- Riverside – Love, Fear and the Time machine
Två och ett halvt år efter förra fullängdaren “Shrine Of New Generation Slaves” är det då dags för nästa platta från polska Riverside. Det blir deras sjätte platta efter debuten ”Out Of Myself” 2003. Så här långt har bandets produktion bestått av tung, melankolisk (ofta rent av mörk) rock med ett flertal långa och ofta briljanta kompositioner. De har därmed välförtjänt klättrat upp på toppen av dagens lite tyngre progressiva rock där de under de senaste åren tronat tillsammans med storheter som Opeth och Porcupine Tree/Steven Wilson. Nya plattan visar dock delvis upp ett annat ansikte och man frågar sig lite hur det kommer att tas emot av deras hängivna fans. Exempelvis har vi inga jättelånga låtar längre utan allt klockas inom 5-6 minuter. Sångaren och låtskrivaren Mariusz Duda säger att detta är medvetet och att man denna gång koncentrerat sig på att skriva bra sånger och inte lagt så mycket krut på själva arrangemangen och de ofta långa utvikningarna från grundtemat i låtarna som vi hört förut. Dessutom, på nya plattan går man ifrån det genuina svårmodet som oftast funnits förut och presenterar rent av ett antal hoppfulla och positiva låtar (!). Vi har även en del sublima tecken på en förändring här. Exempelvis börjar plattan med låten ”Lost” och slutar med ”Found”. En antydan till ett lyckligt slut. Eller?
Efter förra plattan, som jag tyckte var helt fantastisk, så var förväntningarna höga – ja, nästan otäckt höga. Dock, redan vid första genomlyssningen stod det klart att inledningsspåret ”Lost (Why Should I Be Frightened By a Hat?)” är just så där bra som man hade hoppats. Låten kan vara en av de bästa de någonsin gjort. En refräng som sätter sig direkt och som sen är omöjlig att få bort från huvudet. Känner ni igen det? Dessutom fullt av fina harmonier mellan gitarr och keyboards som extra krydda. Jag gillar också skarpt Mariusz’ (jag antar att det är han) rytmiska ”bakgrundsrappande” (hittar inget bättre ord). Att det gick så fort att så att säga tända till på denna låt kan ha att göra med att de körde den live som inledningslåt på deras konsert på Night of the Prog-festivalen i somras. Den här låten kommer naturligtvis att bli en av höjdpunkterna på den kommande turnén.
Men sen får jag erkänna att jag blev lite ställd i de kommande låtarna ”Under The Pillow” , ”#Addicted” och ”Caterpillar and the Barbed Wire”. De fick inte alls samma omedelbara gillande och ännu efter flera genomlyssningar har jag lite svårt att riktigt ta till mig dessa låtar. Visst, bitvis låter det bra (särskilt ”#Addicted” börjar väldigt bra) men där finns också rätt trista partier där jag verkligen börjar fundera på om bandet så att säga redan börjat ”trampa vatten” på plattan. Är det så att de lagt allt krut på inledningslåten och att de sen redan tappat fart? Samma känsla fortsätter tyvärr i ”Saturate Me” där helt nya influenser visar sig. Efter ett inledande Cha-Cha-liknande arrangemang tycker jag plötsligt det låter som om vi lyssnar på kanadensiska Saga! Samma typ av gitarrspel och keyboardskomp som man brukar höra därifrån. Kanske inte riktigt vad jag väntat mig från Riverside (detta skriver jag utan att jag på något sätt vill misskreditera Saga). Nåväl, det ordnar upp sig lite i slutet av låten men jag har ändå återigen svårt att riktigt ta till mig låten som helhet.
Emellertid, efter ungefär halva plattan ”rätar man dock upp skutan igen”. De lite tyngre partierna får här stå tillbaka för lugnare och mer akustiska tongångar samt man lägger ännu mer tyngdpunkt på Mariusz sång. Det här är ju också något som vi hört mycket av på de senaste Lunatic Soul-plattorna och det gillar jag skarpt. Här har vi den faktiskt rätt melankoliska ”Afloat” som sticker ut som ett särskilt välljudande stycke. Fint akustiskt gitarrkomp och framförallt oerhört snygga orgeltoner från Michal Lapaj. Ett lite mer svängigt nummer är ”Discard Your Fear” där Mariusz briljerar med fint basspel. Låten har en mycket fin refräng som kompas oerhört snyggt på gitarr av Piotr Grudziński. Underbara akustiska gitarrtoner bjuds vi på i början av ”Towards the Blue Horizon” som är en oerhört vacker sång om kärlek och saknad av flydda tider. Fantastisk sång av Mariusz under hela låten, måste jag understryka. Hans röst rankar jag faktiskt som den absolut bästa inom dagens progressiva rock, möjligen med konkurrens av Big Big Trains sångare David Longdom. Låtens slutparti är lite tyngre och den innehåller några rejäla sound-flörtar med Opeth och Porcupine Tree. Det gillar vi!
Allra sist kommer så en stilla ballad i ”Time Travellers” följd av den underbart fina ”Found (The Unexpected Flaw of Searching)”. De inledande gitarrtonerna på den sistnämnda ger mig riktiga rysningar som inte blir mindre av Mariusz fina sång. Längre fram får vi också höra ett mycket fint gitarrsolo läckert kompat med orgel och bas. Det här är min favoritlåt på plattan tillsammans med inledningslåten.
Slutomdömet blir då trots dippen i mitten på plattan väldigt bra, om än inte riktigt på samma höga nivå som den föregående plattan. Men det duger mer än väl för alla Riverside-fans, jag lovar! Naturligtvis ett måste-köp!
Riverside – Love, Fear and the Time machine
InsideOut Music
01. Lost (Why Should I Be Frightened By a Hat?)
02. Under the Pillow
03. #Addicted
04. Caterpillar and the Barbed Wire
05. Saturate Me
06. Afloat
07. Discard Your Fear
08. Towards the Blue Horizon
09. Time Travellers
10. Found (The Unexpected Flaw of Searching)
www.instagram.com/riversideband.pl
Betyg: 8 av 10
Karl-Göran Karlsson