AC/DC & Vintage Trouble – Friends Arena, Stockholm – 19/7-2015

Får man uppdraget att värma upp publiken åt ett av tidernas största rockband på dessas världsturné då måste man vara något alldeles extra. Att amerikanska Vintage Trouble fick jobbet förvånade mig inte alls. De är något alldeles extra. Det kanske inte kändes så denna afton men har man ett någorlunda väl fungerande öra för musik så märker man det direkt. Men de jobbar i motvind ikväll då inte bara scenen är på tok för stor för dem utan även ljudet och det faktum att de är i stort sett okända i Sverige gör det inte lättare för grabbarna. Det på tok för höga basljudet dränker mycket av deras melodier och sången är inte alltid lätt att hänga med i. Men de gör ett väldigt bra jobb trots allt. Medlemmarnas energi sätter fart på deras supercoola bluesrock vars djupaste rötterna du finner i 50- och 60-talet med akter som The Rolling Stones och Chuck Berry. Men coolast av dem alla är sångaren Ty Taylor. Likt en ung James Brown dominerar han hela den stora scenen med en självklar kaxighet och vilja att underhålla. Han utstrålar självförtroende och hans image känns aldrig påklistrad. Tack vare sångarens underhållande scenpersonlighet samt taktfasta och medryckande låtar så vinner det sakta men säkert över publiken på sin sida. Avslutningen med Angel City, California (om jag uppfattade titeln rätt) sitter sedan helgjutet och hade publiken fått som den velat så hade bandet kunnat spela ett par låtar till. Med, för min egen del, mer kunskap om bandets låtar och ett mindre spelställe så kan Vintage Trouble förmodligen leverera något ut över det vanliga skulle jag tro. Nu blev de bara vad de är anställda för att vara; en bra uppvärmningsakt.

Efter det sedvanliga introt på de massiva bildskärmarna så kommer de då ut på scenen. Universums bästa band – AC/DC! Men medlemmarna har inte sällskap av varken någon rivningskula, en massiv Angus-staty eller något skenande rock’n’roll-tåg denna gång. Sen ser vi som bekant varken Malcolm Young eller Phil Rudd på scenen heller. Det känns – lite avskalat. Det är som tur en känsla som försvinner efter ett tag för Stevie Young är i stort sett en kopia av Malcolm och Chris Slades spel ger faktiskt lite mer ”svung” än när Phil sitter bakom pukorna. Scenproduktionen är sparsmakad även om scenbygget är läckert och de stora bildskärmarnas produktion är förstklassig. Men det är ju faktiskt så att ett bra band behöver inte en massa extra krimskrams på scenen för att trollbinda sin publik. Det räcker med en snortajt rytmsektion, en energifylld Brian Johnson och en tokig Angus Young för att 53,686 fans skall bli mer än nöjda. Ja och så ett för kvällen lite extra magiskt klämtande i en helvetesklocka, en uppfräschad Rosie och ett knippe dundrande kanoner. Det behövs inte så mycket mer för har du den låtskatt som AC/DC har då kan du bränna av en Back in Black redan som fjärde låt. Du kan plocka in gamla favoriter som Sin City och Have a Drink on Me på nytt igen och du kan utan problem bränna av tre spår från senaste plattan utan att konserten tappar styrfart. AC/DC är en rock’n’roll-maskin och även om deras konserter inte ofta skiljer sig åt så är det ändå en så hög kvalité och ett sånt satans ös så man kan uppleva det om och om igen. Men kvällens konsert går inte till bandets mest sprakande stunder. Brian kämpar med sin röst och ljudet i arenan är under all kritik. Men det spelar inte så stor roll ikväll. För AC/DC är alltid förbannat bra, de ger alltid allt och de har en 60-årig gitarrist i skoluniform vid namn Angus Young. Denna lilla gubbe är ett unikum. Han ÄR konserten denna kväll. Han studsar över scenen som om han vore den skolpojke som hans uniform vill påvisa att han är och han levererar sitt gitarrspel som om han vore pånyttfödd. Han är överallt, tack vare rundgången i arenan så hörs han överallt och han är älskad precis överallt. Utan en Angus Young i högform så hade detta varit något helt annat. Betyget kan tyckas lågt men faktum är att AC/DC lever efter sin egen betygsskala. En AC/DC-sjua i betyg betyder världsklass för vilket annat band som helst men för AC/DC är det denna kväll godkänt med guldstjärna i kanten. Hade inte Angus varit på ett formidabelt toppenhumör så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. De andra i bandet var så klart lysande men detta var Angus show från början till slut.

(Bild: Vintage Trouble)

Setlist AC/DC:

Rock or Bust
Shoot to Thrill
Hell Ain’t a Bad Place to Be
Back in Black
Play Ball
Dirty Deeds Done Dirt Cheap
Thunderstruck
High Voltage
Rock ’N’ Roll Train
Hells Bells
Baptism by Fire
You Shook Me All Night Long
Sin City
Shot Down in Flames
Have a Drink on Me
T.N.T.
Whole Lotta Rosie
Let There be Rock
Highway to Hell
For Those About to Rock (We Salute You)

Betyg: AC/DC 7/10
Betyg: Vintage Trouble 6/10
Bäst: Thunderstruck känns mer än extra elektrisk denna kväll.
Sämst: Det burkiga ljudet dränker tyvärr lite för mycket av musiken

Text & Foto Ulf Classon