Steven Wilson offentliggör omslag samt låttitlar.

I mars släpper Steven Wilson sin soloplatta ”Hand. Cannot. Erase.” via Kscope. Nu offentliggörs låttitlar och omslag.

steven wilson solo

1. First Regret (2.01)
2. 3 Years Older (10.18)
3. Hand Cannot Erase (4.13)
4. Perfect Life (4.43)
5. Routine (8.58)
6. Home Invasion (6.24)
7. Regret #9 (5.00)
8. Transience (2.43)
9. Ancestral (13.30)
10. Happy Returns (6.00)
11. Ascendant Here On…(1.54)

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

Detta band kommer från Nederländerna och har på sistone synts och hörts i konsertturnéer med bl a Anathema och Riverside. Nu släpps deras andra fullängdare efter debutplattan ”Nightingale Express” från 2012.

Plattan innehåller åtta tämligen korta låtar (nåja, samtliga är på runt 5 minuter) i en stil som har drag av prog men också av lite mer populär rock och pop. Det förklarar varför man använder termen ”Crossover Prog” för att beskriva deras musik. Soundet är mycket gitarrdominerat vilket också stämmer väl med sättningen. Vi har bröderna Niels och Robert van Dam på bas och gitarr, Fons Herder på sång och gitarr samt Coen Speelman på trummor.

Den här plattan får mig att reflektera lite över vad sena 70-talets och 80-talets punkvåg egentligen lämnat efter sig (!) och hur den har influerat inte minst senare tids progressiva rock. Det jag mest tänker på är ett speciellt kännetecken – det frenetiska hamrandet på gitarr! Just då imponerade det inte alls på mig. Men jag inser att det faktiskt tagits upp i en måhända lite mer lättsam form av modernare progband (t ex Porcupine Tree men kanske speciellt Pineapple Thief) och då kunnat användas i ett för mig betydligt mer njutbart sammanhang. Mer tydligt fördes det också vidare till många band med lite större publik (t ex Radiohead och Muse). I vilket fall, på den här plattan hör man mycket av detta ”gitarr-hamrande”. Det handlar inte om så mycket fräna och distade gitarrer utan om rätt så nedtonade och välljudande gitarrljud. Ett undantag är kanske låten ”Hurled into the sun” som bitvis har ett mer ovårdat sound som ligger närmare ursprunglig punk.

Skall jag plocka ut några favoriter så är en av dem (kanske lite oväntat) just den sistnämnda ”Hurled into the sun” som har ett spännande arrangemang, framförallt på mittenpartiet där vi får höra tongångar som mer påminner om Porcupine Tree och Opeth. Till och med lite mellotron-körer används riktigt effektfullt! På slutet sen kommer några riktigt, riktigt snygga akustiska gitarr-ackord som nästan ger en lite rysningar. Jag gillar också inledningslåten ”A brief moment of future” som har ett mycket snyggt gitarrsound och som svänger riktigt bra. Slutlåten ”Paige” är också en väldigt skön lugn låt med fina gitarrharmonier. Här måste också framhållas att bandet har en riktigt bra sångare i Fons Herder som sjunger med en ljus och mycket njutbar röst.

På det hela taget en klart godkänd insats men det krävs lite mer för mig för att lyfta dem till de riktigt höga nivåerna. Som sagt, lite för mycket gitarrhamrande för min smak, tyvärr.

A Liquid Landscape – The largest fire known to man
Glassville Records

1. A Brief Moment Of Future (6:23)
2. Open Wounds (4:21)
3. Drifting Star (6:47)
4. Along the Lines (4:05)
5. The Largest Fire (5:41)
6. Hurled into the Sun (7:34)
7. Keystone (5:08)
8. Paige (6:09)

https://www.facebook.com/aliquidlandscape

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran karlsson

 

Eyesberg – Blue

Eyesberg - Blue

Eyesberg – Blue

 

På slutet av 70-talet fanns ett gäng tyska musiker som kallade sig Eyesberg och som spelade musik inspirerad av de stora inom den symfoniska rocken på
den tiden. Men någon egentlig karriär blev det aldrig och man kom aldrig till skott med något skivsläpp. Flera av dessa gick dock vidare i andra konstellationer som spelar än i dag (t ex Thomas Klarmann i Argos och Superdrama). Men nu 30 år senare så har tre i det ursprungliga bandet (Georg Alfter på gitarr och bas, Norbert Podien på keyboards och Malcolm Shuttleworth på sång) på nytt tagit upp de gamla trådarna och satt ihop en
platta med 12 låtar. Som extra förstärkning använder man också Ulf Jacobs på trummor. Låtarna sägs vara baserade på det gamla materialet men omstöpta i mera modern form. Resultaten beskrivs som retro-prog eller neo-prog. Inspirationsmässigt tänker jag på band som Genesis, Grobschnitt, Camel och kanske tidiga Marillion.

