House of Lords – Precious Metal

House of Lords – Precious Metal
House of Lords – Precious Metal

Oj, nu jäklar! James Christian och hans grabbar i House of Lords vägrar att åldras och bara rammar studion i ren spelglädje. Detta speglas förstås på låtarna som låter yngre och vitalare än någonsin. Lägg till en riktigt snygg produktion och du håller i en liten pärla till skiva.

Ni kanske har sett första videon Battle där en kajalögd James Christian ser yngre ut än på länge och som han sjunger sen. Makalöst, säger jag. Låtarna är inga sketna karbonkopior heller. Här satsar man på utveckling och ös. Förutom den fantastiska balladen och titellåten Precious metal. Just när man trodde att man hört ballad-refränger till leda så kommer denna och fräschar upp tillvaron. Najs!

James sneglar även lite på 80-tals Def Leppard när det gäller stämkörer och arrangemang i ett par låtar och det låter fantastiskt. Ingen skugga på Joe Elliot men James pipa är lite starkare så att säga.

Ja, som ni hör tänker inte jag sitta och trasha ner denna skiva på något sätt. Jag har fem urstarka favoritlåtar och det betyder inte att de andra är dåliga eller tråkiga men dessa råkade falla mig mest i smaken. Battle, Epic, Precious metal, Raw och You might just save my life. Kanhända att några låtar byts ut eller till och med läggs till under året, för denna skiva kommer att hålla ett bra tag framöver. Är jag rammad? Ja, jag är rammad som fan!

House of Lords – Precious Metal

Frontiers Records

  1. Battle
  2. I’m Breakin Free
  3. Epic
  4. Live Every Day (Like It’s The Last)
  5. Permission To Die
  6. Precious Metal
  7. Swimmin With Sharks
  8. Raw
  9. Enemy Mine
  10. Action
  11. Turn Back The Tide
  12. You Might Just Save My Life

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Don Airey – Keyed Up

Don Airey - Keyed Up
Don Airey – Keyed Up

Don Airey radar för tredje gången upp tangenterna för ett soloalbum parallellt med huvudsysslan som Deep Purples keyboardist. Och för tredje gången är det ett album som inte bara bevisar att han speltekniskt är rätt man för jobbet som Jon Lords efterträdare, han är även en skicklig låtskrivare. Stilmässigt är Keyed Up ett hopplock av olika grenar från Deep Purples familjeträd, Uriah Heep, klassisk musik och lätt jazziga improvisationer. 3 in the morning är en rökare med en intensitet och livekänsla i stil med vad gruppen Gillan gjorde i början av 80-talet. Öppningslåtens livliga stämning sprider sig som ett gnistregn genom hela albumet som i princip är en liveinspelning i studio. Beat the retreat, med sång av Graham Bonnet, är en annan pigg rocklåt som växlar mellan lugnare verser och intensiva refränger innan den kröns av ett snyggt fusionparti. Claire D´Loon för tankarna till Deep Purples genretrotsande och spännande fjolårsalbum Now What?! medan Flight of inspiration och höjdarspåret Solomons song, vilken Airey kryddar med ett solo i Ritchie Blackmores anda, tangerar dagens Uriah Heep.

Med undantag för Dave Brubecks jazzstandard Blue Rondo a la Turk är albumets första halva kanon, men Airey borde ha gett Keyed Up mer tid och tänkt enligt kill your darlings-principen. De klassiska influenserna är okej men jag har hört dem förut och då betydligt elegantare framförda. Difficult to cure 2013, som tack vare kör- och orkesterinslag ligger närmare Finyl Vinyl-versionen än Rainbows första bearbetning (albumet Difficult to Cure, 1981) av Beethovens nia och Albinonis ”Adagio” (med gitarrspår lagda av den framlidne Gary Moore) känns som nödlösningar. Detta gäller även Brubecktolkningen i vilken Airey närapå fyllekör med melodislingor från Mozart och Bach. Mini suite, ett potpurri tillägnat Gary Moores minne, hör tyvärr också till de svagare spåren och bildar tillsammans med ovan nämnda klassiker ett kluster av utfyllnad.

Airey har ett härligt svängande band som i de frejdiga fem, sex första låtarna underhåller på hög nivå. Men mina anmärkningar betyder att jag inte kan rekommendera skivan utan förbehåll.

Don Airey – Keyed Up

Mascot Label Group

www.donairey.com

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Francis Dunnery - Frankenstein monster
Francis Dunnery – Frankenstein monster

Francis Dunnery har förutom en bakgrund som sångare och gitarrist i Brittiska progbandet It Bites, även en karriär som soloartist. Han valde efter att It Bites splittrats att helt lämna den progressiva musikscenen och han släppte under framför allt 90-talet ett antal mycket bra, men inte speciellt progressiva plattor. Nya plattan Frankenstein monster släpptes faktiskt redan förra året, och har sin grund i ett löfte som Dunnery gav till sin mor på hennes dödsbädd. Inte långt innan moderns död hade Francis äldre bror Barry ”Baz” Dunnery gått bort i cancer och löftet som han gav henne var att spela in låtar som Baz hade skrivit och spelat in med sitt band Necromandus på 70-talet.

Necromandus bildades 1970 och upptäcktes två år senare av ingen mindre än Tony Iommi från Black Sabbath, som under en tid kom att bli bandets manager. Bandet agerade dessutom support till Black Sabbath då de 1972 turnerade för sin nya platta Vol 4. Necromandus hade ett mycket tidstypiskt 70-talssound och kallades i vissa medier för: ”Ett andra Black Sabbath men med progressiva anslag”, eller ”Ett Black Sabbath korsat med progbandet Yes”. Detta är dock uttalanden som man får ta med en stor nypa salt då Necromandus inte på långa vägar var lika tunga som Sabbath. De var inte heller symfoniska som Yes, så den jämförelsen förstår jag inte alls. Oavsett vilket hade bandet ett ganska tungt, svängigt och skönt 70-talssound som borde ha gjort bandet stora på sin tid. Bandets första och enda studioplatta Orexis of death spelades in 1972 men på grund av bland annat strul med skivbolaget släpptes den aldrig vid denna tidpunkt. Bandet återgick till att lira covers på de lokala pubarna i West Cumbria, och gick så småningom i graven.

Francis Dunnery har genom nya plattan Frankenstein monster tagit ett riktigt stort kliv tillbaka mot sin progressiva bakgrund. Materialet är både några helt nyskrivna Dunnery-låtar, en cover på Warm Dusts Blood of my fathers och framförallt låtar från tidigare nämnda Necromandus-platta. Visst märks det tydligt vad som är nyskrivet och vad som är gammalt material, men detta faktum blir aldrig störande eller gör att albumet känns för spretigt. Kombinationen av det äldre 70-talsdoftande låtmaterialet och det nyskrivna skulle kunna kännas för splittrat, men Dunnery har mycket varsamt ”hottat” upp det äldre låtarna och gett dom en lite modernare touch. Låttitlarna på de gamla Necromandus-låtarna skiljer sig på Frankenstein monster från vad de kallades för på Orexis of death, men det är ursprungstitlarna som här används. Tydligen hade Mr. Iommi synpunkter på låtarnas namn då ursprungsplattan skulle ges ut, och fick då bandet att ändra titlarna så att de bättre skulle passa in i en setlista.

En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks.

Dunnery var under sin tid i It Bites en mycket skicklig sångare och gitarrist, som hade ett stort inflytande på bandets låtar och sound. En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks. Här finns en jazzig lekfullhet och improvisationsanda, som blandat med tyngd och bluesighet ger de äldre låtarna ett stort lyft jämfört mot originalen. Broder ”Baz” borde, om han fortfarande hade varit i livet kunnat känna sig mäkta stolt över det sätt på vilket lillebrorsan har förvaltat hans musikaliska arv.

Den som i första hand hade förväntat sig en tillbakagång till It Bites-soundet kommer nog tyvärr att bli besviken, men det som Dunnery levererar håller mycket långt ändå, och bådar gott inför framtiden och kommande alster.

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Aquarian Nation

  1. Frankenstein monster
  2. Don´t look down frank
  3. Leaving the depot
  4. I´ve been evil
  5. Limpet man
  6. Marijuana make those eyes at me for
  7. Wum wop
  8. Big fine lad
  9. Yam
  10. Judy green rocket
  11. Christianity
  12. Blood of my fathers
  13. Ho ho your sandwiches
  14. Multi coloured judy green

www.francisdunnery.com

Betyg: 8 / 10

Staffan Vässmar

RPWL – Wanted

GAOM_022_Promo RZ.indd
RPWL – Wanted

En ny platta med tyska bandet RPWL känns alltid angelägen och brukar oftast väcka stor förväntan hos mig. Sedan bandet startade har en gedigen och regelbunden utgivning resulterat i studioalstren: God has failed (2000), Trying to kiss the sun (2002), Stock (2003), World through our eyes (2005) och The RPWL Experience (2008). Senaste utgåvan var den fantastiskt bra Beyond man and time (2012). Självklart är därför intresset för nya plattan stort när den ramlar ner i brevlådan, och man frågar sig om bandet ska lyckas komma upp i samma höga nivå som på föregångaren. Beyond man and time hade ett Nietzsche-baserat tema, medan RPWL här på nya Wanted utforskar ”själens ultimata frigörelse”. Tufft tema att ge sig i kast med kan tyckas men bandet gör som vanligt bra ifrån sig, och levererar textmässigt en tämligen intressant historia som matchar det musikaliska väl.

Redan i första spåret Revelation blir jag dock lite fundersam över vad RPWL har klämt ur sig. Det instrumentala inledningsspåret låter tungt, men väldigt elektroniskt. Visst är det bra med band som utvecklar sitt sound men här låter det inte mycket RPWL överhuvudtaget. Tack och lov är denna första känsla övergående, även om bandet har utvecklat / förändrat sitt sound och tonspråk en hel del sedan senast. Nästa spår Swords and guns låter mer likt det som bandet tidigare har levererat och har ett repetitivt och suggestivt tema som återkommer genom hela låten. Mot slutet av låten kommer ett långt Moog-solo levererat av Markus Jehle som hade fått självaste Manfred Mann att sträcka på sig av stolthet, om det hade kommit från hans magiska fingrar. En klar uppryckning alltså jämfört med första spår.

RPWL har på Wanted tagit sin musik till en ny nivå, med ett bitvis mer keyboarddominerat sound. Flertalet av låtarna innehåller mycket ljudeffekter och är ofta mer tekniska och innehar en betydligt större tyngd än tidigare, vilket för tankarna till band som Porcupine Tree. Tredje spåret A clear cut line är ytterligare ett instrumentalt spår med ett suggestivt ganska lugnt grundtema som för tankarna till Pink Floyd. Titellåten Wanted är betydligt ösigare och känns som en ganska klassisk RPWL-låt. Helt ok spår, men inte direkt lysande. Hide and seek och Disbelief ångar på i samma anda och det mesta känns trots allt ganska välbekant, även om soundet bitvis har uppgraderats.

Själv har jag alltid varit en stor fantast av Kalle Wallners sologitarrspel, men tyvärr känns dessa insatser ibland lite väl tillbakadragna och hamnar då alltför ofta lite i skymundan. Det största undantaget från detta är plattans absoluta höjdpunkt, den mästerliga Misguided thought som ligger väl i nivå med andra fantastiska RPWL-låtar som Hole in the sky, Beyond man and time med flera. Här bevisar RPWL verkligen varför man sedan nästan femton år har varit ett av de mest intressanta banden på den progressiva scenen. De följande spåren Perfect day och The attack låter som man kan förvänta sig från RPWL, med snyggt spel från samtliga inblandade musiker. Det vill säga bra med inte oumbärligt bra. Det ganska lugna sista spåret A new dawn känns som en naturlig avslutningslåt och knyter ihop den musikaliska säcken på ett bra sätt.

Var till en början ganska besviken på nya plattan Wanted, men den tar sig så småningom. Den behöver ett antal lyssningar för att sätta sig ordentligt, men får ändå godkänt till slut. Tyvärr känns inte låtmaterialet på Wanted tillräckligt intressant för att lyfta till några svindlande höjder, bortsett från tidigare nämnda låt: Misguided thought.  RPWL har dock visat att man har kunnat modernisera / förändra sitt sound utan att tappa sin identitet, men i mina öron går det inte riktigt hem. De lät faktiskt bättre förr!

RPWL – Wanted

Gentle Art of Music

  1. Revelation
  2. Swords and guns
  3. A clear cut line
  4. Wanted
  5. Hide and seek
  6. Disbelief
  7. Misguided thought
  8. Perfect day
  9. The attack
  10. A new dawn

www.rpwl.net

6,5 / 10

Staffan Vässmar

Paul Rodgers – The Royal Sessions

M_PaulRodgersTheRoyalSessions
Paul Rodgers – The Royal Sessions

Paul Rodgers är en hjälte sedan mina tonår då jag njöt och flöt med i Frees fridfulla, lite hippieaktiga tongångar. Det dröjde lite innan jag förstod hur viktiga även Paul Kossoff och Andy Fraser var för Frees sound. Tre gudabenådade talanger plus en bra trummis i samma band i en tid då drogerna flödade. Givetvis gick allt helt fel men musiken finns tack och lov kvar.Sedan har både Bad Company, The Firm, Queen och soloskivor passerat. Idag är Paul 64 år och nu tycker han tydligen att det är dags att rota lite i 60-talets soularkiv.

Paul Rodgers sjunger förstås klanderfritt som vanligt men har tappat lite ”edge” märker jag nu. Han gör det lite enkelt för sig och sjunger bara rakt upp och ner och hoppas att det ska räcka. Låtarna är väldigt snällt framförda och Van Morrisons ande svävar över hela skivan. Här kanske jag ska tillägga att Van Morrison inte har någon större plats i mitt liv. Typ ingen alls.

Därför kommer tyvärr denna skiva inte att spelas så mycket mer än vad jag redan gjort. Jag går tyvärr inte igång på detta men gillar du Van Morrison och filmen The Commitments tror jag du blir glatt överraskad.

Lyssna hellre på Cut loose från 1983. En fantastisk platta där Paul gör allt arbete själv.

Paul Rodgers – The Royal Sessions

Pie Records/UNI

  1. I Thank You 3:11
  2. Down Don’t Bother Me 2:17
  3. I Can’t Stand The Rain 4:05
  4. I’ve Been Loving You Too Long (To Stop Now) 5:36
  5. That’s How Strong My Love Is 3:15
  6. Walk On By 6:49
  7. Any Ole Way 2:39
  8. It’s Growing 3:05
  9. Born Under A Bad Sign 4:08
  10. I’ve Got Dreams To Remember 6:31
  11. Shake 3:30
  12. Walk In My Shadow 3:01

www.paulrodgers.com

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg

Transport League – A diezel Smelling Aftershock

Print
Transport League – A Diezel Smelling Aftershock

Ett par månader efter släppet av den fruktlöst svängiga Boogie from hell återkommer Göteborgsbandet Transport League med en EP kallad A diezel smelling aftershock. Plattan innehåller tre spår, och är liksom förstnämnda platta inspelade vid samma tillfälle i IF-studios med ljudekvilibristen Roberto Laghi bakom mixerbordet. Detta har alltså resulterat i ytterligare en ytterst välljudande och gruvligt svängig platta. Spåren på A diezel smelling aftershock kom alltså inte med på senaste alstret  men hade med råge funnit sin plats bland de övriga ”pärlorna”. Transport League har enligt min mening ett helt eget sound, där deras brutala men samtidigt otroligt svängiga deathboogie känns helt unik. Tony Jelencovic har en kraftfull och uttrycksfull pipa som levererar det vokala budskapet med stor känsla, inlevelse och makalös kraft. Tillsammans med de övriga musikerna i bandet levereras ett så brutalt sväng och ett så medryckande groove, att det enligt min mening gör bandet till ett av de absolut intressantaste banden på den Svenska metal-scenen idag.

Genom senaste alstret Boogie from hell återgick bandet mer till det sound som man hade i början av sin karriär, och som då toppades av den grymma plattan Super evil. Kvaltitetsmässigt är de nya låtarna ganska jämbördiga, även om de inledande King of doom och A pork named jack nog är de som har satt sig bäst. Låten Speedhead är en recyclad låt som gavs ut som singel för ett par år sedan, men som här har ”hottats” upp ytterligare. EP:n släpps som digital nedladdning, men även som en strikt limiterad cd-utgåva i trehundra handnumrerade / signade exemplar vilken självklart är ett måste för alla Transport League-fans.

Transport League – A Diezel Smelling Aftershock

Hoffa Communications

  1. King of doom
  2. A pork named jack
  3. Speedhead

www.facebook.com/transportleague

Betyg: 8 / 10

Staffan Vässmar

Synaesthesia – Synaesthesia

syn
Synaesthesia – Synaesthesia

Synaesthesia är ett nytt brittiskt band som beskriver sig själva som ett band som blandar traditionell prog med mer moderna syntbaserade tongångar. Drivande i bandet är 20-årige(!) multi-instrumentalisten Adam Warne som har sina främsta inspirationskällor i band som Frost, Porcupine Tree och Muse. Allting på plattan spelas faktiskt av Adam med undantag för gitarrpartierna som spelas av Nikolas Jon och Ollie Hannifan. Men inför kommande turnén har ytterligare musiker rekryteras.

Kortfattat kan man säga att plattan innehåller två långa typiska progkompositioner (Time, tension & intervention och Life’s what you make of it) och däremellan lite kortare stycken med mestadels mer gängse rockstuk. Helt klart gillade jag de två långa låtarna och framförallt den förstnämnda är bitvis mycket njutbar. Speciellt måste jag framhålla det avslutande partiet med ett sugande och helt oemotståndligt gitarrsolo med mycket fint klaviatur-komp. Riktigt vackert. Däremot är jag inte översvallande positiv till Adam som sångare och tycker faktiskt att det låter klart mycket bättre utan sång än med. Dessutom är texterna tämligen tramsiga och här och där tycker jag att de faktiskt inte alls passar in i musiken. Adams röst är väl OK men ändå inget som ger något extra plus. Faktum är att två av de instrumentala mellanlåtarna (Noumenon och Technology Killed The Kids) också är riktigt bra. Här blandar Adam på ett spännande sätt syntar med mer klassiska klaviaturer i arrangemang med mycket melodi och harmonier. Väldigt snyggt bitvis.

Överlag får jag säga att det här var en spännande debut. Särskilt med tanke på att en 20-åring är kapabel till allt detta. Bådar väldigt gott för framtiden.

Synaesthesia – Synaesthesia

Giant Electric Pea

  1. Time, Tension & Intervention
  2. Sacrifice
  3. Noumenon
  4. Epiphany
  5. Good Riddance
  6. Technology Killed The Kids
  7. Life’s What You Make Of It

synaesthesiamusic.com

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Transatlantic – Kaleidoscope

Trans
Transatlantic – Kaleidoscope

Mike Portnoy karaktäriserar i senaste numret av Classic Rock Transantlantic som ”proggens AC/DC” – man levererar vad som förväntas, och söker ständigt förfina sitt koncept så den senaste plattan är den bästa man gjort hittills. Med 10 inspelningsdagar och en kvartett bestående av högst upptagna virtuoser med världen som arbetsfält finns givetvis farhågor om att de här har slängt in lite överblivet gods och jammat runt det. Glöm det! Kaleidoscope är en påse full med örongodis för älskare av melodisk prog och bjuder generöst på en mix av snygga melodier, själfulla solopartier, mjuka smekningar och smattrande instrumentalpassager. Ljudet är varmt och fett samtidigt med en distinkt och klar mix. Klanger och stämningar som ett destillat av 70-talets främsta i genren.

Plattan är välfylld med 76 minuters musik fördelade på 5 spår varav två halvtimmesepos. Inget dödkött. Ingen utfyllnad. Inga utflippade ljudexperiment eller låtsasmusik för att få tiden att gå. Fokus, konsekvens och ärlighet istället. Jag tror att Morse, Stolt, Trewavas och Portnoy tycker det här är skitkul och spelar för att de älskar det.

Först ut är den långa Into the blue, en fem-delad minisymfoni, som värmer upp med lite atmosfäriska klanger och en vacker cellomelodi. Klassiskt Transatlantic-pomp tar vid och sedan är vi igång. Portnoy leker och lirar lite bakvänt och kontrarytmiskt för att piska upp stämningen. Hoppsan – så blir det lite tungt riffande och ett fett gitarrsolo värdigt Mountain eller Zeppelin. Nu är vi på resa med SS Transatlantic! De musikaliska pusselbitarna är på plats. Så tar variationerna på de presenterade temana plats. Grundmelodin är mycket Neil Morse, ni vet det Beatlesinspirerade melodiösa. Det tyngre riffet ger en bluesig fond att leka runt. Pete Trewavas har en knarrigt härlig bas som driver groovet och Portnoy växlar mellan att vara lekfullt lätt på händer och fötter och explodera när det behövs, vilket ger luft och sväng. Efter ett fint akustiskt parti knappt 20 minuter in i låten blir det givetvis lite pomp and circumstances med själfullt gitarrspel av Stolt och refrängen med fullt tryck så vi får en cigarettändarfinal. Som grädde på moset bidrar Daniel Gildenlöw med sången i låtens fjärde parti. Full pott.

Shine på sju och en halv minut startar med krispigt vacker akustisk gitarr och sitar. Det är en klassisk Neil Morse-ballad av god klass. Rak och okomplicerad men hjärtevärmande. Varm ljudbild, mycket akustiskt och avspänt spel. Mycket av Hey Jude och sent 60-tal. Och vilket gitarrsolo Roine levererar! Gåshudsvarning. Tack också grabbar för att ni inte fläskar på med syntmattor och bomber utan vilar i det nakna och rena.

Mer fart blir det i Black as the sky som är en ganska rak rökare med Stolt på leadsång. Snygg refräng och kraftfullt utan att låta påklistrat aggressivt. (Jag tror de här fyra killarna är ganska tillfreds och snälla.) Lite ”Musical Box”-vibbar och typiskt Genesis-mellanspel bjuds i mittpartiet innan det gungar loss igen. Men det blir aldrig metal trots att trycket är tungt och Portnoy en skinnplågare av rang. Skönt.

Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll.

Stillsam är bara förnamnet på nästa spår, den 4 minuter korta Behind the sun, med stråk av Soon av Yes. Stolts gitarr kvider känsligt bakom Morse’s sång och piano. Garnerat med cello av Chris Carmichael och pedal steel av Rich Mouser. Tråkigt? Tycker jag inte. Vackert däremot och en välbehövlig paus inför avslutande titelspåret Kaleidoscope. Här summeras ingredienserna för ett värdigt epos i 7 delar. En cathy sångmelodi och lite popfeeling gör oss glada och pigga. Är det inte lite pampig Focus 1972 som inspirerat Stolt här? Chimes, mellotron, glockenspiel – så sköna klanger. Nästa parti bär också tydligt Stolt’s signatur. Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll. På så vis känns inte jämförelsen med Beatles helt orimlig. Men vad sker nu? – här kommer ett parti som påminner om Us and them mixat med Afterglow och John Lennon på sång. Ett unikt parti som förmodligen har Trewavas som upphovsman. Kul. Vad ska de då hitta på för att inte upprepa sig så här inför plattans avslutning. Lite mer Focus, med cello, kanske? Varför inte. Men vi har 13 minuter kvar och ett akustiskt parti med lägereldskänsla går alltid hem. Det bäddar fint för finalen, särskilt då stämsången sitter som en smäck och vi kan gunga med i 6/8 takt. Därefter kan vi sätta på tryckkokaren och fläska på med allt vi har. Morse flyger över tangenterna. Stämningen byggs upp. Många små finesser ramas in av en stigande musikspiral som siktar uppåt. Och utgången är given – pampigt får vi refrängen och en instrumentell avrundning à la Suppers ready där jag bränner bägge tummarna med cigarettändaren igen. Klart slut.

Givetvis kan man sucka över att Transatlantic upprepar inte bara sig själva, utan allt annat gruppmedlemmarna gör på hemmaplan. Överraskningsmomenten år inte många och en hel del partier känns återvunna. Men just nu är jag fullt tillfreds med att ha marinerat öronen i en tidlös kapsel med genuin och kärleksfull musik, skapad och producerad utan smart sneglande på vad som är hip eller vad som ger kulturskribenter fuktiga läppar. Upplevelsen då jag första gången hörde Foxtrot eller Close to the edge kommer aldrig igen, men man kan ju vara glad ändå. Transatlantic är hängivna den melodiska proggen, de snygga låtarna och läckra arrangemangen. De försöker inte vara något annat. De bara är bäst på sin planhalva. Och de tackar jag dem för.

Transatlantic – Kaleidoscope

Inside Out Music

  1. INTO THE BLUE (25:13)

I. Overture (Instrumental)
II. The Dreamer And The Healer
III. A New Beginning
IV. Written In Your Heart
V. The Dreamer And The Healer (Reprise)

  1. SHINE (07:28)
  2. BLACK AS THE SKY (06:45)
  3. BEYOND THE SUN (04:31)
  4. KALEIDOSCOPE (31:53)

I. Overture (Instrumental)
II. Ride The Lightning
III. Black Gold
IV. Walking The Road
V. Desolation Days
VI. Lemon Looking Glass (Instrumental)
VII. Ride The Lightning (Reprise)

www.transatlanticweb.com

Betyg: 9,5 / 10

Hans-Åke Höber

Overland – Epic

overland-epic
Overland – Epic

Steve Overland har rösten i behåll och det finns alltid några låtar på varje album som motsvarar förväntningarna. I mitt fall är de som minner om de fantastiska två skivor FM släppte på 1980-talet som är min mall. Melodisk rock med bra refränger som inte känns överanvända. Här hittar jag tre låtar vilket får ses som godkänt. Resten går väl att lyssna på men inget man gärna återvänder till. De tre låtarna som sticker ut på denna skiva är Down comes the night, Radio radio och The end of the road. Dessa tre gör skivan köpvärd då de är riktigt bra låtar i gammal god stil!

Vidare kan man diskutera varför FM inte längre gör sådana låtar men det vill jag inte gå in i utan bara konstatera. Okej, någon enstaka låt får de väl till. Jag tackar ändå Steve att han inte glömt sina gamla fans helt och hållet.

Overland – Epic

Escape Music

  1. Radio Radio
  2. If Looks Could kill
  3. Stranded
  4. Rags To Riches
  5. Liberate My Heart
  6. Down Comes The Night
  7. If Your Heart’s Not In It
  8. Rock Me
  9. So This Is Love
  10. Wild
  11. The End Of The Road

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Ring Of Fire - Battle of Leningrad
Ring Of Fire – Battle of Leningrad

Neoklassisk progmetal är fanan som detta band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?

Det låter ganska bra kan jag meddela då. Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för Empire och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på alla möjliga håll och kanter.

Något jag kanske kan invända mig emot är den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet. Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Frontiers Records

  1. Mother Russia
  2. They’re Calling Your Name
  3. Empire
  4. Land Of Frozen Tears
  5. Firewind
  6. Where Angels Play
  7. Battle Of Leningrad
  8. No Way Out
  9. Our World
  10. Rain

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg