Amerikanske elitgitarristen Paul Gilbert har faktiskt släppt fler studioalbum i eget namn än plattor med Racer X och Mr Big sammanräknat. Och vill du in under skinnet på hans flinka fingrar och förstå Sisyfosuppdraget i Gilberts ständiga förkovran är ”Stone pushing uphill man” en lättlyssnad introduktion till hans solokarriär.
Det som gör albumet lättlyssnat är också dess black om foten. Att spela in instrumentala versioner av låtar som utgör kotor i rockhistoriens ryggrad är som att duka upp ett julbord av sura adjektiv för sina hårdaste kritiker. Gilbert försvarar sig visserligen väl när han låter gitarren sjunga de klassiska sångmelodierna. Tolkningarna av Elton Johns ”Goodbye yellow brick road” och k.d. langs ”Wash me clean” är rent av lyriskt vackra. Men även om Loverboys ”Working for the weekend” och Aerosmiths ”Back in the saddle” är fräsiga i Gilberts händer så förblir de kuriosa i skuggan av de ultraklassiska originalen. Kanske skulle han undvikit att beträda helig mark och putsat på bortglömda pärlor istället? Det är givetvis svårt när man väljer att tolka Beatles, men ”Why don´t we do it in the road” är i alla fall på rätt väg.
Gitarristens tre egenkomponerade låtar är däremot oklanderliga. ”Shock absorber” rider till exempel på ett tungt ”Crossroads”-komp som Cream bildade skola på och bryter av med tuffa fusionfigurer som om Steely Dan eller Weather Report skulle ha hoppat med på färden. Och i titelspåret lyfter Gilbert på hatten för Frank Zappa (1940-93) utan att för den skull kopiera den bortgångne särlingen. Fler sådana grepp och jag höjer en skål; nu tar jag en slurk och nickar gillande medan jag bläddrar bland originalalbumen.
Paul Gilbert – Stone pushing uphill man
Music theories recordings/Mascot label Group
1. Working for the weekend
2. Back in the saddle
3. I got the feelin’
4. Goodbye yellow brick road
5. Why don’t we do it in the road
6. Shock absorber
7. Purple without all the red
8. Murder by numbers
9. My girl
10. Wash me clean
11. Stone pushing uphill man
Betyg: 6/10
Jukka Paananen