Precis när jag börjar fundera på när mina finska favoriter i Jess and the Ancient Ones skall behaga förgylla min tillvaro med ny musik så dyker The Exploding Eyes Orchestra upp från ingenstans. Med fem av sju medlemmar från just Jess and the Ancient Ones så är det ofrånkomligt att jämföra de båda banden med varandra. När dessutom sångerskan Jess tar ton i båda grupperna så är det svårt att inte leta liknelser. Om jag fattar det rätt så skapades The Exploding Eyes Orchestra ur inspelningsperioder där Jess and the Ancient Ones gitarrist och låtskrivare Thomas Corpse fördrev tiden helt enkelt. Det gör att The Exploding Eyes Orchestra mer eller mindre låter som en enklare version av gitarristens huvudband. Med det sagt så skall jag även säga att bandets sjuttiotalsosande debut, enkelt betitlad I, är allt annat än lättsmält radiopop. Det låter faktiskt nästan exakt som Jess and the Ancient Ones fast nu får det ockulta, det psykedeliska och den mörka karnevalstämningen stå tillbaka. Det som återstår är dock inte fy skam det heller. Inledande The Smoke är en rullande duell mellan bas, gitarr och orgel i en gungstark låt där Jess mässande sång är den starkaste melodiskaparen. Jag rycks snabbt med och njuter i fulla drag. Njuter gör jag också under hela nästkommande spår. I Crazy Heart så får ett klart lugnare tempo ge utrymme för mer känslofulla uttryck i denna oerhört snygga låt. Jess stämma målar melankoliska men ändå färgrika bilder medan en desperat ökentrumpet ger låten dess identitet och nerv. Skivans starkaste stund helt klart. I efterföljande My Father the Wolf får vi återigen ett mer gungande tempo där orgeln har huvudrollen och som bäst blir det halvvägs där allt varsamt exploderar i en snygg refräng. Nu börjar dock bandet tappa tråden lite. Drawing Down the West är en låt utan direkt struktur som inleder sansat innan den sakta men säkert byggs upp till ett bombastisk cresendo. Jag tycker dock sådana här småprogressiva låtar är coola och bandet gör det riktigt bra även om jag inte faller för låten. I Two-Zero 13 så växlar bandet upp igen och levererar en rejält riffande och sluggande låt där jag emellanåt kommer att tänka på soundet hos tidig Stockholmsdöds. Denna låt är dock ingen death metal-låt men är skivans klart tyngsta och hårdslående stycke även om den blir ganska odramatisk. Då blir det mer dramatiskt, dock inte bättre, i den avslutande dubbeln Black Hound och Farewell to All-In-One. Den förstnämnda är ett atmosfäriskt stycke musik där både munspel, slidegitarr och en berättarröst figurerar i kulisserna men någon riktig låt blir det aldrig och den sistnämnde blir aldrig någon riktig låt den heller. Den inleds likt en femtiotalsballad med massa eko och lite blås innan den sakta maler på och i slutändan gränsar till filmmusik. Att kalla det låt är fel. Jag skulle mer vilja kalla det ett atmosfäriskt ljudkollage.
The Exploding Eyes Orchestra debut är verkligen ingen helgjuten historia även om jag älskar den orgelmättade sjuttiotalsljudbilden. Här finns briljans men också ganska ointressanta stunder men som substitut i väntan på Jess and the Ancient Ones nästa album så fungerar skivan utmärkt. Jag har bara en liten fråga; Får man reducerat pris på skivan om man bara vill köpa A-sidan?
The Exploding Eyes Orchestra – I
Svart Records
- The Smoke
- Crazy Heart
- My Father the Wolf
- Drawing Down the West
- Two-Zero 13
- Black Hound
- Farewell to All-in-One
Betyg: 6/10
Ulf Classon