Två av giganterna inom progressiv rock möts för att spela in en skiva. Det är i sanning ett spännande möte mellan två representanter för den tidiga och den moderna versionen av Prog. Men hur gick då detta till egentligen?
Nåja, riktigt överraskande kan man inte säga att det var med tanke på Roines välkända beundran för tidiga Yes och det är t ex lätt att höra influenserna från Steve Howe i hans gitarrspel. Tanken (eller önskan) att göra något med Jon har nog funnits hos Roine ett tag men man kan säga att det var två lyckliga omständigheter som till slut fixade det. Först och främst tryckte skivbolagsdirektören Thomas Waber på Inside Out på för att få till ett samarbete och sen hampade det sig så att både Roine och Jon hamnade på progkryssningen Progressive nation at Sea i februari 2014. Där spelade Transatlantic och Jon flera gamla Yes-klassiker, bland annat mastodontverket ”The Revealing Science of God” från skivan Tales of Topographic Oceans. Det här blev verkligen en magisk spelning (vilket jag själv kan intyga) där samarbetet mellan Jon och Roine fungerade alldeles utmärkt trots bara några timmars repetitioner tillsammans. Ganska fantastiskt med tanke på att detta verkligen var deras första möte någonsin. De båda fortsatte att hålla kontakten efter kryssningen och snart började de också bolla musikaliska idéer med varandra. Därmed tog det sen inte lång tid innan planerna på ett gemensamt projekt utkristalliserades.
Som vanligt när det gäller Roine så siktar han högt. Roine säger exempelvis: ”För mig är detta ett album som jag hoppas kommer att visa sig tidlöst. Precis som man idag kan plocka fram ett Yes-album från 70-talet och tycka att musiken fortfarande känns fräsch så hoppas jag att det skall kunna gå att plocka fram detta album om tio år och tycka samma sak.”
Albumet, vars mycket fina omslag designats av Silas Toball (som gjort flera tidigare omslag till Flower Kings album), innehåller egentligen bara fyra låtar där de tre första är uppdelade i flera satser. Jag måste nog börja med att utfärda en liten varning och en rekommendation för lyssnaren: Ta det lugnt och ge det här verket gott om tid innan ni bestämmer er för vad ni tycker. Det är verkligen mastigt att ta sig igenom och kanske skall man ta det låt för låt snarare än att dra igenom hela plattan på en gång. Varje låt och varje del av en låt innehåller så otroligt mycket enskilda detaljer och man upptäcker nya saker för varje genomlyssning.
Egentligen liknar det här ingenting av det som jag vanligen lyssnat på genom åren. Och ändå är här så många element som jag känner igen. En del har redan proklamerat att ”Det här är plattan som Yes aldrig gjorde”, alternativt ”Det här låter mycket mera Yes än det band som de senaste åren spelat under det namnet”. Tja, det ligger kanske något i båda kommentarerna men jag tycker ändå att det här verket står starkt för sig själv som en genuin ny skapelse av Anderson/Stolt. Sen att det finns både Yes- och Flower Kings-influenser är väl inte så konstigt.
Låtarna kan bäst beskrivas som tårtor med hur många lager som helst! En del teman upprepas (och återkommer till viss del även i den avslutande låten) medan andra kommer och går. Roine beskriver hur han och Jon utväxlat idéer över Internet i över ett års tid och man inser att i den kreativa processen har varje låt byggts ut och förändrats i väldigt många steg. Roine säger att man på sätt och vis tillämpat samma principer som för den progressiva rocken på 70-talet: Allt är möjligt och det finns inga begränsningar i form och struktur. Jon understryker dock att plattan inte skall ses som en typisk Progrock-platta eftersom den väver in en mängd olika musikaliska stilar (jag återkommer till det senare). För att till slut få ihop alla trådar för inspelningen samlade Roine ihop alla musiker utom Jon till inspelning live i studion i mars 2015. Sen har det alltså tagit ytterligare ett år att finslipa verket före releasen.
Det känns mer eller mindre omöjligt att gå in och beskriva varje enskild låt på plattan eftersom de som redan nämnts är så vidlyftiga och mångfacetterade. Men jag kan kanske underlätta lite för den potentiella lyssnaren genom att ge rådet att faktiskt börja att lyssna på låt nummer tre på plattan med titeln ”Everybody Heals”. Det här är min absoluta favoritlåt på plattan. Låten är mer rakt på sak än de andra och den har en mycket tydligare struktur än de andra (även om den också innehåller en del instrumentella utsvävningar). I denna låt riktigt glänser de båda musikerna på varsitt sätt. Roine bidrar med ett alldeles oemotståndligt vackert gitarrtema för låten som ackompanjerar Jons sköna sång förträffligt. Låten har också det bästa gunget av alla låtarna på plattan och till den sköna känslan bidrar också härliga arrangemang med bakgrundskörer. I dessa körer (som kan höras även i de andra låtarna) deltar bland andra Daniel Gildenlöw, Nad Sylvan, Anja Obermayer, Maria Rerych, Kristina Westas och förstås Roine själv. Ett extra plus för denna låt är det tidigare nämnda instrumentala mellanspelet som inleds med ett väldigt snyggt solo av Roine och som fortsätter med ett mycket läckert, lite jazzigt pianoparti. Och förstås, det kan väl inte vara någon annan än virtuosen Lalle Larsson som står för det. Snacka om extra dunderkrydda till anrättningen!
På det hela taget tycker jag att andra hälften av plattan är den klart bästa där samspelet mellan Jon och Roine fungerar som allra bäst. På den avslutande ”Know..” hör vi en avspänd skön låt vars första del för tankarna till en mysig och intim klubb- eller danslokal (så långt från rocken man kan komma!). På slutet får vi dock oss till livs lite mer instrumentala partier med lite mer tryck av orgel (speciellt kyrkorgel). När Jon tar i med sången så är det omöjligt att inte få vibbar av tidigare mästerverk han gjort tillsammans med Rick Wakeman. Fast här är det så vitt jag kan förstå Tom Brislin som mycket förtjänstfullt hanterar klaviaturerna. När sen Jonas Reingold på ett mycket smakfullt sätt också väver in (efter cirka 9 minuter och 15 sekunder in i låten) sin hyllning till Chris Squire med en av hans mest berömda basgångar till ackompanjemang av Jon när han sjunger ”All in the sense of being”, ja, då är lyckan i det närmaste total! Jonas gör för övrigt ett alldeles utmärkt jobb på denna platta och särskilt då i ett antal partier med enbart Roines gitarr och Jonas bas.
För att säga några mer ord om de inledande två låtarna så är de utan tvekan väldigt bra men betydligt mer svårlyssnade (kräver mer tid). Här finns dock gott om alldeles underbara partier, både i sången och instrumentellt. Jag vill speciellt nämna delen ”Chase and Harmony” samt den alldeles underbara instrumentala avslutningen på delen ”Knowledge” med vågskvalp i bakgrunden. Är det månne skvalp från topografiska oceaner?
Hade jag bara sett till den andra hälften av detta album hade det blivit ett maximalt toppbetyg som slutomdöme. Men jag har ändå några invändningar som tyvärr drar ner betyget något. En av dessa berör texterna på låtarna som skrivits av Jon Anderson. Det är i vissa stycken så mycket ord som skall fram att det ibland känns som långa recitationer snarare än som sång. Fraseringen blir då också ibland tämligen bristfällig. En del ord passar liksom inte ihop med musiken och det känns lite krystat på sina ställen, framförallt i den första låten. Sen har vi det där med själva innehållet i texterna. Jon har ofta blivit beskylld för att skriva tämligen flummiga texter och det gäller även texterna på detta album. Andan i texterna är generellt väldigt positiv men man får utan tvivel ofta känslan av att det rör sig om religiösa väckelsesånger. Det här blir också extra starkt flera gånger på albumet när sången och musiken närmast övergår i något som liknar amerikansk gospel. Jag är inte säker på att detta kommer att tilltala alla. Själv kan jag nog ha visst överseende med detta då jag anser att musiken ändå är det viktigaste. Sen känns det väl ändå rätt skönt med varma och kärleksfulla budskap som motvikt till så mycket annan textdynga som sprids inom dagens rockmusik.
Alltså, det är bara att buga och bocka för dessa gamla (!) Prog-kungar som har släppt ett alldeles fenomenalt Artrock-album. Man kan kanske redan börja hoppas på en fortsättning?
Anderson/Stolt – Invention Of Knowledge
InsideOut Music
Invention of Knowledge
- Invention (09:41)
- We Are Truth (06:41)
- Knowledge (06:30)
Knowing
- Knowing (10:31)
- Chase and Harmony (07:17)
Everybody Heals
- Everybody Heals (07:36)
- Better by Far (02:03)
- Golden Light (03:30)
Know… (11:13)
Betyg:9/10
Karl-Göran Karlsson
Pingback: Anderson/Stolt – Knowing – Artrock.se