- The Tangent – A Spark In The Aether
Efter den senaste studioplattan med The Tangent, Le Sacre Du Travail, vilken jag för min del fann väldigt svårtillgänglig, experimentell och, ja rent märklig faktiskt, så kändes det oerhört roligt när jag släppte ner nya A Spark In The Aether, gruppens åttonde fullängdare i cd-spelaren. För den börjar verkligen, för att vara lite ordvitsig, som en spark, fast där bak. Titelspåret inleder anrättningen och det känns som en rätt lättsam historia, skulle nästan kunna passa på vilken hitlista som helst. Energi, fart och framför allt SPELGLÄDJE. Helt klart rätt start på plattan, för den symboliserar hela känslan man får. I mitt tycke, en stor kontrast till Le Sacre du Travail…!
Men innan själva recensionen, först lite om detta nya Tangentalster – ett projekt som Andy Tillison, Tangents keyboardist (huvudsakligen) och sångare – därtill obestridd ledare och frontman – säger sig ha haft planer på att göra ett bra tag. En platta tänkt som en uppföljare till debuten, fantastiska The Music That Died Alone, vilken släpptes 2003. Denna, Tangents debut, gjordes som en sorts symbol för den Progressiva genrens stilla insomnande i allmänhetens öron. En framtidsvision som tack och lov visat sig stämma mindre bra, då det snarare förefaller som att musiken är en musikart som tagit fart och både bryter mark och finner nya lyssnare. Skivan är inspelad på distans och alla musiker har haft fria händer att hantera sina delar på det sätt de själva funnit lämpligt, även om Andy givetvis haft idéer när han presenterat sina kompositioner. Andy påstår sig i princip inte ha ändrat någonting, utan är väldigt nöjd med slutresultatet. Tangent har än så länge aldrig givit ut två plattor i följd med samma musiker, den enda som varit med från start är Flower Kings, Karmakanic´s och Kaipas basist Jonas Reingold. På nya plattan återfinns, utöver Jonas och Andy själv, även unge Luke Machin på gitarr (frontar även egna bandet Maschine), välmeriterade Morgan Ågren på trummor, en man med ett fantastiskt CV som innehåller mängder av band och projekt genom åren. Där, om jag får tycka, spel med Frank Zappa givetvis sticker ut. Han är även en självklar del i Hans Lundins Kaipa. Slutligen förgyller Theo Travis ljudbilden på saxofon och flöjt.
Och så till själva musiken. Som är, precis som på The Music That Died Alone, oerhört varierad och spänner över väldigt många olika musikstilar. Rock, prog, jazz, funk… Och självklart, vi pratar ju prog, inte sällan alltihop under samma låt. Andy Tillison med sina keyboards är den som ger oss melodierna och det musikaliska arrangemanget bärs stadigt upp av bas- och trumspel i världsklass av nestorerna Jonas Reingold och Morgan Ågren. Lite Theo Travis på det och inte minst Luke Machins gitarrer, så blir anrättningen till en homogen och härlig mix av… allt!
Texterna är för det mesta berättande i sin utformning och kan vara i form av en en historisk beskrivning kring musikens utveckling, självklart kryddad med mycket ”namedropping” – som i Codpieces And Capes och Clearing The Attic. Eller så framför Andy rena reseskildringen, vilken tar oss kors och tvärs över USA med referenser till platser, händelser, tv-bilder, film, och kända personer. Allt detta under nästan 22 minuter långa The Celluloid Road. En sorts kärleksförklaring till Det Stora Landet I Väster enligt Andy själv. För mig är det emellanåt svårt att hänga med textmässigt, men de långa instrumentala partierna, där alla i bandet får möjlighet till individuell briljans är sannerligen mycket njutbara.
Emellan dessa båda spår ligger rent instrumentala Aftereugene där man går man ner rejält i tempo. Akustisk gitarr och flöjt inleder lågmält innan Travis ges fullt spelrum för ett improvisationsutbrott med sin saxofon. Vackert? Nja. Men lite coolt ändå! Han hittar tillbaka till låtens initiala harmoni till slut.
Näst sista spåret är en jazzig andra del av titelspåret där både Andy och Luke verkar vilja bli av med en hel del överskottsenergi. En riktigt härlig låt med mycket fart och återkommande tråd och refräng från inledningslåten. Finalen är en, vad jag skulle beskriva som typisk ”Andy Tillison”. Radioröster blandat med en berättande, självbiografisk text, bra fart och slutligen en härlig soloinsats av Luke som go´ slutpunkt.
Luke Machin, ja. En ung och strålande duktig gitarrist. Han fyller skivan med mängder av varierat och påhittigt gitarrspel, sköna riff, läckra harmonier och kryddar givetvis med många briljanta solon under den musikaliska resa vi får vara med om på A Spark In The Aether. Luke var en ny bekantskap som jag hörde (och såg) första gången när han turnerade med Andy och Jonas på deras gemensamma miniturné med material från både Tangent och Karmakanic i maj 2014. Men om man nu skall ta sig friheten att spinna lite på tanken att se A Spark In The Aether som en uppföljare till The Music That Died Alone och jämföra, även om jag erkänner att det blir lite ”äpplen och päron”, så är det som det är, Roine Stolts gitarr på debutplattan… Ja, vad säger man? I alla fall i min värld; det finns bara en Roine…
Är det då något som man kan tycka är lite negativt? Mnja, det känns nästan förmätet, men ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att Andy Tillison är en bra sångare? Det låter verkligen ”Bättre Än Bra” emellanåt. Men, vad tusan! Det är ju det som är hans signum, det SKA låta lite sprucket och sönderrökt när Andy sjunger! Jag hade, som tidigare nämnts, förmånen att se dubbelarrangemanget med Tangent och Karmakanic vid två tillfällen våren 2014, både i Lidköping och i Kungsbacka. För övrigt en helt fantastisk upplevelse där även Lalle Larsson och Göran Edman bidrog stort till oförglömliga konsertkvällar. Men, där det var oerhört spännande för mig att få se och uppleva Andy Tillison live, som scenpersonlighet för första gången. En i sanning märklig och speciell man, men för mig en mycket positiv upplevelse inför mitt fortsatta lyssnande på Tangent och deras musik. För så lär det sannerligen bli, Tangent är och förblir en stor favorit på den allt annat än insomnade och döda Progscenen!
The Tangent – A Spark In The Aether
InsideOut Music
1. A Spark In The Aether
2. Codpieces And Capes
3. Clearing The Attic
4. Aftereugene
5. The Celluloid Road
6. A Spark In The Aether (Part 2)
7. San Fransisco Radio Edit
Betyg: 8/10
Niklas Kindahl