- Manimal – Trapped in the shadows
Första gången jag hörde Manimal blev jag närmast golvad!! Det var i samband med ett gig i Alingsås hösten 2008 då man skulle lira support till Circus Maximus. Hörde på avstånd bandet soundchecka med Queensrÿches låt: Walk in the shadows, och trodde knappt mina öron då det lät som en närmast exakt kopia av de amerikanska storheterna. Efter giget var jag än mer imponerad då jag hört bandets egenskrivna musik framföras. När jag ett par månader senare skulle recensera deras debutplatta: The darkest room insåg jag återigen hur djävulskt bra bandet var, och att deras alster skulle sopa banan med det mesta inom dåtidens metal. Plattan var en skön mix av klassisk heavy metal à la Judas Priest korsat med de bästa progressiva bitarna från Queensrÿche. Detta visade sig genom ett grymt låtmaterial, fantastiskt bra instrumentala insatser samt ett magiskt bra vokalt arbete.
Nu har det hunnit gå drygt sex år och jag hade närmast gett upp hoppet om en ny platta med bandet. Efter ett par år med ett antal livegig innanför västen började det knaka lite i fogarna när först bassisten Pether Mentzer och sedan hans bror, trummisen Richard Mentzer hoppade av bandet. Självklart blev det då svårt att följa upp den suveräna debuten, men med nytt manskap i leden har dock Samuel Nyman (vocals) och Henrik Stenroos (guitars) äntligen lyckats få ihop en uppföljare.
Det var inte utan en viss bävan som jag drog i gång nya alstret: Trapped in the shadows för första gången, för inte kunde man väl matcha debuten?! Ja, vad säger man??! Tyvärr blev jag inledningsvis ganska besviken då jag tyckte att låtmaterialet inte riktigt nådde upp till föregångarens standard. Stilmässigt har Manimal gjort ganska stora förändringar i sitt sound där de Judas Priest-ljudande partierna numera dominerar kraftigt. Det som framförallt störde mig var allt dubbeltramp à la powermetal som i låtar som: Silent messiah låter lite väl simpelt. Första genomlyssningen gav alltså inte någon direkt mersmak, men skam den som ger upp så snabbt.
Ett antal lyssningar senare kan jag konstatera att Manimal mycket medvetet har velat närma sig det ”Painkiller”-Judas Priest som jag vet att de gillar, och där har man verkligen lyckats hitta rätt i låtmaterial, tonspråk och sound. Trapped in the shadows är en platta som det har varit svårt att få grepp om då det blandas både vin och vatten, vilket i början gav ett för mig något kluvet slutintryck. Visst finns här flera riktigt bra spår som: The Dark som är skönt meckig och där Samuel Nymans sånginsatser är magiskt bra. Eller i The journey där bandet gästas av ingen mindre än Udo Dirkschneider (U.D.O, ex. Accept), där han tillsammans med Nyman framför ett ganska lugnt, men kraftfullt och episkt spår. De två avslutande spåren: Screaming out och Psychopomp är betydligt mer meckiga och progressiva och tillhör definitivt några av plattans bästa spår.
Rent musikaliskt är allt på Trapped in the shadows mycket bra framfört med massor av läckra, meckiga och intrikata gitarr-riff från Henke Stenroos. Samuel Nymans sångprestationer är som tidigare nämnts helt makalöst bra, där han har ett otroligt brett register, från ganska djup bas ända upp i högsta falsett! De båda nykomlingarna Kenny Boufadene (bass) och André Holmqvist (drums) verkar ha smält in bra i bandet och levererar hela tiden mycket snyggt och tight. Ljudbild och produktion är precis som på debuten av toppkvalitet vilket borgar för en mycket välljudande slutprodukt. Trots mina dubbeltramps-invändningar är Trapped in the shadows en riktigt bra platta som definitivt har vuxit kraftigt sedan starten, och som säkerligen kommer att växa ytterligare med tiden.
Manimal – Trapped in the shadows
Manimal Music Management / AFM Records
1. Irresistible
2. March of madness
3. The dark
4. Trapped in the shadows
5. Invincible
6. Man-made devil
7. Silent messiah
8. The journey
9. Screaming out
10. Psychopomp
www.facebook.com/manimalofficial
Betyg 7,5 / 10
Staffan Vässmar