Wonderland – Seven Wonders And Four Little Miracles

Att få ta del av Wonderlands nya platta Seven Wonders And Four Little Miracles, ja det är som att återse en gammal god vän man inte träffat på åratal. Och att finna att man verkligen saknat sällskapet. Ja det var min omedelbara känsla när jag första gången hörde plattan. Inte så konstigt kanske, detta att igenkänningsgraden var hög, då plattan inleds med en fullständig nyinspelning av de sju spår deras debutplatta Seven Wonders innehöll när den kom för nästan åtta år sedan. Med det sagt och i minnet vill jag absolut trycka på att hela inledande delen verkligen känns ny, fräsch och spännande.

Wonderland, ett band med sitt geografiska säte i Kungälv, Göteborg och Alingsås har levt ett liv i det tysta under dessa åtta år, bara givit en och annan ströspelning, men nu satsar Pelle Andersson, gitarrist, motor och låtskrivare tillsammans med de övriga i bandet på en nystart i och med detta nya album. Bandet som i övrigt består av Patrik Adiels på bas, Joakim Jansson på trummor, Bo Karlsson på keyboards och Klas Ling på sång.

Vad gäller de första låtarna då, mycket mer gitarr från Pelles sida, tight trumljud, fylligare keyboards, ja mer av allt, vilket sammantaget verkligen givit redan bra rocklåtar nytt liv och ny finess. Ett klart lyft! Tight som sagt, variationsrikt, lekfullt och tyngd på samma gång och inte minst medryckande… Grym mixning av Stefan Karlsson och mastring av Dragan Tanaskovic och givetvis även eloge till Mattias Norén för ännu ett läckert skivkonvolut.

Låt för låt i korthet; Man river igång med Hold My Soul, en i mitt tycke grymt bra inledandning. Den sätter lyssnarens förväntan på resten av plattan på en hög nivå. Slagkraftig refräng och ett tema att återkomma till längre fram…

Cant´t Get Too Much är en medryckande historia det också. Tunga riff blandas med softare passager.

Som tredje låt följer lite bluesigare Playing Your Game, en gungande gammal hederlig bluesrocklåt med massor av både Richie Blackmore och Rainbowkänsla som dessutom passar Klas Lings röst ypperligt. Instrumentalt örongodis och vasst gitarrsolo av Pelle kryddar verkligen anrättningen…

Into The Deep, en kortare passage följer som en drömsk musikalisk resa där små klipp från skivans samtliga låtar passerar som i revy, och detta fungerar på ett snyggt sätt som brygga till femte spårets inledning, go gitarr och In Too Deep. En fin låt med stark och tänkvärd text och musikaliskt är det mig inte främmande att tro att man funnit inspiration från tidiga Marillion. Även här ett fantastiskt snyggt instrumentalt mellanparti.

Sjätte spåret, kallat Afraid – lite mer ballad med touch av progmetal, lättsmält, snyggt och smittsam refräng. Mer sologitarr av klass.

Så avslutas det äldre materialet med Devil And The Deep Blue Sea. En riktigt vass låt som för mig personligen är fullkomligt omöjlig att få ur huvudet efter att ha hört den. Riktigt gott ös och som sagt, den fastnar.

Den nyare delen inleds med ett sexton minuter långt instrumentalt stycke kallat ”667” som i sig är uppdelat på tre tydliga avsnitt. Del I heter Youth, piano, klassisk akustisk gitarr, stillsamt trumkomp och klaviaturslingor. Intensiteten ökas allt eftersom och det är väldigt snyggt och vilsamt örongodis.

Del II Falling är ett parti fullt i min smak, ja jag skulle rent av vilja säga att detta är mitt favoritstycke på hela plattan. Härlig insats av samtliga musiker och jag skulle inte bli förvånad om Pelle låtit sig inspireras av Andrew Latimer i Camels sätt att spela. I like!

Avslutningsvis Del III Gammal Fäbodvals; och här är stycket som sticker ut lite då det är det enda som inte är egenproducerat material på plattan. Riktigt snyggt arrangemang.

Övergången till sjögångsgungande och lite vemodiga Abandoned Ship känns emellertid naturlig. Klas röst fyller låten med sitt härliga, berättande djup, lite Thåström och Briggen Blue Bird Of Hull och man känner verkligen hur övergivet och långt från land detta skepp befinner sig. Man skulle faktiskt kunna tro att Klas flirtar lite med Mark Knopfler här i sitt sätt att sjunga… Låten innehåller även ett mycket snyggt jazzigt pianoparti av Bo kryddat med lite saxofonklingande ljud som verkligen förgyller!

The Rush Of Possibilities
får oss att börja knyta ihop säcken. Tungt rockriff, och vi närmar oss Wonderland som vi känner dem, och även om låten knappast bryter ny is så är det en rapp och helt ok låt. Klas sjunger med inlevelse och desperation.

Så avslutande In Anticipation som inleds med gungande Wonderlandrytmer och jag kan inte annat säga annat än att den verkligen fulländar detta alster genom att låta plattan avsluta med samma känsla och ton som den inleder, inte minst då man hittar tillbaka till temat från Hold My Soul i inledningen. På nytt ett riktigt bra gitarrsolo av Pelle, och jag förstår nu tanken med att den utgåva som släpptes 2009 med de första sju låtarna inte var ett komplett album utan att tanken hela tiden varit att få knyta ihop säcken som nu gjorts.

Synd att vi behövde vänta i nästan åtta år på det färdiga resultatet, men den som väntar på något gott, väntar som bekant sällan förgäves!

Har man nu inte stött på Wonderland och deras musik tidigare, kan man utan tvekan se fram mot en sprudlande musikalisk upplevelse med många positiva vibbar som absolut leder till rent fysiskt välmående och man nynnar lätt med i refrängerna. 

Plattans stora variation gör att den absolut bör kunna vända sig till en bred publik, och det är något jag verkligen unnar både Wonderland och alla ”därute” som inte haft möjlighet att lära känna bandet tidigare – gör det! Må musiken nå ut så många får ta del.
Rekommenderas. Varmt.

Wonderland – Seven Wonders And Four Little Miracles

1. Hold My Soul
2. Can´t Get Too Much
3. Playing Your Game
4. Into The Deep
5. In Too Deep
6. Afraid
7. Devil And The Deep Blue Sea
8. 667 Youth (Part I)
9. 667 Falling (Part II)
10. 667 Gammal Fäbodspsalm (Part III)
11. Abandoned Ship
12. The Rush Of Possibilities
13. Anticipation

www.wonderlandmusic.se

Betyg 8/10

Niklas Kindahl

Astrakhan – Adrenaline Kiss

Astrakhan - Adrenaline Kiss
Astrakhan – Adrenaline Kiss

 

Tre år har gått sedan förra plattan Retrospective landade på skivdiskarna och förgyllde vår musikaliska vardag. En väldigt speciell platta för mig själv som slog an många av mina egna strängar vad gäller musikaliska preferenser. Mina förväntningar på Adrenalie Kiss var därför, om inte höga, så i alla fall kryddade av stora mått förväntan.

