- Steven Wilson – 4 ½
Knappt ett år efter förra fullängdaren ”Hand. Cannot. Erase” (i fortsättningen HCE) släpper Steven Wilson en EP med 5 låtar och en bonuslåt som tillsammans klockar på nästan 37 minuter totalt. Titeln kan tänkas syfta på att fyra av låtarna nog kan räknas som nya eftersom de spelades in under studiosessionerna för den senaste fullängdaren medan den femte spelades in samtidigt med den tidigare plattan ”The Raven” och därför kan betraktas som lite ”lastgammal”. Det sjätte spåret är något alldeles speciellt (men jag återkommer till det senare). Ett annat sätt att tolka titeln kan vara att EPn släpps mitt emellan Stevens fjärde och femte soloplatta.
Överblivna spår från inspelningar antyder ju att de sållats bort av någon anledning vilket gör att man allmänt sett inte kan förvänta sig några egentliga stordåd på en platta som den här. Risken finns att det är en platta för enbart de mest hängivna fansen som köper i princip vad som helst från idolerna. I det här fallet tror jag dock risken är minimal för att det blir en så pass smal release. Faktum är att jag tycker att Steven i låtarna på plattan lyckats få med i princip samtliga sina musikaliska ansikten som gjort honom så speciell både med Porcupine Tree och i solokarriären. Låtarna är fantastiskt varierade och påminner om olika skeden i Steven Wilsons karriär. Textmässigt förstår man dock att de fyra första rör sig inom temat för HCE. Det gäller särskilt den första och nio minuter långa låten “My Book of Regrets” som utgår från en taxifärd i London för huvudpersonen i fråga och som kanske helt enkelt beskriver uppbrottet när huvudpersonen lämnar sitt tidigare liv och familj. Många tankar far genom huvudet och man kan notera den tunga sucken i slutet av låten. Låten är mycket varierad med flera faser, både lite tyngre och lite tystlåtna. Sättet att spela gitarr påminner här och där lite om låtar från den tidigare Porcupine Tree-plattan ”The Incident”. Mittenpartiet är en lång instrumental passage. Efter cirka 5 minuter får vi stämningar från 90-talets Porcupine Tree-plattor med samplade röster i olika stämmor i bakgrunden. Den följs av ett mycket snyggt gitarrsolo med diverse keyboardskomp i bakgrunden. Grundtemat kommer sedan tillbaka på slutet med sång av Steven. Som sagt, en tung suck på slutet med ljudet av Londontrafiken i bakgrunden. Är lite förvånad att Steven kunde plocka bort denna låt från HCE eftersom den verkar passa så bra in i temat för plattan.
Låt nummer 2 ”Year of the Plague” är helt annorlunda. Lågmäld, helt instrumental och utan trummor. Inleds med mystiska stämningar och atmosfärer. Efter cirka en minut tar undersköna akustiska gitarrharmonier över som sedan lyfter fram resten av låten med ett tema spelat av violintoner, keyboards och kör. Trots sin enkelhet och sin korta speltid växte detta faktiskt till slut fram som min favoritlåt på plattan. Frågan är om det går att göra vackrare instrumental musik?
Låt nummer 3 ”Happiness III” är återigen av en helt annorlunda karaktär. Det är nästan så att jag får lite hit-känsla i refrängen. En låt som svänger rejält och där Marco Minneman bakom trummorna driver på rejält. Texten beskriver en uppgiven känsla från en person som är alldeles uttråkad. Helt klart en låt som ursprungligen var gjord för HCE-konceptet.
Låt nummer 4 ”Sunday Rain Sets In” ger märkligt välbekanta vibbar. Får mig att tänka på Stevens samarbete med Opeth och speciellt plattan ”Damnation”. Oerhört snygga tonartsbyten på pianot. Mycket skön takt och flöjttoner samt naturligtvis njutbara gitarrpassager. Härligt också att höra Adam Holzman spela så jazzigt på piano. Ett mycket njutbart stycke musik!
Den 5:e låten “Vermillioncore” inleds med märkliga ljud som jag tror kommer från vilda fåglar (pingviner?). Sen drar låten igång med ett mycket svängigt sound där Marco Minneman (jag tror i alla fall det är han) briljerar med sina tillagda elektroniska rytmpartier. Efterhand infinner sig mycket tunga gitarrer som får en att tänka på Porcupine Tree-eran med plattor som ”In absentia” och ”Deadwing”. Överhuvudtaget är detta en låt full av spelglädje från alla inblandade och som det inte går att sitta still till.
Som om inte dessa fem (nåja, 4 ½) låtar vore nog på denna EP så överraskar Steven och bjuder oss som sjätte låt på en verklig klassiker; en nyinspelning av låten ”Don’t Hate Me” från plattan Stupid Dream. Det här var den första Porcupine Tree-plattan som jag själv lyssnade på och jag minns att jag blev alldeles tagen av låtarna, inte minst av denna. Så sorgsen, så förtvivlad men ändå så full av underbart vacker musik. Detta enkla men lite underliga gitarr-tema som bygger upp stämningen initialt tycker jag är helt genialt.
Jag är väldigt glad att kunna säga att denna nyinspelning faktiskt är minst lika bra som originalet. Först var jag lite misstänksam då det är lätt att tycka att gamla klassiker skall man inte tafsa på – de skall vara som de är! Men denna känsla försvann fort. Dels för att denna version till stora delar är väldigt trogen originalet men även för att Steven lagt till saker i det instrumentala mittenpartiet som jag gillar skarpt. Detta nämnda parti inleds lite jazzigt med svängigt spel på piano av Adam Holzman. Lyssna även på det lite uppnosiga basspelet av Nick Beggs och saxofonspelet från Theo Travis. Efterhand övergår låten i närmast psykedeliska stämningar med grundtemat från gitarr samt atmosfäriska ljudmattor med små ljudkrumelurer och ekoeffekter som är så oerhört snyggt arrangerade. Något som också är helt nytt i låten är att sångpartierna sjungs som en duett mellan Steven och den israeliska sångerskan Ninet Tayeb. Jag är kanske inte helt övertygad om att Ninets version är lika bra som Stevens originalsång men det ger onekligen en lite annan karaktär på låten och jag kan inte med övertygelse säga att det faktiskt är sämre. Det är nog en smaksak men det var nog Stevens vilja att faktiskt göra om låten på detta sätt. I vilket fall – vilken underbar bonus denna låt var på en i övrigt suverän EP från Steven Wilson! Han är just nu inne i en sådan kreativ fas att man faktiskt häpnar. Han saknar motstycke just nu.
Det märkliga är att EPn genom sin ovanligt stora variation nog inte bara kommer att kunna passa den ”normala” fan-skaran utan även kan tjäna som en mycket bra inkörsport till nya fans av Steven Wilson och Porcupine Tree. I den meningen har plattan alla chanser att bli ännu en mycket lyckosam release. Underbart, Steven Wilson!
Steven Wilson – 4 1/2
Kscope
1. My Book of Regrets (9.23)
2. Year of the Plague (4.15)
3. Happiness 3 (4.31)
4. Sunday Rain Sets In (3.50)
5. Vermillioncore (5.09)
6. Dont Hate Me (9.34)
http://www.stevenwilsonhq.com/
Betyg: 9/10
Karl-Göran Karlsson