Stockholmsbandet Gösta Berlings Saga släppte precis dagarna före jul en ny platta under titeln ”Sersophane”. Enligt bandet är denna titel är speciellt vald för att vara ogooglingsbar, d v s en symbol för det som ännu inte finns (i alla fall fram tills nu). De skriver dessutom följande: ” Sersophane representerar viljan att inte resignera inför passiv pessimism – en ledstjärna som sprider sitt ljus i form av skimrande melodier och framåtblickande hymner in på okänd mark. Sersophane är en skiva att födas, uthärda och gå under till.” Stora ord, minsann.
Som vanligt är det en helt instrumental historia spelad med slamrig inlevelse och live-känsla (vilket också äger sin riktighet – allt spelades in live under två dagar) och med en sedvanlig liten elektronisk knorr som undantag i låten ”Dekonstruktion”. Soundet är som jag redan nämnt intensivt och lite slamrigt vilket skiljer sig lite från tidigare plattor som jobbat mer med dynamik mellan det svaga och det starka. Här är det ett starkt driv i de flesta av låtarna med undantag för den lilla elektroniska mellanlåten och avslutande ”Naturum”. Undrar om man kan snacka om lite av ProgPunk här utan att överdriva för mycket?
Alltså, frågan är då vad jag tycker om detta delvis nya sound? Är lite kluven här, faktiskt. Visst gillar jag när det svänger men jag uppskattar också när det finns rejäl variation på plattorna. I den meningen måste jag säga att jag nog fann tidigare plattor som exempelvis ”Detta Har Hänt” mer intressant. Och varför dessa långa och utdragna upprepningar? Förvisso har en stor prog-musiker (Robert Fripp, tror jag) tidigare sagt att ”om man upprepar en sak tillräckligt många gånger så blir det intressant!” men jag håller faktiskt inte med. Upprepningar leder lätt till leda! Det här gäller speciellt låten ”Channeling the Sixth Extinction” där avslutningen med det taktfasta dunkandet och de rätt trista gitarrimprovisationerna faktiskt tråkar ut mig rejält. Det är nästan så man börjar tro att skivan hängt sig efter ett tag. Har svårt att förstå vitsen med ett sådant här låtparti.
Men det är naturligtvis roligare att skriva om det som är riktigt bra på plattan. Och det är framförallt det 8 minuter långa titelspåret ”Sersophane” som måste lyftas fram. Här tycker jag man lyckas mycket bra med både intressanta tonföljder och komp. Samspelet mellan gitarr och keyboardklanger är mycket fint och så småningom drar trummor och bas igång låten ordentligt. Mycket njutbar ProgPunk, i mina öron. Rytmerna i låten är rätt fascinerande med en tidvis närmast hysteriskt trummande Alexander Skepp medan det grundläggande gitarr- och keyboardtemat från Einar Baldur och David Lundberg ofta rör sig i ett betydligt långsammare tempo. Men det funkar! Efter halva tiden på låten ändras både takt och låt-tema en del och det blir lite mer upprepningar och ganska taktfast. Men på slutet kommer det där fina temat från början återigen och låten slutar magnifikt med rejält driv bakom trummorna (med rejält cymbalsus) och flera fina ackordsekvenser i fina harmonier följer allra sist.
Jag gillar också låten ”Fort Europa” för det fina lite kantiga gitarrspelet (inklusive slide-guitar och banjo). Men jag hör återigen lite för mycket upprepningar på slutet av låten för att den skall kännas riktigt intressant.
På det hela taget är det en intressant release men jag kunde inte riktigt ta till mig allt på plattan så därför blev det ett rätt modest slutbetyg.
Gösta Berlings Saga – Sersophane
Icosahedron Music, ICO2
1. Konstruktion
2. Sersophane
3. Fort Europa
4. Dekonstruktion
5. Channeling the Sixth Extinction
6. Naturum
www.facebook.com/gostaberlingssaga
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson