-
- Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam
Så kom den då till slut – uppföljaren till de tidigare tre Lunatic Soul-plattorna – trots tidigare besked om att det bara skulle bli en trilogi och inget mer. Men jag antar att den stora succén med svart-vit-grå (färgen på det tidigare namnlösa skivorna) fick Mariusz Duda att tänka om. Dessutom kan jag tänka mig att det trots allt lockar med egna soloprojekt som en sorts komplement till det rätt mastiga turnélivet med polska bandet Riverside där Mariusz vanligen spelar. Omslaget till nummer 4 är också svart (om än med ”flashlights”) så man kan ju lite spekulativt hoppas på ytterligare minst två i serien (för att fylla cykel 2).
Tidigare plattor och musik från Lunatic Soul är kända för en stor experimentlusta vad gäller instrumentering och arrangemang. Många låtar är dessutom helt instrumentala med viss dominans av akustiska gitarrer, d v s sparsam användning av det annars mest dominerande instrumentet i modern rockmusik (elektrisk gitarr). Trots detta innehåller plattorna flera underbara sånger med stor känsla (exempelvis låten ”Gravestone Hill” från den vita plattan). Textmässigt är låtarna ofta mörka och introverta.
Den nya plattan fortsätter definitivt i samma stil. Namnet ”Lunatic Soul” ger associationer till grubblerier och mentala problem men även till närmast Science Fiction-artade miljöer som förstärker den lite ödsliga stämningen. Båda dessa element förs vidare på nya plattan och kanske är de till och med starkare än någonsin. Den kusliga förnimmelsen av utomjordisk miljö är stark på inledningsspåret ”Shutting out the sun” men framförallt på spår två ”Cold” (som nu även skall släppas som singel med tillhörande video). I den förstnämnda hör man tydligt (!) vindarna och vågsvallet på Stillhetens Hav på månen och i inledningen av låt två så får man rent av ducka för hastigt nedfallande meteoriter. Allt detta kusligt framtaget på diverse elektroniska instrument vilka även dyker upp på i stort sett varenda låt i fortsättningen. Det gör verkligen musiken speciell och till en sorts blandning av elektronika och det mer typiska rocksoundet från Mariusz’ band Riverside.
Det som jag speciellt uppskattar med nya plattan är att Mariusz lyfter fram sitt skickliga basspel och att han tar för sig mer när det gäller sången. På så sätt skiljer sig plattan lite från de tidigare verken. När det gäller sången så har jag alltid gillat hans underbara mjuka och känsliga röst och, som sagt, här får man höra den på i stort set varenda låt. På ”Cold” sjunger han i en stil som påminner starkt om den svalt skönsjungande soulsångerskan Sade. På ”Gutter” tar han ut svängarna med underbar falsettsång i flera partier som faktiskt gav ståpäls redan vid första genomlyssningen. På samma låt briljerar Mariusz på basen. Det var längesen jag hörde något lika svängigt framfört med bas i förgrunden. Låtens lite orientaliska touch gör den ännu mera spännande och kanske är det här skivans som helhet bästa låt (och som i princip bara den gör skivan värd ett inköp!).
Låten ”Treehouse” är väl den mest lättillgängliga låten på plattan med närmast lite Beatles-känsla men faktiskt också lite av det vi brukar få höra från Marillion. Mycket behaglig och mjuk att lyssna på. Lite förvånande att inte den släpps som singel med tanke på att ”Cold” är rätt så komplicerad. Som tvär kontrast för ”Pygmalion’s Ladder” tankarna till orientalisk musik men även till Steven Wilsons soloprojekt och då särskilt skräckfilms-stämningarna på The Raven-plattan. Jag gillar greppet med ”stegen i det grova gruset” (de måste höras för att förstås!). De filosofiska funderingarna är tunga här (”Maybe I am damaged beyond repare….”) och det är verkligen en ödesmättad stämning tidvis. På slutet kommer här faktiskt ett riktigt fint solo på elektrisk gitarr som ett sorts undantag som bekräftar regeln. Vi får också en mycket svängig avslutning där bas och trummor öser på fint. Om man kan ha någon kritik mot den här plattan så är det möjligen avsaknaden av trummor i många låtar. När dessa plockas fram som på den här låten så lyfter musiken verkligen ytterligare flera nivåer.
Mitt favoritspår på plattan (med viss konkurrens från ”Gutter”) är dock nästföljande låt ”Sky drawn in Crayon”. Underbara harmonier från akustisk gitarr varsamt kryddat med diverse keyboards och ”skumma elektroniska ljud (pneumatisk borr, spikpistol, transformator!)”. Återigen Mariusz underbara röst i både normalläge och i falsett. När det sistnämnda sker och man hör ljudet från skrattande lekande barn så ryser jag verkligen. Det kan knappast bli bättre. Det här är en låt som är ganska typiskt för hela Lunatic Soul-projektet med stämningar som man kan hitta i alla tidigare plattor.
Avslutande låt (titellåten) är en skönt svängande sak där trummorna plockas fram igen (yes!) och harmonierna mellan Mariusz röst och övriga instrument smeker öronen. I slutet av låten tillåts trummisen briljera lite mer på cymbalerna och elgitarren plockas fram igen för en sista slutforcering.
Måste erkänna att det inte var helt lätt att recensera detta verk. Då hela tidigare Lunatic Soul –serien rent av är en personlig favorit så var ju förväntningarna minst sagt skyhöga. Igenkänningsgraden var helt klart stor för många av låtarna och därmed blev så att säga den musikaliska överraskningseffekten kanske inte lika stor som för tidigare plattor. Men plattan bjöd ändå på en sällsam resa i sköna ljudlandskap på ett sätt som få andra plattor mäktar med. När sen Mariusz ytterligare understryker sina kvaliteter som skicklig basist och underskön sångare (även i falsett-registret) så kan man verkligen inte hävda att Lunatic Soul-projektet har stagnerat. Så det blir återigen ett välförtjänt mycket högt betyg och jag konstaterar helt enkelt att detta är en av de starkaste plattorna detta år.
Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam
Kscope
1. Shutting Out The Sun (08:40)
2. Cold (06:58)
3. Gutter (08:42)
4. Stars Sellotaped (01:34)
5. The Fear Within (07:10)
6. Treehouse (05:31)
7. Pygmalion’s Ladder (12:02)
8. Sky Drawn in Crayon (04:58)
9. Walking on a Flashlight Beam (08:11)
www.kscopemusic.com/artists/lunaticsoul
Betyg: 10/10
Karl-Göran Karlsson
Intressant att konstatera att Mariusz Duda hörde av sig och påpekade att det nämnda solot på elgitarr som jag nämnde på slutet (i titellåten) faktiskt är ett bas-solo! Det är tydligen så att han konsekvent höll sig ifrån användning av elgitarr på plattan.
Mariusz förtydligar ytterligare att det som ibland låter som elgitarr oftast är spelat på keyboard men på den här plattan förekommer även ukulele!
Mycket bra recenserat! Tycker också att detta är en av de absolut bästa skivsläpp det här året, det som saknas av många progband nuförtiden är experimenterande, nåt som var vanligt i början av prog/symph-rock under slutet av 60- och under 70- talet, Lunatic Soul experimenterar och levererar
Tackar tackar! Jag kan verkligen hålla med om att experimentlustan är mycket viktig för en platta skall fånga intresset. Precis som du är jag lite orolig över bristen på detta bland många av dagens band som säger sig spela prog. Skall jag vara ärlig tycker jag alltför många sneglar åt den kommersiellt kanske mer gångbara genren progmetal. Jag gillar det också men det är inte många som spelar med den finess och just experimentlusta som jag söker.
Jag har mina musikrötter i 80-tals metal, med band som Metallica Slayer, Testament Maiden osv, när jag lyssnade Dream Theater första gången var jag såld… Började lyssna på symphony och progressive rock och upptäckte giganterna inom genren som Camel, Genesis, Floyd m.m. det var mycket experimenterande då, tyvärr har jag idag slutat lyssna på DT pga de kommer med inget nytt, och det flesta progmetal band kommer med inget nytt, därför uppskattar jag band som Lunatic Soul, eller Anathema som verkligen spelar en progressiv musik still… evolutions rock 🙂