-
- Nitrogods – Rats and Rumours
Då jag är extremt svag för Motörhead så var det inte så konstigt att föll även för Nitrogods debut när den kom för några år sedan. De levererade ohämmat sina Motörhead-plankningar som på något konstigt sätt kändes charmigt och inte så mycket som ett plagiat. Men det stannade vid en rolig anekdot och sedan återgick man till att spisa sina Motörhead-alser igen. Det fanns förhoppningar om att uppföljaren Rats and Rumours skulle få mer speltid i stereon än sitt äldre syskon men den ser tyvärr ut att gå samma öde till mötes. Visst kan de sina Motörhead-riff utan och innan vilket inledande titelspåret och Got Pride men framförallt Damn Right (They Call it Rock’N’Roll) är klara bevis på men det blir lite väl tydligt vart influenserna kommer ifrån. Det blir ett hyllningsband istället för ett band som vill lira tung och svängig rock’n’roll. Nu försöker de i och för sig på att flytta sina musikaliska gränser lite men det blir ganska plumpt emellanåt ändå. The Clash-stölden Irish Honey är medryckande men lite pinsam och försöket till rockabilly i Automobile och Nitrogods är beundransvärt men inte tillräckligt speciellt. Bäst blir det faktiskt när de lägger sig till med lite slidegitarr i Nothing But Trouble och sången skiljer sig markant från den annars så Lemmy-osande stämman. Då närmar de sig mer den amerikanska marknaden och något mer eget i musiken. Hur som helst så tycker jag Nitrogods är charmiga och de lirar sin Motörhead-rock med frenesi och inlevelse men tyvärr är det allt för lite eget i musiken. Det gör att hyllningsbandsstämpeln åker fram än en gång men de får även en guldstjärna i kanten för ett väl genomfört arbete.
Nitrogods – Rats and Rumours
Steamhammer/SPV
1. Rats and Rumours
2. Got Pride
3. Irish Honey
4. Automobile
5. Damn Right (They Call it Rock’N’Roll)
6. Nothing But Trouble
7. Back Home
8. Dirty Old Man
9. Ramblin’ Broke
10. BMW
11. Lite Bite
12 Nitrogods
13. Whiskey Supernova
Betyg: 5/10
Ulf Classon