- Martigan – Distant monsters
Ännu ett intressant skivsläpp från bolaget Progressive Promotion damp ner i brevlådan häromdagen, och denna gång är det bandet Martigan som släpper nytt material. Bandet är liksom bolaget tyskt och har faktiskt hållit på i drygt tjugo år. Man har genom åren hunnit släppa fullängdarna: Stolzenbach -1995, Ciel ouvert -1996, Man of the moment -2002 samt Vision -2009. Dessutom har man släppt en ep: Simplicius -1997, och en dvd: Live in Köln -2004. Det är alltså inga debutanter som dyker upp med plattan Distant monsters utan ett gäng mycket meriterade musiker. Hade inte en susning om vilka Martigan var, men hoppades efter en första genomlyssning att jag kanske skulle hitta ett nytt favoritband inom den symfoniska neoprog-genren.
Martigan har liksom många andra band haft en hel del medlemsrotation, men har sedan ett par år tillbaka en stabil sättning. Det märks att Martigan har hållit på i många år för deras tonspråk och sound påminner mycket om hur många av de stora neoprog-banden lät när bandet startades. Man lirar en ganska ”snäll” men skickligt framförd neoprog med tydliga referenser till band som: Marillion, IQ, Pendragon och inte minst tidiga Arena. Har inte haft möjlighet att lyssna in mig på några av de tidigare albumen annat än Ciel ouvert, så det är svårt att avgöra hur man utvecklats under åren. Helt klart är i alla fall att på nämnda platta, som är en av de första, så hade man ett annat sound och lät mer som om Saga varit en stor inspirationskälla.
Låtmaterialet på nya Distant monsters är ganska så varierat och håller en förhållandevis hög och jämn kvalitet. Musikernas insatser är generellt sätt av hög klass där sångaren Kai Marckwordt har en mycket personlig röst som passar bandets musik perfekt. Han har ett ganska stort vokalt omfång och låter som en mix av: Gary Brooker (Procol Harum) och Mark Trueack (Unitopia, United Progressive Fraternity). En annan som förtjänar att nämnas lite extra är Björn Bisch, vars gitarrspel är mycket väl avvägt och välljudande. Han levererar förutom ett bra kompspel många långa och riktigt läckra solopartier, som ofta för tankarna till John Mitchell (Arena, It Bites, Frost*, Kino, Lonely Robot) och hans sätt att frasera och klämma ur sig långa, sköna, smäktande toner på sin gitarr.
Martigan spelar en mycket behaglig musik med sköna harmonier och passager, men ibland känner jag att de känns lite för snälla och då lite menlösa. Det känns som en mer utpräglad nerv och intensitet hade fått musiken att lyfta mer och därmed göra slutresultatet betydligt mer intressant. Distant monsters är absolut inte någon dålig platta, och Martigan är ett klart kompetent och skickligt band, men de når liksom inte ända fram, även om det räcker en bra bit på väg upp mot toppen.
Martigan – Distant monsters
Progressive Promotion Records
1. Theodor´s walls
2. Lion
3. Simplicius
4. Complicius
5. The lake
6. On tiptoe
7. Fire on the pier
8. Take me or leave me
Betyg: 6 / 10
Staffan Vässmar