Karmakanic – Dot

Karmakanics nya platta ”Dot” har varit ute ett tag nu men förtjänar ändå att uppmärksammas med en lite sen recension. Det var en efterlängtad release eftersom det är mer än 5 år sedan förra plattan släpptes. Vi ser ungefär samma lineup som på den senaste plattan men med lite spännande gästartister varav den mest kände nog är Andy Tillison från The Tangent. Plattan innehåller i stort sett bara fyra låtar varav det två-delade verket ”God the universe and everything else no one really cares about” fyller ut cirka 2/3 av den 47 minuter långa skivan.

Jonas berättar att själva temat för plattan är inspirerat av den amerikanske författaren och astronomen Carl Sagan som i sina texter ofta lyft fram hur liten och obetydlig jorden är i universum. I princip bara en liten punkt (”dot”) i oändligheten. Ändå är det allt för oss människor. Temat är sannerligen inte nytt, det har används av många förut. Mest tydligt på sistone är väl kanske prog-hiten ”A pale blue dot” från 2013 av Sound of Contact (med Phil Collins son Simon Collins). Den stora frågan är varför skivomslaget visar en tydligt orange ”dot”? Men det kanske är vår sol. Eller?

Av naturliga skäl är det just den långa tidigare nämnda låten som är mest intressant på den nya plattan (främst Del 1) och det är här plattans tema är mest tydligt. För oss som gillar långa och innehållsrika verk inom den Progressiva rocken är det här ännu en frestande munsbit att sätta tänderna i. Den 24 minuter långa Del 1 av denna låt är verkligen sprängfylld med högkvalitativa insatser från några av de allra främsta inom svensk progressiv rock. Vi hör Göran Edman mycket snyggt sjunga det bärande temat i början och slutet samt stå för svängiga lite halv-funkiga sångpartier i mitten låten. Men det jag gillar bäst med låten är de två rätt så långa instrumentala partierna efter Görans inledande sång och före själva avslutningen på Del 1. Samspelet här mellan framförallt Morgan Ågren, Lalle Larsson och Jonas Reingold är bitvis rent makalöst bra. Jag älskar det otroligt sköna spelet på trummor där till och med ’simpelt’ cymbalklingande svänger så fantastiskt skönt i båda dessa partier. Sen kan man inte nog understryka det fantastiska handlaget med tangenterna från Lalle på både piano och andra keyboards. Tillsammans väver bandet exceptionellt sköna harmonier tillsammans och naturligtvis får Lalle också utrymme för hans så typiska små eskapader utanför ramarna (där fingrarna rinner ner längs med tangenterna som ett smärre vattenfall och sen vänder upp igen!). Extra plus också för sköna akustiska och elektriska gitarr-tongångar av Krister Jonsson och spröda fina flöjttoner av Ray Aichinger. Jonas basspel kommer också fint fram men i det andra av det två nämnda instrumentala partierna är hans spel förvånansvärt tillbakalutat men ändå så otroligt väl anpassat till de andra musikernas insatser. På slutet får vi sen höra Göran sjunga ”We’re all, yet nothing” anspelande på plattans tema.

Men på en så här lång härlig låt kan man även ha lite kritiska synpunkter. Jag har faktiskt lite svårt för mittenpartiet med sånginsatser från unga kvinnliga sångare. Det låter inte helt rent och det stör i en annars rätt så perfekt anrättning. Den manliga körharmonierna efter cirka 11:30 in i låten är betydligt mera njutbara i jämförelse. Sen stör det mig också att man inte varit så noga med texterna vad gäller engelskan. Hur kan man på slutet sjunga ”It really don’t matter”? Och till och med flera gånger innan Göran till slut får till det med ”It really doesn’t matter” i en av de sista repetitionerna. Redan i småskolan fick vi väl alla lära oss grundregeln när man skall använda ”do” och ”does” i engelskan. En rätt obegriplig fadäs, särskilt i ljuset av att den progressiva rocken ju i högsta grad är internationell och engelskspråkig. I och för sig har jag förstått att även en del engelsmän gör sig skyldiga till detta grammatiska fel men någon måtta får det vara på språkhanteringen, tycker jag. Jag gillar inte att vara språkpolis men i det här fallet gick det inte att undvika.

Den avslutande Del 2 av samma låt är bra men inte alls lika framträdande som Del 1. Snyggt pianospel av Lalle, bra sång av Göran och några mycket snygga bas-solon av Jonas. Men ändå inget som riktigt sticker ut. Detsamma får nog sägas om övriga tre kortare låtar.

På låten ”Higher ground” får vi istället för Göran höra Nils Erikson sjunga. Helt OK med en rätt så personlig och trevlig röst. Låten handlar enligt uppgift om Jonas egen uppväxt i en liten svensk småstad.”Steer by the stars” är det närmaste en hitlåt man kan komma på denna platta. Låten har skrivits tillsammans med Andy Tillison som ju är känd för att då och då få till väldigt svängiga och njutbara proghits. Så även denna gång men ändå inget som blir riktigt bestående. Det skall sägas att Andy också medverkar med orgel på den långa inledande låten beskriven tidigare. Låten ”Travelling Minds” är till slut en sorts direkt övergång från föregående låt (d v s den tar över några av temana i föregående låt) och transformerar den långsamt till något annat i ett lugnt och stillsamt tempo med atmosfäriska keyboards (och med ursköna Mellotron-toner på slutet).

Trots de lite mindre upphetsande korta låtarna på plattan så blir den ändå ett mycket högt betyg. Det beror naturligtvis på den underbara ” ”God the universe and everything else no one really cares about – Part 1”. Jag tycker det är härligt att det fortfarande finns band som har modet att skriva dessa långa komplicerade och varierade verk. För mig är dessa låtar så mycket mer intressanta än de korta hit-orienterade låtarna.

Karmakanic – Dot
InsideOut Music

Dot
God the universe and everything else no one really cares about – Part I
Higher Ground Steer by the Stars
Traveling Minds
God the universe and everything else no one really cares about – Part II

www.reingoldmusic.com

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson