- The Quireboys – Black Eyed Sons
En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.
Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!
The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music
1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)
Betyg: 6/10
Ulf Classon