Frågan är då, har de ”tappat stinget”? Absolut inte! Adrenalie Kiss ser jag definitivt inte som ett försök att göra Retrospective en gång till även om de gått tillväga på samma sätt i mångt och mycket. De har verkligen utvecklats utan att, som jag upplever det, tappa sin själ, sitt grymma sound. Ett sound som jag bara inte kan undgå att nämna andas så mycket Deep Purple att jag blir knäsvag.

Jörgen Schelander (keyboard) skriver mycket material tillsammans med bror Per Schelander (bas). Marcus Jidell står både för produktion och för gitarr. Bakom trummorna sitter Martin Larsson med den äran.

Man har stabiliserats och blivit mer ”band” som Jörgen uttrycker det. Många av låtarna är även skrivna av bandet tillsammans och den här gången har sångaren Alex Lycke varit med från början och satt sin prägel på låtarna. Han ges verkligen utrymme för sin vittomspännande röst där han briljerar i allt från lugna till tuffare partier. För är det något som verkligen präglar Adrenaline Kiss så är det just alla tempoväxlingar plattan igenom. Soft sång till enkelt komp, lekfulla och vackra partier som varvas med rockigare avsnitt. Helheten blir på detta sätt mycket varierad, tilltalande och upplyftande även om det ofta finns ett lyrikmässigt djup i låtarna.

Ett tungt ackord, en sugande och oemotståndlig mäktig start på inledande Hear Me Now – en riktigt bra öppningslåt med refräng som sätter sig.
Wisdom Of Massdestruction  som följer är en låt med stort allvar i texten. Jörgens klaviaturer växlar elegant med gitarrer, därutöver följsamt lir på trummor och bas som genererar en allt tyngre känsla i avslutningen av låten.

Silver Dreams inleds lite drömskt med fina stämmor. Enkla ackord på gitarr och känslosam sång. Låten växlar dock snart tempo till rockigare tongångar. En traditionell övergång till Astrakhangung. Genomgående väldigt snygg stämsång och bitvis ett sound på gitarr som får tankarna till Pain Of Salvation. Det blir bekanta riff att spela för Per och Johan Hallgren som ju båda har ett förflutet i detta band, då Johan kommer att vara den som spelar gitarr när bandet lirar live.

Alive, den låt som legat ute som ”teaser” är en riktigt grym låt. Lugn inledning, men den eskalerar… Alex använder sin fantastiska röst fullt ut. Ett riktigt gott gitarrsolo kryddar anrättningen.

Titelspåret Adrenaline Kiss ut som plattans femte spår. Här lyser verkligen Purple igenom i gung, riff och känsla och kul att höra Per får utrymme på bas. Jörgen leker i härliga passager på sina tangenter. Grymt goa trummor på slutet!

One More Day – tyngsta inledningen så långt, men vi kastas snabbt över i lugnare tongångar och nya växlingar i ton och tempo. Alex visar åter vilken grym sångare han är. Snyggt och njutbart, plus att de får mycket utrymme att visa vad de kan allihop i instrumentala partier. Alex får dessutom till en nästan pastoral övergång till låtens finaldel. Jag njuter, plattans i mitt tycke absolut bästa spår!

Ballade de Rhodes, som titeln antyder plattans ballad. Smäktande sång. Lite melankolisk känsla i gitarren. Vacker, vemodig och längtande. Synd att den är så kort…

Gravity sätter lite punkt även om det är näst sista låten. Jag kan tycka att de lyckas återkoppla till känslan från Retrospective på något sätt. Rivigt, riffigt gitarrspel och nya nyanser i sången av Alex.

En värdig avslutning – på den delen av plattan. Kan inte hjälpa att det känns så för…

…avslutar gör man med Stockholm – en låt som överraskar, inte minst genom att ha en text som framförs på svenska. En känslosam låt som berör med sin melankoli. Alex sång i kombination med ett lugnare sound ger en känsla som i min värld faktiskt blir en märklig mix av Pugh Rogefeldt,  Roger Holegård i Neon Rose och Michael Stolt, sångare i återuppståndna Kaipa Da Capo. Marcus stänger butiken med ännu ett riktigt bra solo.

Totalt spänner plattan över dryga 52 minuter. Tid jag verkligen rekommenderar alla att ta sig för att lära känna Astrakhan – om man inte redan gjort det, för det är en grymt go´ gäng och Adrenaline Kiss är ett riktigt bra album!

Astrakhan – Adrenaline Kiss
Dead End Exit Records

1. Hear Me Now
2. Wisdom Of Massdestruction
3. Siver Dreams
4. Alive
5. Adrenaline Kiss
6. One More Day
7. Ballade de Rhodes
8. Gravity
9. Stockholm

https://www.facebook.com/Astrakhan.band/

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

Waken Eyes – Exodus

Waken eyes - exodus
Waken Eyes – Exodus

Jag kan ibland fundera över vad det är som gör att jag bara genom att se bilden från ett skivkonvolut intuitivt kan känna att ”den här plattan kan vara nå´t”! Och det utan att vare sig ha hört talas om bandet eller läst eller hört något om skivan. Känslan bara finns där. Detta märkliga infann sig nämligen när jag såg bilden av ett ensamt träd på en öde savann överskuggad av en hotfull himmel, under kunde man utläsa bandnamnet Waken Eyes och skivtiteln Exodus. Det fick mig att nyfiket läsa bifogad pressrelease.

Projektet, som alltså fått namnet Waken Eyes, består av Henrik Båth (Darkwater) på sång, Mike Lepond (Symphony X) på bas, Marco Minnemann (The Aristocrats, Steven Wilson, Joe Satriani) på trummor samt bandets initiativtagare Tom Frelek på gitarr, keyboards och ”orchestrations”.

Frelek började jobba på sitt projekt redan 2013 när hans eget band upphört. Visserligen spelade han egen instrumental musik, men han ville skapa ett riktigt progalbum och med sång. Listan på inspirationskällor är i det närmaste oändlig, men här finns allt från klassiska kompositörer som Chopin och Mozart till gitarrikoner som Jimi Hendrix, Joe Satriani, Al Di Meola, John Petrucci och B B King.

När han var klar med sina demos hade han redan klart för sig att han önskade få med Lepond och Minnemann i bandet. De accepterade till Freleks oförställda glädje och utöver att de färdigställde sina instrumentala delar imponerande snabbt, tillförde de även så oerhört mycket ”liv” till låtarna att Frelek nästan började gråta vid ett tillfälle.

