståndna The Hellacopters konserverat magin som de hade innan de splittrades och hur kommer Scorpions låta med kraftpaketet Mikkey Dee på trummor? Frågorna är många och svaren lär väl komma förhoppningsvis. Gott nytt år!

/Ulf Classon