- The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos
Man skulle kunna tro att en sådan som Sean Lennon hade allt serverat, son som han är till en av rockhistoriens absolut största fixstjärnor. Men det finns inga genvägar, och kanske har Sean bedömts hårdare, eftersom han brås på ett geni. Eller två genier? Hur som helst har Lennons skivkatalog varit minst sagt diffus, från trallig pop till märkliga instrumentalskivor till… Det är inte förrän på senare år som det har riktigt lossnat för Lennon, då med duon GOASTT (The Ghost of a Sabre Tooth Tiger), där han experimenterar med psykedelisk rock och vacker stämsång som hade gjort pappa varm av stolthet.
Nu har Sean Lennon slagit sig samman med Les Claypool, basisten som var för skicklig för att bli insläppt i Metallica, och som spritt hårdfunkig galenskap till hela världen med sin grupp Primus (samarbetet har kommit till stånd efter en turné då de bägge banden reste tillsammans). Här ska direkt sägas att ”The Monolith of Phobos” är mer Lennon än Claypool. Visst, basgångarna är distinkta och finurliga, albumet igenom, men den som eftersträvar Primus-stök à la ”Jerry was a race car driver” får leta annorstädes. ”Monolith of Phobos” är nämligen i stora mått ett tillbakalutat psykedeliskt album, precis i den stil som Lennon redan givit oss med GOASTT. Som en tyngre version av det allra tidigaste Pink Floyd, kanske man kan säga. Ja, för att vara tillverkat av två jänkare, känns albumet överraskande brittiskt. Kanske att arvet från pappa skiner igenom? Kolla till exempel ”Oxycontin Girl” – inte är det nån Big Apple-accent som tränger fram, direkt.
Till topplåtarna hör den Mellotronstinna ”Boomerang Baby”. Hit hör också den för all del Primuslika ”Breath of a Salesman” och kanske främst ”Captain Lariat”, där de två kontrahenterna lyckas fusionera sina varsina egenheter till en enda, genuint flödande helhet. Claypool skaldar teatraliskt om någon av sina uppdiktade figurer, bara för att i refrängerna mötas av en Lennon som en mix mellan Syd Barrett och farsgubben. Låten ger sig mot slutet iväg på ett spacejam som måste sägas höra till albumets stora förtjänster. Ett omnämnande också till slutnumret ”There’s no Underwear in Space” (lysande titlar!), som med sina fina kvinnokörer kunnat vara rent pastoral, om det inte varit för de gnisslande gitarrerna, de slött tillslagna slagverken och den faktiskt ganska otäcka stämningen.
”The Monolith of Phobos” är en oftast mörk och dramatisk, men hela tiden underhållande och rentav lättlyssnad platta för alla vänner av art- eller progrock; fans av musik som gärna sticker ut ur mängden. Ja, den funkar också fint för fans av det där bandet som Lennons pappa en gång var med i. Dock har jag inte lyckats luska reda på huruvida det verkligen står någon monolit på Marsmånen Phobos.
The Claypool Lennon Delirium – The Monolith of Phobos
(ATO/BMD)
1. ”The Monolith of Phobos” 4:40
2. ”Cricket and the Genie (Movement I, The Delirium)” 3:52
3. ”Cricket and the Genie (Movement II, Oratorio Di Cricket)” 4:16
4. ”Mr. Wright” 4:21
5. ”Boomerang Baby” 5:48
6. ”Breath of a Salesman” 3:27
7. ”Captain Lairat” 6:00
8. ”Ohmerica” 5:08
9. ”Oxycontin Girl” 5:03
10. ”Bubbles Burst” 4:10
11. ”There’s No Underwear in Space”
http://www.theclaypoollennondelirium.com/
Betyg: 8 av 10
Daniel Reichberg