OK, hur har då dessa gamla kompositioner klarat omstöpningen? Ja, jag får väl säga att vad som presenteras är ett rätt hyfsat hantverk men ändå känns
många av låtarna som lite väl mycket retro och, tyvärr, lite småtråkiga. Inga nya djärva grepp utan upprepningar av sådant vi hört förut och utan att
utveckla det så mycket vidare. Sen kan jag inte låta bli att tyvärr känna mig lite störd av alla möjligheter som ny teknik ger. Till exempel att på moderna keyboards lägga in ljud som efterliknar de för de symfoniska rockgrupperna så viktiga mellotron-ljuden. Jag får intrycket att resultaten varierar väldigt mycket beroende vilken utrustning (och programvara) man skaffar. I vilket fall så är jag inte riktigt nöjd med hur man hanterar detta på denna platta. Exempelvis används mellotron-flöjten flitigt men på ett sätt som inte alltid låter bra. Jag menar, att spela snabba melodisekvenser med mellotronflöjt fungerar inte (typexempel låten ”4-2-F”). Och det var något som man inte gjorde heller ”på den gamla goda tiden” eftersom mellotronen faktiskt inte tillät detta. Fast jag får medge att situationen är mycket bättre vad gäller stråkarna och körerna, här låter det som vi är vana att höra det.

Mitt favoritspår på plattan är helt klart låten ”Epitaph”. Här tror jag kanske (?) att man till del använder riktig flöjt i början eftersom det låter riktigt bra här. Stämningarna i denna låt är mycket fina och Genesis-vibbarna är många på ett positivt sätt. Mycket fina mellotron-stråkar och körer. Här har man förvaltat arvet från 70-talet på ett mycket fint sätt. Låten ”Inquisitive” är också fin med sina Camel-vibbar. Jag gillar dessutom flera av de instrumentala partierna i låten ”If I told you the truth” men sången är väl lite sisådär. Slutlåten ”Detachment and replacement” har på samma sätt återigen väldigt fina instrumental passager, även i kompet till refrängen.

Som sagt, ett hyfsat hantverk med ett och annat riktigt lyckat spår. Men mycket på skivan känns (om jag vågar säga det) lite omodernt och passé. Sen har jag lite svårt för sångaren som inte övertygar på något sätt. Lite slarv instrumentalt kan jag också notera då exempelvis partierna med (tror jag) 12-strängad gitarr känns bra ostämda – till exempel i låten ”Faces on my wall”. Men klaviaturerna låter i allmänhet bra, dock med de invändningar som jag redan nämnt.

Eyesberg – Blue
Progressive Promotion Records

01: Child’s Play
02: Epitath
03: Closed until resurrection
04: Winter gone
05: Inqusitive
06: Feed yourself
07: 4-2-F
08: Faces on my wall
09: Porcelain
10: If I told you the truth
11: SII
12: Detachment and replacement

https://www.facebook.com/EYESBERG.PROG

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower

Brant Bjork And The Low Desert Punk Band - Black Power Flower - 2014

Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower

Det finns ökenrävar och så finns det Brant Bjork. Ökenrävarnas ökenräv. Ända sedan bildandet av stonerrockpionjärerna Kyuss så har den gode Brant fortsatt att leverera högklassig ökenrock oavsett vilken konstellation han än har ingått i. Denna gång har han slagit ihop sina sandsäckar med trion Low Desert Punk Band och resultatet är ännu ett ökenrockalbum av högsta rang. Tunga släpande riff med gott om dist, gungande basmelodier, medryckande refränger och ett småpsykedeliskt skimmer över alltihopa. Kort och gott ökenrock så som vi har vant oss att Brant Bjork levererar den. Framförallt har han ett omisskännligt gungande groove i det mesta han spelar in och det är det som gör nya albumet Black Power Flower så njutbart. Det spelar ingen roll om det är Black Sabbath-tyngd som i inledande Controllers Destroyed, mörker som i Boogie Woogie On Your Brain eller lite sluggande gitarrer som i That’s a Fact, Jack så får han det alltid att gunga skönt. Herr Bjork har även lyckats få till en lagom variation på låtarna och Low Desert Punk Band skänker en uppfriskande energi till musiken. Det gör att jag mer än gärna återvänder till skivan om och om igen. Jag har aldrig varit i Nevadaöknen men den varma och lite torra ljudbilden som de har rattat in på detta album tar tillsammans med musiken med mig på en resa rakt ut i det karga landskapet. Där ute så gungar jag sakta fram i takt till musiken och inser att detta inte är det bästa jag har hört inom den fuzziga ökenrocken men det är inte långt ifrån.

Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower
Napalm Records/Border Music

1. Controllers Destroyed
2. We Don’t Serve Their Kind
3. Stokely Up Now
4. Buddha Time (Everything Fine)
5. Soldier of Love
6. Boogie Woogie On Your Brain
7. Ain’t No Runnin’
8. That’s a Fact, Jack
9. Hustler’s Blues
10. Where You From, Man

www.brantbjork.com

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Kansas har lagt ut en aptitretare inför kommande dokumentär.

Trailer från kommande dokumentären Miracles Out Of Nowhere med Kansas ligger uppe, dvd-filmen handlar om bandets originalmedlemmar och deras resa till berömmelse. Släpp våren 2015.

 Phil Ehart, Dave Hope, Kerry Livgren, Robby Steinhard, Steve Walsh och Richard Williams.

www.miraclesoutofnowhere.com