Som bandets sångare ville Tom ha Henrik Båth. Han hade genom goda vänner hört Henrik sjunga i Darkwater och var mycket imponerad av hans stora sångbegåvning. Henrik accepterade och Tom anser att Henrik verkligen har tillfört musiken både ärlighet och passion i sin sång.

Plattans tema är att vara utan rädsla och varje låt har något som anknyter till detta. Det handlar om allt möjligt i vår värld och är ett album för alla som får kämpa och som har svårt att göra sin röst hörd.

När så plattan är i spelaren och de inledande tonerna av första spåret Cognition slås an, blir jag sittande mer eller mindre mållös. Cognition är nämligen i princip ett drygt fyra minuter intro till hela plattan, och vilken inledning! Pampigt, och att säga att de slår an tonen är verkligen inte fel ordval för här är trummorna i fokus. Minnemanns trummor och Leponds bas som bygger. Freleks och på första spåret gästande Piotr Sopa´s keyboards fyller på och det är ingenting annat än en fulländad njutning att få lyssna på den imponerande ljudmixning och lek med kanaler som man lyckas få till. Ljudet vandrar från sida till sida och man arbetar upp en stor förväntan inför fortsättningen. En förväntan som för egen del faktiskt blandas med viss ängslan att man skall trilla ner i någon av rockens alla slentrianmässiga fällor och på så sätt förstöra den fantastiska stämning man byggt upp. Men icke! När gitarren träder in förblir det lika mäktigt och nästan symfoniskt stort.

Snudd på omärkligt glider vi så över till Aberration och temat blir mer rockigt en stund innan tempot går ner och landar i endast vacker bas och piano. Henrik Båth träder in i handlingen och inleder den vokala insatsen på plattan med ett känslomättat djupt andetag innan han öppnar sången med orden ”Waken Eyes”. Det är så grymt snyggt! Vilken röst han har den gode Båth!

Jag kan redan nu, innan jag ens kommit till tredje spåret Deafending Thoughts, säga att plattan är så otroligt homogen. Den är alltigenom stark, tappar inte tråden, ja den är tveklöst något av det bästa jag hört i genren på mycket länge!

Jag skulle faktiskt vilja jämföra Exodus med en riktigt bra bok, en så´n där man bara inte kan lägga ifrån sig. För även om plattan spänner över i min värld otroligt imponerande 78 minuter så går det inte att stänga av. Man måste lyssna till sista tonen klingat ut!

Tillbaka till Deafending Thoughts. Låten inleds lite nedstämt och mer tungt, en smula dystert faktiskt, men ny vändning blir till ännu en knockout med sin oerhört starka refräng. Dessa grymma tempoväxlingar och tunga riff får mig bara att le fånigt, för sedan vänder de på nytt tillbaka till det rent vackra, via härlig gitarr.

Under resan tas vi vidare till nya musikaliska upplevelser. Som fjärde spårets Back To Life, inledd med klipp från vad jag gissar är delar av Martin Luther Kings välkända tal och låten är väl det närmaste man varit en ballad så långt på plattan. Utan att vara det. Just King´s tal lyfter låten och gör att den verkligen berör.

Anhalt fem på resan, Palisades, en ny käftsmäll i hur man varierar lugn bas o gitarr med tyngd och massivt dubbeltramp. Ren och variationsrik progmetal när det är som bäst.

Cornerstone Away följer som sjätte del i detta epos och drar ner pulsen något. Henrik Båth får här sällskap vid mikrofonen av gästande Kristine Bishop och det blir i sanning en härlig vokal mix, vilken dessutom kryddas på bästa sätt när man på nytt släpper loss Tom Frelek med ett gitarrspel som förgyller! Här levererar han ett av plattans maffigaste solon.

Gitarrerna flyttar med till vad vi då kan likna vid kapitel sju; Still Life. En rent instrumental njutning där akustisk och elektrifierad gitarr i harmonisk symbios leker fram ett oerhört vackert komponerat stycke musik. En solklar favorit för mig!

Arise närmar sig så, försiktigt med mjuk gitarr och piano, men de får snart sällskap av rejält trumkomp och initialt känns detta som plattans riktigt tunga låt. Och det är det väl stundtals också, men än en gång får killarna till intressanta växlingar. Jag säger det igen; det är så grymt snyggt gjort!

Näst sista låten Across The Horizon inleder mjukt men växlar snart in i nytt tempo och Båth hittar sätt att framföra de vokala delarna som imponerar. Svårt att beskriva fullt ut, allt harmonierar och hänger ihop, precis som sagts tidigare.

Så avslutas denna formidabelt vackra musikaliska resa med titelspåret Exodus, en liten sång på dryga 19 minuter. Och den innehåller ALLT man kan önska som avslutning på anrättningen. Jag kan i alla fall inte påstå att de missar något. Fantastiskt. Vilken punkt. Wow. Tack!

”Some day I´ll be found” sjunger Henrik Båth på Aberration, och om det är något han kan vara oerhört säker på så är det att jag har hittat, inte bara honom, utan hela Waken Eyes! Jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag verkligen hoppas på möjligheten att uppleva herrarna live och givetvis även på att det kan komma ytterligare alster från kvartetten framöver

Men Exodus kommer att räcka gott. Länge!

Waken Eyes – Exodus
Ulterium Records

1. Cognition
2. Aberration
3. Deafending Thoughts
4. Back To Life
5. Palisades
6. Cornerstone Away
7. Still Life
8. Arise
9. Across The Horizon
10.Exodus

https://www.facebook.com/wakeneyes

 

Betyg 9/10

Niklas Kindahl

 

 

Teramaze – Her Halo

HerHaloTeramaze
Teramaze – Her Halo

Teramaze från Melbourne i Australien, ett för mig helt nytt och spännande progmetalband, har i och med nya plattan Her Halo släppt sitt sjätte album. Gruppen bidades av gitarristen Dean Wells redan under hans tonårsperiod, och de släppte tidigt ett antal plattor (Doxology 1995, Tears To Dust 2001 och Anthology 2008) innan de i och med Anhedonia, som kom 2012, kände att Teramaze börjat formas att bli det band man önskar vara. 2014 släpptes senste plattan, Esoteric Symbolism, vilken jag använt som jämförelse när jag tagit till mig nya alstret Her Halo. Och i mina öron är det skillnad. Rätt stor skillnad faktiskt. Esoteric Symbolism är en helt OK rockplatta, men musiken känns uddlös och det finns inga låtar som direkt sticker ut. Inför Her Halo har gruppen gjort två saker, dels bytt sångare till Nathan Peachey och dels bytt bolag till Mascot Label Group.

Utöver att jag tycker sångarbytet var till det klart bättre då Nathan har en röst med större variation och omfång och utan det så vanligt förekommande rockvibratot, har man fått ihop till ett helt knippe härliga låtar till nya skivan. Och passat på att ta ut svängarna än mer vad gäller speltid. För låtarna är över lag längre och mer innehållsrika än de var på Esoteric Symbolsm. Jag erkänner att jag är svag för långa, mer variationsrika låtar och när plattan inleds med nästan 13 minuter långa An Ordinary Dream, vilken uppfyller mycket av det jag uppskattar i en lång låt, ja då smälter man ju.

Redan vid första genomlyssningen får jag bilder av andra grupper som står hemma i cd-hyllan. Exempelvis Mind´s Eye, Poverty´s No Crime och framför allt Kamelot. Och då i synnerhet mästerverket från 2005 med det i det här sammanhanget nästan löjligt likartade namnet The Black Halo. Och sämre album att ha som inspirationskälla kan man ju ha. Om man nu haft det… Vilket är lätt att misstänka då deras nya producent Jacob Hansen bl a jobbat med senare upplagor av just Kamelot.

Genomgående bärs musiken fram av Dean Wells variationsrika och medryckande gitarriffande, understödd av ett trumkomp signerat Dean Kennedy, vilket är baserat på just trummor och betydligt mycket mindre cymbaler, samt Luis Eguren på bas.

Plattan inleds alltså med sin längsta, och mest varierade låt An Ordinary Dream. Ett i mitt tycke litet progrockigt mästerverk. Starka tempoväxlingar mellan ”full fart” och stillsamma break med enkelt piano med sång, inklippta inspelningar av berättande röst och mot slutet även härlig stämsång. Här visar verkligen gruppen upp en härlig utveckling från tidigare plattan och med detta starka alster även att det finns stor potential för framtiden!

Spår två, To Love A Tyrant, är en mer rak, berättande historia om ett tragiskt relationsöde. Bra driv, goa soloräder av Dean Wells på gitarr, nytt pianobreak och inte minst ett grymt tungt baskomp mot slutet som verkligen känns oerhört medryckande!

Tredje spåret är en powerballad, tillika titelspåret, Her Halo. En riktigt catchy låt med en refräng som sätter sig. Precis som det oftast ska med ett titelspår.

Out Of Subconscious följer därefter, ännu ett stycke progmetal med bra variation, stark melodi och instrumentala utvikningar, vinklingar och vändningar. Jag kan förstå att bolaget på förhand pekat ut låten – tillsammans med titelspåret – som en av låtarna att börja lyssna på, även om jag själv tycker andra låtar är starkare.

Femte spåret For The Innocent är egentligen den enda låt som lämnar mig tämligen oberörd, trots gott riff genom hela låten och en imponerande sånginsats av unge Nathan i de högre tonsfärerna. Den har, detta till trots, inte det där ”lilla extra” som fångar mitt intresse helt enkelt.

Låt sex på plattan heter Trapeze och är ett helt instrumentalt spår som svänger grymt gott. Det enda, om jag nu skall tycka något som skulle kunna vara lite negativt, är att så här dags på plattan börjar Dean Kennedys trumspel faktiskt stundtals kännas en liten smula enahanda och fantasilöst. Elakt egentligen, för han är grymt duktig, men han har kört på i samma stil på de rockiga partierna rakt igenom och trots gött sväng och en hiskelig massa nedslag per sekund på skinnen, så börjar jag faktiskt sakna en liten smula variation på något sätt.

Sjunde låten är en ballad. Broken. I mitt tycke bästa låt på Her Halo tillsammans med inledande An Ordinary Dream. Ingen banbrytande ballad i och för sig, men en riktigt bra melodi, stark refräng, fina körer, härligt gitarrspel, pianot är tillbaka efter ett par låtars frånvaro och låten är som lök på laxen kryddad med ett lite abrupt och annorlunda slut. Men har man nu döpt den till Broken, så…

Avslutningen Delusions Of Grandeur är plattans näst längsta låt, och jag vill påstå att de avslutar Her Halo i stor stil, med mycket variation och fantasi. En riktigt bra avslutningslåt!

Plattans totala 57 minuter passerar fort, nästan lika fort som Wells gitarrfingrar eller Kennedys dubbeltramp. Med Teramaze har jag fått en ny bekantskap, ett nytt riktigt trevligt band att spela när progmetaltarmen är hungrig på svulstiga riffslingor och bombastiska tongångar. Kanske kommer jag inte, efter att ha lyssnat på Esoteric Symbolism ett par gånger, att gå tillbaka till deras äldre material för att utforska Teramazes dåtid, men jag ser verkligen fram mot hur nästa platta kan komma att låta. Her Halo är i mitt tycke en riktigt bra och positiv skiva, jag rekommenderar den varmt, och som sagt – här finns utrymme för fortsatt spännande utveckling av bandets musik i framtiden!

Teramaze – Her Halo
Music Theories Records / Mascot Label Group

1. An Ordinary Dream (Enla Momento)
2. To Love A Tyrant
3. Her Halo
4. Out Of Subconscious
5. For The Innocent
6. Trapeze
7. Broken
8. Deloudions Of Grandeur

http://teramaze.com.au

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

 

Blå Skåpet – På De Mörkaste Vatten

Blå Skåpet - På de mörkaste vatten
Blå Skåpet – På De Mörkaste Vatten

Under senhösten 2012 släppte Alingsåsbandet Blå Skåpet sin andra platta, När Dagen Är Över. I samband med detta släpp valde gruppens gitarrist Kristian Pettersson att lämna. Krasst sett, och utan insikt i bakomliggande orsaker, så var detta djupt olyckligt då man inte kunde följa upp släppet på det sätt som det var planerat. Man kunde förvisso se och höra Blå Skåpet live ändå, men utan Kristians klart Dire Straits-inspirerade ton. Nya plattan På De Mörkaste Vatten är, alstrets namn till trots, en mycket välproducerad, lättlyssnad och trevlig platta. Och nu med en ny gitarrist i Markus Karlsson. Borta är imitationen av Mark Knopfler och istället en härligt ren, självklar och säker blueston. Allt från enkla komp till finurliga soloslingor. För mig känns det som att Markus inträde blivit ett klart lyft för Blå Skåpet! På nya plattan är, utöver nyss nämnda byte av gitarrist, även klaviaturerna bortskalade, då även Mathias Widman lämnat, och låtmaterialet är mycket mer fokuserat på ren blues. Detta ger, i mitt tycke, ett mycket mer homogent och mindre spretigt intryck. Ändå lyckas man skapa stor variation i låtarna med omväxlande tempo och infallsvinklar. Låtarna bärs som vanligt upp av ett mycket följsamt komp av Daniel Nilsson på bas och Mattias Sandstedt på trummor och Klas Lings sång är nu mycket mer Klas själv och mindre av Roffe Wikström som det var på När Dagen Är Över. Kort sagt, Klas sjunger oerhört bra och jag tycker det känns härligt avspänt, självklart och bekvämt. Samt, det kan inte nog understrykas, plattans riktiga krydda står Markus Karlsson för. En kanske enkel, men fantastiskt go´ ton och känsla i gitarren. Finess, fantasi och i mina öron, grymt tonsäkert.

Gott bluesgung alltså, och det från första spåret där även tonen i låtarnas textinnehåll sätts. Här berättas, som det brukar vara i blues, (och inte minst i Klas Lings låtskrivande), om komplicerade relationer mellan kvinna och man. Beskrivningen av kvinnan i första spåret, Hon Slår Där Det Gör Ont, får mig att förvånat fundera över vad som kan vara upprinnelsen till texten…? Titelspåret På De Mörkaste Vatten följer, en lugnare låt med djup känsla. En ensam vandring med tänkvärda betraktelser över livet och hur det kan kännas. Stark text. Efter detta blir det mer lättsamt där man lite klurigt konstaterar att Magra Kvinnor Sticks. Tja, också en tanke… Fjärde spåret på skivan är i mitt tycke plattans absolut bästa låt, Ingen Frågar Mig Något Mer. En ballad som verkligen berör. Det är både vackert och vemodigt, och låten avslutas med en gitarr som mycket väl kunnat få hålla på en god stund till! Jag Har Fått Nog, för övrigt den enda låt på plattan där Klas Ling ånyo förvandlas till att låta spökligt lik Roffe Wikström i sin sång, är en mans uppgörelse med sin situation i ett destruktivt förhållande. Man har inte svårt att förstå varför han vill därifrån. Motsats Blues. Tung, långsam, nästan lite suggestiv blues där man helt enkelt konstaterar att det är så det är, ”det är motsatserna som gör det”. Näst sista låten är Komma Hem Igen, en vädjan att få en ny chans. Något man verkligen känner att man skulle vilja ge när man hör texten. Med Själen Svart Som Sot avslutar plattans ordinarie spår, och det är sannerligen en värdig avslutning. Vacker ton, och på nytt lite sorglig känsla kring en vilsen själs vandring på vägar som kanske inte alltid leder till det man skulle önska i livet.

Plattan klockar in på dryga 44 minuter, bonuslåten Lucifers Hus inkluderad. För övrigt en finurlig låt om frestelserna i livet, uppmålad som en vandring i ett fiktivt hus i sällskap av Hin Håle själv. Jag kan på något sätt förstå att den ligger med som just bonus, för jag upplever låten som en lite udda fågel i jämförelse med de övriga åtta spåren. Det man lite nördigt kan drömma om, och som jag antydde ovan gällande Ingen Frågar Mig Något Mer, är att man i många av låtarna skulle ha kunnat ge ytterligare utrymme för Markus Karlsson att briljera och dra ut på sina ljuvliga gitarrslingor. Kanske att någon låt kunnat få bli snudd på lite episkt lång… Även om det kanske inte är så vanligt när man pratar blues. Det känns alltså som att det finns mycket mer att plocka av och om inte annat hoppas och tror jag att Blå Skåpet, som redan nu är en riktig höjdare att se live på scen, kan släppa handbromsen, inövade arrangemang och ta tillfället att än mer ta ut svängarna och improvisera, ja ”leva ut” när man framträder. Och jag tycker bandet håller en mycket hög klass – både på platta och scen – och hoppas att de därför kan nå ut till en större publik; om inte annat nationellt. Det förtjänar de verkligen!

Jag ser i alla fall verkligen fram mot att få se killarna live och även mot kommande alster! Om du inte upptäckt detta gäng bluesrockande Alingsåsare ännu – GÖR DET!

Blå Skåpet – På De Mörkaste Vatten
Egenproducerad

1. Hon Slår Där Det Gör Ont
2. På De Mörkaste Vatten
3. Magra Kvinnor Sticks
4. Ingen Frågar Mig Något Mer
5. Jag Har Fått Nog
6. Motsats Blues
7. Komma Hem Igen
8. Med Själen Svart Som Sot
9. Lucifers Hus (bonusspår)

Betyg 8/10

Niklas Kindahl

The Tangent – A Spark In The Aether

0216tem_en_de.pdf
The Tangent – A Spark In The Aether

 Efter den senaste studioplattan med The Tangent, Le Sacre Du Travail, vilken jag för min del fann väldigt svårtillgänglig, experimentell och, ja rent märklig faktiskt, så kändes det oerhört roligt när jag släppte ner nya A Spark In The Aether, gruppens åttonde fullängdare i cd-spelaren. För den börjar verkligen, för att vara lite ordvitsig, som en spark, fast där bak. Titelspåret inleder anrättningen och det känns som en rätt lättsam historia, skulle nästan kunna passa på vilken hitlista som helst. Energi, fart och framför allt SPELGLÄDJE. Helt klart rätt start på plattan, för den symboliserar hela känslan man får. I mitt tycke, en stor kontrast till Le Sacre du Travail…!

Men innan själva recensionen, först lite om detta nya Tangentalster – ett projekt som Andy Tillison, Tangents keyboardist (huvudsakligen) och sångare – därtill obestridd ledare och frontman – säger sig ha haft planer på att göra ett bra tag. En platta tänkt som en uppföljare till debuten, fantastiska The Music That Died Alone, vilken släpptes 2003. Denna, Tangents debut, gjordes som en sorts symbol för den Progressiva genrens stilla insomnande i allmänhetens öron. En framtidsvision som tack och lov visat sig stämma mindre bra, då det snarare förefaller som att musiken är en musikart som tagit fart och både bryter mark och finner nya lyssnare. Skivan är inspelad på distans och alla musiker har haft fria händer att hantera sina delar på det sätt de själva funnit lämpligt, även om Andy givetvis haft idéer när han presenterat sina kompositioner. Andy påstår sig i princip inte ha ändrat någonting, utan är väldigt nöjd med slutresultatet. Tangent har än så länge aldrig givit ut två plattor i följd med samma musiker, den enda som varit med från start är Flower Kings, Karmakanic´s och Kaipas basist Jonas Reingold. På nya plattan återfinns, utöver Jonas och Andy själv, även unge Luke Machin på gitarr (frontar även egna bandet Maschine), välmeriterade Morgan Ågren på trummor, en man med ett fantastiskt CV som innehåller mängder av band och projekt genom åren. Där, om jag får tycka, spel med Frank Zappa givetvis sticker ut. Han är även en självklar del i Hans Lundins Kaipa. Slutligen förgyller Theo Travis ljudbilden på saxofon och flöjt.

Och så till själva musiken. Som är, precis som på The Music That Died Alone, oerhört varierad och spänner över väldigt många olika musikstilar. Rock, prog, jazz, funk… Och självklart, vi pratar ju prog, inte sällan alltihop under samma låt. Andy Tillison med sina keyboards är den som ger oss melodierna och det musikaliska arrangemanget bärs stadigt upp av bas- och trumspel i världsklass av nestorerna Jonas Reingold och Morgan Ågren. Lite Theo Travis på det och inte minst Luke Machins gitarrer, så blir anrättningen till en homogen och härlig mix av… allt!

Texterna är för det mesta berättande i sin utformning och kan vara i form av en en historisk beskrivning kring musikens utveckling, självklart kryddad med mycket ”namedropping” – som i Codpieces And Capes och Clearing The Attic. Eller så framför Andy rena reseskildringen, vilken tar oss kors och tvärs över USA med referenser till platser, händelser, tv-bilder, film, och kända personer. Allt detta under nästan 22 minuter långa The Celluloid Road. En sorts kärleksförklaring till Det Stora Landet I Väster enligt Andy själv. För mig är det emellanåt svårt att hänga med textmässigt, men de långa instrumentala partierna, där alla i bandet får möjlighet till individuell briljans är sannerligen mycket njutbara.

Emellan dessa båda spår ligger rent instrumentala Aftereugene där man går man ner rejält i tempo. Akustisk gitarr och flöjt inleder lågmält innan Travis ges fullt spelrum för ett improvisationsutbrott med sin saxofon. Vackert? Nja. Men lite coolt ändå! Han hittar tillbaka till låtens initiala harmoni till slut.

Näst sista spåret är en jazzig andra del av titelspåret där både Andy och Luke verkar vilja bli av med en hel del överskottsenergi. En riktigt härlig låt med mycket fart och återkommande tråd och refräng från inledningslåten. Finalen är en, vad jag skulle beskriva som typisk ”Andy Tillison”. Radioröster blandat med en berättande, självbiografisk text, bra fart och slutligen en härlig soloinsats av Luke som go´ slutpunkt.

Luke Machin, ja. En ung och strålande duktig gitarrist. Han fyller skivan med mängder av varierat och påhittigt gitarrspel, sköna riff, läckra harmonier och kryddar givetvis med många briljanta solon under den musikaliska resa vi får vara med om på A Spark In The Aether. Luke var en ny bekantskap som jag hörde (och såg) första gången när han turnerade med Andy och Jonas på deras gemensamma miniturné med material från både Tangent och Karmakanic i maj 2014. Men om man nu skall ta sig friheten att spinna lite på tanken att se A Spark In The Aether som en uppföljare till The Music That Died Alone och jämföra, även om jag erkänner att det blir lite ”äpplen och päron”, så är det som det är, Roine Stolts gitarr på debutplattan… Ja, vad säger man? I alla fall i min värld; det finns bara en Roine…
Är det då något som man kan tycka är lite negativt? Mnja, det känns nästan förmätet, men ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att Andy Tillison är en bra sångare? Det låter verkligen ”Bättre Än Bra” emellanåt. Men, vad tusan! Det är ju det som är hans signum, det SKA låta lite sprucket och sönderrökt när Andy sjunger! Jag hade, som tidigare nämnts, förmånen att se dubbelarrangemanget med Tangent och Karmakanic vid två tillfällen våren 2014, både i Lidköping och i Kungsbacka. För övrigt en helt fantastisk upplevelse där även Lalle Larsson och Göran Edman bidrog stort till oförglömliga konsertkvällar. Men, där det var oerhört spännande för mig att få se och uppleva Andy Tillison live, som scenpersonlighet för första gången. En i sanning märklig och speciell man, men för mig en mycket positiv upplevelse inför mitt fortsatta lyssnande på Tangent och deras musik. För så lär det sannerligen bli, Tangent är och förblir en stor favorit på den allt annat än insomnade och döda Progscenen!

The Tangent – A Spark In The Aether
InsideOut Music

1. A Spark In The Aether
2. Codpieces And Capes
3. Clearing The Attic
4. Aftereugene
5. The Celluloid Road
6. A Spark In The Aether (Part 2)
7. San Fransisco Radio Edit

www.thetangent.org

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

 

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot – Please Come Home

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot är namnet på ett nytt, efterlängtat projekt signerat John Mitchell, känd från grupper som Arena, It Bites, Kino och Frost*. Något han planerat och längtat efter att få göra länge, men först nu fått en möjlighet till, då It Bites nästa album blivit försenat. Här har han fått/givit sig själv fria händer att skapa, spela och producera allt själv. Full kontroll, vilket han själv ärligt vill säga är ”Det roligaste han någonsin gjort i en studio”. Känslan är, säger han, lite som när Kino-albumet ”Picture” blev till – ingen visste vad man kunde förvänta sig.

Please Come Home är 11 spår och 58 minuter långt och lite av ett konceptalbum där Mitchell sköter de flesta instrumentala och vokala bitarna på egen hand. Till sin hjälp har han emellertid bjudit in ett knippe för mig mer eller mindre välkända gäster, såsom Craig Blundell – trummor, Steve Hogarth – piano & sång på två spår, Kim Seviour – sång på ”Oubilette”, Heather Finlay – sång tillsammans med Mitchell på bl a fina balladen ”Why Do We Stay?”, Peter Cox – sång på ”The Boy In The Radio”, Nik Kershaw – för honom typiskt gitarrsolo på ”Human Being”, Nick Beggs – bas och så givetvis gamle vapendragaren från i stort sett alla andra projekt, Jem Godfrey på två spår, bl a titelspåret ”Lonley Robot”.

Skivan lär beskriva hur en kombination av personer från gamla högteknologiska kulturer, såsom Maya- eller Egyptisk forntid, förflyttats till vår tid, och därutöver en nutida reflektion över hur vi lever våra instängda, inrutade liv på ett sätt som mycket väl kan liknas vid att vara – en Ensam Robot. För att få detta att hänga ihop har Mitchell tagit den kända rösten av skådespelarenLee Ingleby till sin hjälp.

Men över till plattan!

En ödesmättad, lite sökande ton i cyberspace ökar tills…

…de första anslagen på klaviaturen förkunnar; ”Nu kör vi!” ”Please Come Home” med Lonley Robot har tagit sin början. Jag ler omedelbart igenkännande; att John Mitchell är kreatör till kompositionerna är ställt utom allt tvivel. Soundet är blott alltför typiskt – i positiv bemärkelse! Keyboards skapar tät ljudmatta kryddad med enkla, men genialiska pianoslingor, sannolikt signerade Steve Hogarth, vilket ger låtarna liv och harmoni. Vidare lyfter anrättningen med John Michells typiska röst i sången, vilken ljuder lika ljuvligt skrovlig som vanligt, dvs som om han varit ute på en bättre whiskyprovning kvällen innan. Lika bra som alltid!

Det här tycker jag är en jämn, och lättlyssnad platta. Proggig utan att vara det på det rent instrumentala planet. Låtarna hänger fint ihop och är riktigt starka jämnt över även om jag kanske inte kan tycka att de egentligen är vare sig nyskapande eller unika.

Det är alltså, precis som man kan förvänta sig när herrn varit i farten, ett härligt knippe låtar som skapar inre välmående och där många av refrängerna fastnar lätt och behändigt. Lugna partier som tidigare nämnda ”Why Do We Stay?” varvas med partier med rejält tryck, som redan i andra låten ”God vs Man”. Här finns även andra rockigare partier och det svänger bra i varierade ”Are We Copies?” för att inte tala om självbetitlade spåret ”Lonley Robot” med Johns magiska gitarr som clou.

Plattan känns alltså gedigen, men jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag inte tycker att den når de höjder som nåtts tidigare i konstellationer som Frost* (fantastiska Milliontown), Kino och It Bites. Låtmässigt kan jag sakna den där riktiga fullträffen som t ex ”This Is England” från just It Bites platta The Tall Ships.

Låtsnickrandet avslöjar bitvis att Mitchell får allt svårare att utveckla sitt sätt att komponera, då jag tycker mig höra stora likheter med annat han skrivit, inte minst från It Bites senaste (sista?) platta Map Of The Past.

Det positiva intrycket består dock efter ett kolossalt antal genomlyssningar. En riktigt trevlig platta och det som verkligen får mig att smälta, och som på egen hand höjer betyget, är John Mitchells gitarrspel. Fantastiskt! Kan ju inte låta bli att som exempel nämna hans prestationer på första plattan med Arena han var med på, The Visitor och formidabla ”The Hanging Tree”

Men, åter till Lonley Robot; När man kommer på sig själv att gå och nynna ”Please come home Lonley Robot, your heart is beautiful…” för sig själv på väg till bussen i riktigt arla gryning, ja då får man erkänna:

Han har lyckats – igen!

Lonley Robot – Please Come Home
InsideOut Music

1. Airlock
2. God Vs. Man
3. The Boy In The Radio
4. Why Do We Stay?
5. Lonely Robot
6. A Godless Sea
7. Oubliette
8. Construct/Obstruct
9. Are We Copies?
10. Humans Being
11. The Red Balloon

www.facebook.com/johnchristianmitchell

 

Betyg: 7/10

Niklas Kindahl

 

 

Lonely Robot – Please come home
InsideOut Music

Ett av de tunga namnen inom dagens progrock har slagit till igen! John Mitchell – låtskrivare, sångare, multi-instrumentalist och producent med bakgrund i band som It Bites, Frost*, Kino, Arena och The Urbane – har släppt ett nytt konceptalbum med ett mycket spännande tema av närmast Science Fiction-karaktär.

Det bygger (så som jag tolkar det från det sparsamma bakgrundsmaterialet och låt-texterna) på funderingar om människan verkligen har utvecklats helt själv här på jorden eller om det möjligen finns ett utomjordiskt inflytande.  Detta inflytande kanske kan kallas Gud eller snarare ”The Architects” vilket är något som återkommer här och där i texterna (exempelvis i det utmärkta spåret ”God vs Man”). John förklarar att temat för plattan kommer från en undran över varför vissa gamla civilisationer (t ex Maya-indianerna, Egyptiska och Kinesiska kulturer) uppenbarligen använde sig av en teknologi som var så avancerad att det verkar som om människor från nutiden hade funnits närvarande. Eller ännu mer spännande – att människor från andra utomjordiska världar hade blivit transplanterade till jorden på något sätt. Lyssna exempelvis på radioreportern på slutet av låten ”God vs Man” som rapporterar om denna apokalyptiska händelse på ett sätt som om det vore något som hände i dag.

Men vad kommer då beteckningen ”Lonely Robot” ifrån? Inte helt klart från texterna men John säger ändå att det är en sorts beskrivning av hur han ser på dagens mänskliga beteende. Det är inte direkt så att han tycker människor beter sig som robotar men ändå lever så många människor ett rätt så inrutat och ”färdigprogrammerat” liv (min tolkning) att de inte vet hur de skall komma ur det. Min egen djärva gissning är att John kopplar ihop detta med tanken att vi kanske härstammar från dessa utomjordingar som en gång i tiden ”planterades” här med ett färdig-programmerat mål. Alltså – hela jorden är då egentligen befolkat mer eller mindre av dessa robotar. Varför skulle de vara ensamma då? Ännu en spekulation från min sida är att de ju så att säga har tappat kontakten med sitt ursprung eller där de egentligen kommer ifrån och att de i den meningen kan känna sig ensamma. Egentligen är ju jorden bara en ”pale blue dot” (beteckningen används flitigt i texterna), d v s egentligen något väldigt långt från deras egentliga hem. Detta tema kan vi finna bland annat i låtarna ”Why do we stay?” och ”Are we copies?” men det kanske illustreras allra bäst av den suveräna 8 minuter långa titellåten ”Lonely Robot” (bäst på hela plattan!). Följande textrader antyder att dessa robotar är saknade och egentligen inte hör hemma på jorden: ”Please come home, Lonely Robot, your heart is beautiful, programmed to receive, we miss you now, Lonely Robot”.

Karaktären av att vara närmast en sorts Science Fiction film understryks också av de spännande inslagen av reciterade texter i flera låtar. Dessa utförs av den välkände engelske skådespelaren Lee Ingleby som bland annat spelade den härlige busskonduktören på den trippel-däckade bussen i Harry Potter-filmen ”Fången från Azkaban”. Synd bara att det ibland är så svårt att höra vad det är han säger.

John Mitchell spelar de flesta instrumenten på plattan med bara några undantag vilket är imponerande i sig. Dessutom sjunger han med en mycket fin röst – kanske allra bäst i den fina ”God vs Man”. Craig Blundell spelar trummor och ger de flesta låtarna ett mycket distinkt och drivet tempo utan några överdrivna krusiduller. Vi noterar att Marillion-sångaren Steve Hogarth medverkar, förvisso bara med lite bakgrundssång men framförallt som pianist (!). Heather Findley (Mostly Autumn) och Peter Cox (Go West) sjunger på ett par av låtarna och bland övriga bidrag finns bland annat Nik Kershaw och Nick Beggs.

Favoritlåtarna har jag redan nämnt men jag vill återigen nämna titellåten som jag tycker är en mäktig låt med tre olika faser – en inledande lite lättsamt poppig del med en fin refräng, en andra mycket lugnare del med svävande ljudlandskap och recitationer samt en tredje härligt tung del med skrikande gitarrer och närmast maskinljud.

En fascinerande platta som bara har växt hela tiden under lyssnandet. Ett extra plus ger jag för de intressanta texterna. Kanske ligger verket inte mitt i prog-fåran men det är ändå så pass bra att det inte får missas.

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

Adventure – Caught In The Web

Adventure - Caught In The Web
Adventure – Caught In The Web

Efter första genomlyssningen av nya plattan från Adventure – utan förutfattade meningar, så kommer tanken osökt; Här har man försökt göra en platta med stor vikt vid att få det att låta retro, som om musiken inte vore släppt i maj 2014 utan snarare i början på eller i mitten av 1970-talet. Och i så fall har man verkligen lyckats!

Ta en stor portion Jethro Tull och Uriah Heep, lägg till lite av tidig Styx och krydda sedan anrättningen med lite Camel och Kansas så får man en bild av hur Adventure låter. Retroljudet får mig faktiskt att tänka på Bo Hanssons instrumentala alster från samma tid.

Plattan är gruppens tredje och kommer efter ett fem år långt uppehåll sedan Beacon Of Light 2009. Och även om det inte är någon tvekan om att man behållit samma grundkoncept och sound (lite nya medlemmar i sättningen sedan senast, kvar är Terje Flessen på gitarr, Odd Roar Bakken på keyboards och Kristian Resell på trummor) så tycker jag bandet som helhet har utvecklats en hel del. Med Caught In The Web upplever jag att man försökt sig på lite av en konceptplatta, där låtarna berättar om olika sätt att leva i vår moderna värld. Hur vi förhåller oss till all ny teknik, slit-och-släng-mentalitet och hur vi på ett mycket tydligt sätt kommer allt längre ifrån varandra trots att vi i cybervärlden på något sätt umgås mycket mer än någonsin förr. Något som är sorgligt i sig, och plattan präglas också av en lätt melankolisk känsla varför plattans titel känns mycket välfunnen.

Skivan inleds efter introspåret All Aboard med Fast Train, första riktiga spåret på plattan. När Lars Hyldmo faller in med en flöjt så snarlik Ian Andersons att det nästan är löjligt, så känner man Jethro Tulls ande sväva över arrangemanget. Detta återkommer f ö sedan på flera andra låtar och funkar utmärkt tycker jag. Roar Nygård sjunger på ett sätt som får mig att tänka på James Young i Styx. En bra start på skivan förvisso, där betydligt lugnare Solitude följer, i mitt tycke en av de bästa låtarna på skivan.

Låtarna är välkomponerade och varierade plattan igenom. Texterna handlar ofta om ensamma män och det liv de lever. Att kompositionerna är varierade är givetvis en styrka som gör att den håller mitt intresse uppe rakt igenom. Musiken som framförs är mestadels lågmäld och jag personligen tycker den är behaglig att lyssna på helt enkelt. Men…

…det håller ändå inte inte riktigt ihop. Man får liksom inte riktigt ihop komponenterna fullt ut. Det blir inte musikakiskt tight. Retro sound, glatt amatörmässigt 70-tal. Vilket i och för sig absolut kan vara helt rätt – om det nu är det som är meningen.

Det som i mina öron bär upp musiken när den framförs är en melodisk ljudmatta i stort och Odd-Roar Bakkens keyboards i synnerhet. Han håller, med härligt varierade harmonier hög klass rakt igenom. Bär plattan under många av de njutbara instrumentala partier plattan har och som jag tror är det som i mina öron gör den så åtkomlig och, faktiskt, stundtals njutbar.

Terje Flessen måste jag dock säga att jag upplever som väldigt ojämn i sin roll som sologitarrist. Han blandar partier där han verkligen får ihop det fullt av harmoni och känsla, med partier där det känns som om han försöker spela lite över sin förmåga. Där han bygger solon på improvisation och där intentionen säkert varit nog så god, men tonerna bråkar och gör lite som de vill. Det blir både stokastiskt, utan sammanhang och harmoni. Och då försvinner dessvärre känslan. Han träffar inte alltid tonerna rätt och det hela tenderar därför att bli en smula halvfalskt, och hänger bitvis inte ihop med kompet i övrigt.

Kristian Risells trumspel är en annan del i musiken som inte riktigt håller fullt ut. Ingen riktig ”motor” i musiken (något man lyckades mycket mer med på tidigare plattan Beacon Of Light). Trumkompet ligger ibland någon liten halvtakt fel och bidrar till den allmänna spretigheten i musiken, att det inte blir tight. På Watching The Glow till exempel, en låt med mycket Uriah Heepkänsla, blir Kristian Resells trumspelet inte riktigt Lee Kerslake om man säger. Över lag är trummandet mer takthållning à la dansband än rock.

Ellen Catherine Hopen Furunes röst är en annan del i helheten som inte riktigt håller hela vägen – även om hennes röst ger låtarna ytterligare dimension. I vackra och lite sävliga Simple Man står hon för den ledande sången och hennes späda röst ligger hela tiden på gränsen. Speciellt när hon mot slutet skall försöka sig på vokalt höga toner à la Clare Torry från Pink Floyds magnifika The Great Gig In The Sky från episka Dark Side Of The Moon så håller det inte riktigt. (Jodå, jag inser att jämförelsen är orättvis!) Här lyckas i alla fall Terje Flessen riktigt bra med sina gitarrslingor! Bortsett från försöken till höga vokala toner en av skivans bättre låtar.

Avslutningsvis rundar man av skivan med först ett tudelat progressivt titelspår och därefter ingjuter man lite hopp om positiv förändring med vackra instrumentala Hope och slutspåret Into The Dream. Paradoxalt nog alltså; jag gillar tonläget och helheten. Jag tycker, som jag skrev tidigare, att det här är en mycket behaglig skiva att lyssna på, och OM detta varit en platta som gjorts i början av 70-talet, så hade jag sagt: ”Det här håller faktiskt fortfarande!” Men nu är det helt nyproducerat och har man sökt retroformatet, ja då har man lyckats, men om man försökt ta retroljudet till en ny nivå tycker jag inte de når så långt. Den här gången. Men som sagt, plattans låtmaterial är bra rakt igenom och jag tycker att trots vissa brister så får de ihop det helt OK, så betyget blir ändå en stark 6:a.

Adventure – Caught In The Web
Progress Records

1 All aboard
2 Fast train
3 Solitude
4 Empty minds
5 Simple man
6 For Elise
7 Test of time
8 Watching the glow
9 The Virus
10 Caught in the web Part 1
11 Caught in the web Part 2
12 Hope
13 Into the Dream

http://adventureprog.wordpress.com

Betyg 6/10

Niklas Kindahl

Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl