- Foto: © Conny Myrberg
- Intervju med Nad Sylvan
av Karl-Göran Karlsson
Bakgrund:
För några veckor sedan släpptes gitarristen Steve Hacketts dubbel-CD med titeln ”Genesis Revisited II”. Steve var själv en av de framträdande medlemmarna i Genesis-sättningen på 70-talet och detta alster är delvis en nostalgisk återblick på denna epok men även ett försök att göra om delar som Steve själv inte var riktigt nöjd med. På den nya skivan medverkar en stor del av de artister som idag är verksamma inom genren Artrock eller Progressive Rock. Bland dessa finns flera svenskar och här är sångaren Nad Sylvan från bandet Agents of Mercy kanske den mest framträdande. Han sjunger på hela tre spår på skivan.
Hur började ditt samarbete med Steve Hackett, d v s hur kom det sig att du fick möjligheten att medverka på skivan?
Ja, ibland kan jag undra själv hur det egentligen gick till. Men jag tror det hela började med att jag hade lärt känna Winfred Völklein som bland annat ligger bakom Night of the Prog-festivalen vid Loreley-klippan i S:t Goarshausen, Tyskland och som även är promotor för band som kanadensiska Musical Box (det kanske mest kända Genesis tribute-bandet). Han rekommenderade mig för Steve för att han kände till Unifaun-plattan (KG:s förtydligande: Den underbara skivan från 2008, skriven och producerad i Genesis-anda av Nad och kollegan Bonamici). Jag träffade Steve och Winfred Völklein för tre år sedan på Loreley-festivalen men det minns inte Steve säger han nu. Det var i samband med min första konsert med Agents of Mercy. Men jag kan förstå Steve – han måste ju ha träffat massor av fans och andra musiker genom alla år och det är omöjligt att komma ihåg varje individuellt möte. (KGs kommentar: Jag är också en av alla dessa anonyma fans. Jag träffade Steve och fick några ord med honom på musikpuben Dingwalls i Camden Town i London sommaren 1979). Jag märker själv problemet nu när jag och Agents of Mercy börjar bli lite mer kända. Fans kan komma i drivor och prata snabbt med en och det finns inte en chans att komma ihåg exakt vem man mött efteråt. Och jag var egentligen bara ytterligare ett ansikte för honom på den tiden. Han fick Unifaun-skivan av mig men den försvann uppenbarligen. Fast för några månader sen fick han en ny och han har också lyssnat på den. Så, jag blev alltså rekommenderad av Winfred för Steve’s tour manager som sen ringde upp och frågade om jag ville komma över och träffa Steve och sjunga in några spår och kanske eventuellt turnera med honom.
Hur kändes det att få det samtalet?
Ja, det kändes overkligt. Och någon vecka senare så ringde Steve mig, nån gång på förmiddagen då jag låg och sov. Surrealistiskt på något sätt. Plötsligt pratar man med en av sina absoluta hjältar här i livet, och som dessutom vill ha med mig i sitt band. Då blir man ju alldeles…ja, vad skall man säga? Och då hade han ju ännu inte hört Unifaun-skivan. Han hade ju bara hört några spår med Agents of Mercy. Så jag åkte över 16 maj och träffade honom. Jag spenderade en hel dag med honom och Roger King. Jag sjöng igenom några olika låtar och jag tror vi helt enkelt kollade om personkemin fanns där. Jag tror att de hade bestämt sig redan innan vi träffades att de ville ha med mig som sångare. Ja, så gick det till. Allt bara kom på något sätt! Jag sjöng in låtarna hemma hos mig och skickade iväg dem till Roger. Vad som är speciellt kul just nu är att vi blivit goda vänner och pratar med varandra i telefon varje vecka.
Men var det inte en hel del jobb även i studio i England?
Nej, faktiskt ingenting. Han har bara en liten studio skall du veta. Det var inget stort pådrag alls. Vi betade av olika låtar och kände efter på tonarter och så, om min röst skulle passa. Sen bestämde sig Steve ganska snabbt för vilka låtar jag skulle sjunga. Och det fick jag reda på strax efter jag varit där.
Jag får intrycket att Steve är lite perfektionist precis som hela Genesis var på 70-talet. Den här plattan liksom föregångaren ”Genesis Revisited I” (utgiven 1996) bär ju perfektionistiska drag så jag inbillade mig att det var mycket omtagningar och remixar innan Steve blev nöjd. Var det inte så även i dina låtar? Eller satt allting direkt?
Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet ju att Steve har jobbat väldigt länge med gitarren på ”Chamber of 32 doors”, speciellt på introt där. För egen del brukar jag lägga sång i några olika varianter på låtarna och sen lyssna på vilken av dem som har mest liv i sig. Ibland kan det rent av bli så att man klipper ihop flera delar eftersom man kan vara olika nöjd med delar av de olika varianterna av låten. Sen kan jag säga att jag hade stor frihet att tolka de här låtarna som jag ville. Exempelvis prövade jag med olika körarrangemang på både ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”.
Jo, jag märker ju att det finns en del nya arrangemang även om Steve är väldigt trogen originalarrangemangen måste jag ändå säga.
Ja, exempelvis på ”Eleventh Earl of Mar” har jag i det lugna partiet i mitten experimenterat lite med nya kör-arrangemang. När Steve fick höra det så ringde han upp mig genast och sa att ”det där skall vi behålla, det där var bra!”. Det var ju väldigt kul och det gjorde att jag även vågade göra en del liknande grejer på ”Musical Box”. Det kändes bra att få göra ett eget avtryck på inspelningarna, inte bara genom leadsången.
Men du har väl satt ett rejält avtryck på skivan genom att vara med på så många som tre låtar? Du har väl fler låtar än någon av de andra sångarna som anlitats, eller hur?
Har jag det? Ja, kanske det.
Jag tänkte just fråga om hur själva låtvalet gick till. Jag fick intrycket att ni som gästmusiker hade en del inflytande där. Exempelvis såg jag att Steve själv skrev att Steven Wilson fick sjunga sin egen favoritlåt med Genesis; ”Can-utility and the coastliners”. Och John Wetton hade ju tidigare sjungit ”Afterglow” vilket då också blev ett givet val på denna platta. Var det inte så även för dig?
Nej. Det var Steve som ville att jag skulle sjunga in just de här tre låtarna. Först fick jag väl egentligen frågan om jag kunde sjunga bara ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”. Men i samma veva skickade jag en demoinspelning där jag sjöng ”Chamber of 32 doors”. Det spelades in till ett annat projekt. Det var Dave Kerzner som ville att jag skulle sjunga den. När Steve hörde den inspelningen så gillade han den så mycket att jag fick frågan att sjunga den även här. Så hade jag inte skickat den demon så hade det bara blivit två låtar för mig.
I det sammanhanget undrar jag om du har några speciella favoritlåtar med Genesis?
Ärligt sagt så är det jättesvårt att peka ut favoriter. Den första platta jag lyssnade på var ”The Lamb lies down on Broadway” och det är nog den jag gillar mest. Skall jag plocka låtar därifrån så är det nog ”The Lamia” som sticker ut men det definitivt starkaste partiet är skarven mellan ”Fly on a Windshield” och ”The Broadway Melody of 1974”. Hela detta suggestiva rytmpaket, de fantastiska harmonierna och den attityd som Gabriel har – ja, det är helt magnifikt! Det är kombinationen av alla olika musikaliska element här som gör att det är det absolut starkaste jag hört med Genesis.
Du nämnde just Gabriels attityd och inlevelse. Jag skrev i min recension av plattan att jag hade lite problem (nåväl, tämligen marginella) med sånginsatserna som jag inte alltid tyckte gjorde rättvisa åt den energi och inlevelse som Gabriel hade. Däremot kände jag inte motsvarande problem med låtarna där Phil Collins brukade sjunga. Hur kommenterar du det?
Ja, det ligger kanske något i det men samtidigt så får det ju inte heller bli så att man gör en rak kopia av originalet. Så, på den kommande turnén gäller det ju att få till en balans så att man inte gör alltför mycket våld på den sång som så många ”gamla” fans är så att säga inkörda på. Man måste på något sätt närma sig själva kärnan hos originalsången. Man kan inte experimentera för mycket här för då riskerar det att gå väldigt snett. Och i den meningen är kanske Gabriels sång den svåraste att ”förvalta”.
Men hur viktigt tycker du själva sångpartierna är i Genesis musik jämfört med det instrumentala? För egen del kan jag faktiskt tycka att många rent instrumentala partier är väl så bra som de som dessutom innehåller sång.
Jag måste säga att – och då tror du kanske att jag skojar – jag har aldrig varit överförtjust i att sjunga. Det har aldrig varit så att jag ställt mig upp och skrikit ”Jag älskar att sjunga och det är mitt liv!”. Jag älskar musik och jag älskar att tolka musik på olika sätt. Jag kan precis som du ibland tycka att de instrumentala bitarna är mycket intressantare än de vokala bitarna. Jag började sjunga för att jag började skriva låtar och någon måste ju sjunga låtarna. Jag har aldrig haft någon önskan att bli någon stor sångare.
Men jag får intryck att du också har något teatraliskt över dig, d vs en ambition att utföra lite mer än bara sång på scenen. Är det inte så?
Jo, jag spelade teater som ung och har alltid haft en vilja till teatraliska uttryck. Jag var ”klassens clown” och jag har alltid fjantat mig och spelat Allan. Allt det där ligger i min natur som person. För mig handlar det om uttryck väldigt mycket och att våga ta ut svängarna. Jag tillhör den grupp av människor som gillar sånt.
För att återgå till själva inspelningen så undrar jag om du har träffat många av de andra musikerna som deltar på plattan? Var det någon mer än Steve och Roger som du faktiskt spelade med?
Nej, jag träffade faktiskt inte någon av dom. Inte under själva inspelningen. Den försiggick under väldigt lång tid och varje musiker hade uppenbarligen sin egen avskilda dialog med Steve och Roger. Det var likadant för Roine Stolt och hans insats på plattan. Han spelade in sitt gitarrsolo hemma och skickade till Steve. När det gäller mig själv så inser jag också att jag kom in väldigt sent i inspelningsprocessen så det han inte bli så mycket dialog kring det hela med Steve och andra musiker.
Men ni hade väl i alla fall ett gemensamt releaseparty?
Jo, det är riktigt och där träffade jag ju många av de andra som medverkar.
Du nämde Roine , jag undrar om hans insats är begränsad till ”The Return of the Giant Hogweed”?
Ja så är det.
Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hans bidrag på denna låt. Hade inte väntat mig den typen av solo han gör där.
Nej, Roine medgav att han chansade lite där. Han har ju en väldig förkärlek för Wah-wah-pedalen och här utnyttjar han den till max. Han har börjat använda den mer och mer, även under Agents of Mercy-gigen. Vissa älskar det här men andra gör det inte. Men jag tycker det är ballt.
Jag får erkänna att jag behövde lite tillvänjning. I början tyckte jag det lät märkligt men efter ett tag började jag tycka att det faktiskt låter helfestligt. En stor portion bluesgitarr insprängt i denna gamla klassiska låt. Ett riktigt rejält ansiktslyft som ändå inte förstör låten.
En helt annan fråga: Hur är det med övriga låtar på plattan – vilka tycker du är bäst framförda där?
Ja, jag måste säga att jag är överlägset mest förtjust i ”The Lamia” med Nik Kershaw. Han sjunger den så vansinnigt bra och hans röst passar så bra till just denna låt. Men jag vet också att det finns väldigt många olika åsikter om detta. Det är verkligen intressant att även om så många förenas i detta gemensamma musikintresse så finns det ändå så otroligt stora skillnader i vad man sen tycker om och inte tycker om. Kanske beror det på att jag själv är sångare och förstår svårigheterna med just genomförandet av sången. Jag kan sätta mig in i vad Nik har att göra och jag kan kanske också märka kvaliteter i sången som kanske inte andra uppfattar eller lägger så stor vikt vid.
Vad gäller övriga låtar så är det svårt att plocka ut något speciellt för det mesta är ju väldigt bra gjort. Om det är något som sticker ut speciellt så är det valda delar av ”Supper’s Ready” och även ”Dancing out with the moonlit knight”.
På den sistnämnda kanske jag själv har lite svårt för sånginsatsen.
Nja, han (Francis Dunnery) gör verkligen så gott han kan. Sen är det ju som du säger inte lätt att axla manteln efter Peter Gabriel. Den här låten har man ju hört så många gånger med Peter (det är på något sätt en del av en själv) så jag förstår verkligen om en del kan reagera negativt om det är någon annan som sjunger. När det gäller min egen sångstil så kunde jag ha gjort mina insatser annorlunda. Jag har egentligen mera en bakgrund i att sjunga soul men jag insåg på något sätt att den sångstilen inte passar alls i detta sammanhang. Så man har fått anpassa sig till uppgiften, det har man verkligen. Jag har faktiskt fått lite kritik för att jag närmast desperat försöker låta som Peter Gabriel men då har man inte riktigt förstått det här med att man ändå inte kan avvika för mycket från originalet. Som sagt, man har ju växt upp med den här musiken och man vill ju ändå försöka förmedla samma typ av känsla. Så, det kommer rakt från hjärtat och man kan knappast beskriva det som att jag bara försöker planka originalet. Jag är bara en tolkare av originalet och influerad utav det.
Det här med att jag hade lite svårt för sånginsatserna var bara en första känsla, sen vande jag mig snabbt och kan nu tycka att det mesta är näst intill lika bra sjunget som på originalen.
Jo, allting är gjort med varsamhet och utan att göra våld på den känsla som fanns i originalen. Har pratat mycket med Steve om detta. Om hur man valde låtarna och hur de skulle genomföras.
OK, men det är väl då dags att gå in på lite mer i detalj just dina låtar på plattan. Låt oss börja med ”Chamber of 32 doors” som ju är inledningsspåret. Det måste ju verkligen kännas hedrande att få öppningsspåret, eller hur?
Ja verkligen och det visste jag inte om! Hade inte en aning om att det skulle bli öppningsspåret.
Det jag noterade först här var ju ett nytt intro här på akustisk gitarr. Jag tycker det är fantastiskt bra gjort.
Ja, jag tycker det är hans starkaste sida, alla dessa partier på akustisk gitarr.
Den här låten är ju en av de tyngsta och allvarligaste rent textmässigt bland Genesis-låtarna. Den handlar om det svåra att välja väg i livet. Väldigt dyster och tung stämning på låten och jag vet att jag själv påverkades rejält när jag lyssnade på den i ungdomsåren (då det här med vägval i livet verkligen ledde till tunga funderingar). Var texten viktig för dig eller var det främst musiken som betydde något?
Det var absolut låten som betydde mest för mig. Jag har aldrig fördjupat mig så mycket i texterna på ”The Lamb”. Tycker bara de är flummiga. Har aldrig riktigt förstått storyn och det är många andra som har sagt samma sak. Jag föll framförallt pladask för musiken. Numera har man förstått mera av texterna, åtminstone i vissa delar av plattan som den här.
Men du skall veta att när jag själv skriver så känns det mera viktigt hur orden ligger i munnen än vad de egentligen betyder. Så i den meningen kan jag förstå Peter Gabriel och hans sätt att sätta text till låtarna.
Jo, Peters sätt att leka med orden i sångerna är ju symptomatiskt där. Speciellt hans förkärlek för att använda ord som låter likadant men som betyder något annat. Vi har ju exemplet i ”Dancing with the moonlit Knight” och på ”The Lamb” finns ju otaliga andra exempel. Det bästa är kanske ”Caryl Chessman sniffs the air and leads the parade, he know, in a scent he can bottle….” (d v s här antyder han att den dödsdömde ju egentligen var ”innocent”. Genialiskt! Samtidigt som man betänker att man tog livet av honom i gaskammare).
Visst. Och sen finns det många andra exempel på låtskrivare som skriver helflummiga texter men där de ändå passar så bra till musiken. En sådan är ju Jon Andersson i Yes. Hans texter är ju verkligen helskruvade
Men, om vi återgår till låten ”Chamber of the 32 doors, den har du alltså gjort förut?
Jo, den gjordes i ett annat projekt där Dave Kurzner bad mig sjunga den. Han är även med och spelar keyboards på ”Supper’s Ready” på den här skivan. Han brukar jobba mycket med Simon Collins (Phil Collins’ son) som också är med och sjunger på skivan. Dave bad mig sjunga den här men han gillade faktiskt inte den så mycket. Han klagade på vissa delar av min sång. Så jag sjöng in den igen och då var han nöjd. Men när till slut projektet blev färdigt så fanns inte låten med, märkligt nog. Samma version hörde Steve Hackett och han älskade den! Jag tror nog att Dave känner sig lite skamsen just nu (skämt åsido).
Så har vi då ”The Musical Box” som nästa låt. Just den låten är väl inte någon stor favorit hos mig men den har icke desto mindre element som jag tycker mycket om. Särskilt slutet med det fantastiska orgelkompet och sången i höga register. Det var väl ett krävande sångparti, eller hur?
Absolut. Men låten som sådan har heller aldrig varit någon favorit. Exempelvis när jag såg tribute-bandet The Musical Box göra låten i London för några år sen så passade jag faktiskt på att gå på toaletten (!). Men just slutmomentet är fint och det absolut bästa med låten (inklusive Tony Banks mästerliga komp på orgel i partiet med texten ”..and I have been waiting here so long”). Det här kopplade Genesis exempelvis ihop jättefint med ”The Lamb lies down on Broadway” på ”Second’s Out”-plattan. Jo, när man kommer upp i det här partiet där jag sjunger ”touch me, touch me” kommer man upp i ett sångregister som jag sällan befinner mig i. Jag är ju barytonsångare och har egentligen svårt med liknande partier. Men jag känner att jag fixar det i alla fall. Hela partiet från ”she’s a lady..” och framåt är jag väldigt nöjd med. Där har jag också fått in något eget med ett litet nytt körarrangemang.
Sen har vi då ”Eleventh Earl of Mar” och den tycker jag ju passar dig alldeles perfekt.
Vad kul att höra! Själv tycker jag faktiskt att jag ligger på gränsen till för högt i tonläget. Det var faktiskt liknande tendenser på vissa av låtarna på ”Unifaun”-plattan också. Men det kanske trots allt låter bra även om jag får anstränga mig.
Jag har redan nämnt att jag är mer nöjd med sånginsatserna (inte bara från dig) vad gäller Phil Collins låtar än motsvarande låtar där Peter Gabriel sjunger. Finns det något mer att säga om det?
Det är en rätt så svår fråga. Faktiskt kan jag tycka att Phil har en mer melodisk och vacker röst än Peter. Dessutom förmedlar han någon sorts magiskt sagoberättarkänsla som jag gillar väldigt mycket. Men Gabriel hade ju andra kvaliteter, inte minst det visuella och teatraliska på scenen och den enorma inlevelsen i sången. Så visst finns det stora skillnader som kan ha betydelse för hur man tolkar sångerna. Men faktiskt håller jag nog dem som lika bra båda två, på var sitt sätt.
Nu fick du tre låtar att sjunga på skivan men hur blir det med den stundande turnén nu? Får du sjunga fler låtar då? Inbillar mig att du nog är bra sugen på det.
Jo, det får jag. Naturligtvis beroende på att inte alla gästmusiker kommer att vara med på turnén. Men Gary O’Toole kommer ju att vara med och det är väl inte vågad gissning att han kommer att sjunga de låtar som han gör på plattan. Så, visst, det kommer ju att så småningom finnas fler inspelningar där jag sjunger andra låtar eftersom det ju kommer att spelas in live-versioner och DVD-er från den kommande turnén.
Ja, då är det väl dags att diskutera den kommande turnén i lite mer detalj. Den börjar komma på plats med bokningar som allteftersom läggs ut på bland annat Steves websida. Men än så länge har jag inte sett några bokningar i Norden och i Sverige. Hur är det med det – blir vi så lyckligt lottade att även Sverige får spelningar?
Jodå, det blir Skandinavien. Men jag vet inga datum ännu. Men jag vill inte gå in på det i detalj ännu för då inte datumen är satta så kan jag ju egentligen inte säga så mycket. Turnén kommer att sträcka sig över nästan hela 2013 och jag vet inte alls när som de skandinaviska spelningarna kommer att läggas. Vi börjar turnén med ”Cruise to the Edge”-kryssningen tillsammans med Yes och andra band (bl a Saga, Tangerine Dream, UK, Carl Palmer band) i slutet av mars (25-31 mars).
Jo, jag tänkte just fråga om detta evenemang (se http://cruisetotheedge.com/). Det låter ju som något alldeles fantastiskt – en riktig dröm för fans av progressive rock med 70-talsrötter. Det här är ju naturligtvis något man absolut skulle vilja åka på men vad jag kan förstå så kommer den ”vanlige” musikfantasten knappast att ha råd med dylika utsvävningar. Kostnaden inklusive flygbiljetter från Europa kommer lätt upp över 10 000:- så jag undrar lite grand vad ni egentligen kommer att få för publik? Välbärgade amerikaner? Kommer de överhuvudtaget att lyssna på er?
Jo, jag kan känna mig rätt kritiskt till ett dylikt arrangemang. Men det är faktiskt utanför min kontroll. Helt plötsligt ser jag bara att den här bokningen kommer. I mitt fall är det nog bara att s a s ”tacka och ta emot”. Men visst känns det kluvet att tänka att den stora massan av fans inte kommer att få någon möjlighet att vara med.
Frånsett det här lilla frågetecknet så måste jag säga att jag verkligen unnar dig att få vara med om det här under nästa år som ju måste bli en sorts höjdpunkt på din artistkarriär. Jag kommer givetvis att följa detta noggrant, inte minst när ni så småningom landar på svenskt eller nordisk mark.
För att lämna det, jag känner att jag vill höra lite mer om Unifaun-plattan: Jag är fortfarande förundrad över att inte Steve kände till den sedan tidigare. Där finns ju bland annat en låt som heter ”ReHacksis” och som jag tycker väldigt mycket om. Den är ju nästan är mer Hackett-lik än någonting annat. Kan du berätta lite mer om detta underbara lilla stycke?
Steve gillar verkligen denna låt, det har han sagt så här nu i efterhand. Ursprunget till låten kom från min fd kompanjon Bonamici som hade två teman som vi bygger låten kring. Sen fick jag sitta och programmera upp arrangemanget och lägga på bland annat gitarrerna. Jag gillar låten mycket och tycker kanske att den och ”Quest for the last virtue” är det två starkaste låtarna på skivan. Vi lade ner så mycket jobb på denna platta. Till exempel låten ”Mr. Marmaduke and the minister” tog nio månader att färdigställa!
En sista fråga: Den här plattan ser ju ut att ha sålt skapligt bra (skuttade upp till 11:e plats på brittiska albumlistan för att sedan sjunka ner igen rätt snabbt) så den fick ju viss publicitet, utan tvivel. Men det är ju svårt att hoppas på mycket mer för den här typen av musik är ju inte direkt vad som säljer idag. Förmodligen var det en massa gamla Genesis-fans som vaknade till liv och köpte den nya plattan. Har egentligen svårt att tro att den hittade några nya fans. Men vad är egentligen din syn på framtiden för den här typen av musik (och då talar jag om ny musik) som bygger mycket på inspirationen från 70-talets progressiva rock?
Jag ser rätt så ljust på framtiden. För ett par veckor sedan (1 november 2012) var jag på Bryggarsalen i Stockholm på konserten med The Flower Kings. Det var jättemycket folk och konserten som sådan var strålande. Jag känner att genren i sig verkligen inte är död, den är snarare vitalare än någonsin sen 70-talet. Det är mycket tack vare Internet som gör det lätt att hitta all ny spännande musik. Sen är jag själv kanske lite dålig på att lyssna på all denna nya musik, får jag erkänna. När man är så pass engagerad i egna projekt så finns helt enkelt inte så mycket tid för eget förutsättningslöst lyssnande. Men det går i vågor, det finns perioder då jag lyssnar mer.
Angående genrens status så delar jag den känsla du uttrycker. Det finns väldigt gott om ny musik och nya giganter inom detta fält. Såg exempelvis Mikael Åkerfelt från Opeth svinga fanan högt för Prog i senaste numret av Classic Rock presents Prog. Så visst lever genren.
Förresten – apropå ny musik och nya band – hur är nu planerna för Agents of Mercy? Får du plats med detta nu när hela nästa år ser ut att vara uppbokad? Det känns som att det finns risk för en lång paus.
Det finns faktiskt material för att gå in i studio ganska snart men det är som du säger svårt att riktigt hitta tiden för det just nu och i den närmaste framtiden. Det är inte bara jag som är upptagen nästa år. Även Roine är ju ute på turné större delen av 2013. Så skall jag vara ärlig så dröjer det förmodligen till 2014 innan nästa platta med Agents of Mercy kommer. Men det är tämligen säkert att det blir nya skivor.
Det låter jättebra. OK, med det får jag tacka för ett väldigt intressant samtal. Jag önskar verkligen lycka till inför nästa år som ser ut att bli något alldeles fantastiskt för din del.
Tack själv!
Intervjuare: Karl-Göran Karlsson
Foto: Conny Myrberg